Det kommer alarmerande rapporter och reportage om hur kommunerna tvingas spara både inom äldrevården och LSS: Smärtgränsen verkar närma sig om den inte på vissa håll är redan nådd.
Trelleborgs socialnämnd har sett Östergården som ett försök och vill införa samma billiga kvällsmat på alla särskilda boenden och spara tre miljoner kronor.Vi har inte råd att betala helheten för det här. Samtidigt har vi ett högt matsvinn.
Om man vill spara på svinnet får man göra det på annat sätt än att det drabbar de boende dementa. Reportern: ”De vill att Siri ska få det andra får, den mat som tillverkas av kockarna. Kan hon få det nu? – Jag tar med frågan tillbaka till min förvaltningschef, sa Lennart Höckert (S), ordförande i socialnämnden. Men ska inte alla äldre få god näringsrik mat? Starka reaktioner efter SvT:s avslöjande – hänsynslöst.
Det kommunala självstyret tillhör grundstenarna i vår demokrati. Besluten ska tas nära medborgarna. Men om det kommunala självstyret inte fungerar får det allvarliga konsekvenser för allmänheten. Främst inom vård, skola och omsorg.
Något som påpekades i den här artikeln från december 2012. Aktuell även idag. Där stod bl.a. ”För något år sedan räknade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ut att kommunalskatten måste höjas med 13 kronor fram till år 2035 för att garantera dagens standard plus en procent per år. […] Det är oundvikligt att kvalitetsklyftorna kommer att öka mellan kommunerna om inget görs. Men inget parti tar i dessa frågor.” Frågans är om en sådan skattehöjning är möjlig. Äldreomsorgens brister visar att kommunala självstyrelsen gjort sitt.
Även Dagens Arena beskrev liknande läge april 2016: ”Skatten behöver därför höjas med nära två kronor, enligt SKL. […] Samtidigt kommer de stora demografiska förändringarna innebära stora kostnadsökningar för både kommuner och landsting. Antalet invånare i Sverige väntas öka med cirka 590 000, varav utlandsfödda svarar för 70 procent”. SKL skatten måste höjas.
Men ett hastigt påkommet åtagande låter sig inte passera obemärkt i välfärdssystemet. Alla borde bidraga. Nu drabbas hårdast personer i behov av samhällets omsorg. Dit räknas främst äldre, personer inom LSS, men även skolan.Vi andra märker inte ännu så mycket av neddragningar och besparingar.
2015 beslutade regeringen att satsa på en ”äldremiljard”. Men pengarna visade sig till stor del bestå i omfördelade pengar från andra verksamheter inom äldreomsorgen. I december framkom att en fjärdedel av alla äldre kan vara undernärda och nästan häften är i riskzonen. De undernärda är äldre personer med hemtjänst eller på äldreboenden, alltså människor i samhällets skyddsnät.
Gabriel Wikström, folkhälso- och sjukvårdsminister blev upprörd när han fick höra att äldre är undernärda. I Aftonbladet, AB, 23 nov. reagerade Gabriel Wikström på ”svältdebatten”, under rubriken ”Upprörd minister. Ingen ska svälta i Sverige”. Han lovade förutom miljardreformer en framtidsvård som sätter de äldre i centrum. Men vad händer med dessa miljarder? Undernärda i välfärdslandet.
Landets kommuner tvingas idag att manövrera och prioritera mellan olika åtagande. Vi har redan en välfärd på lägre nivå. Politikerna har fortfarande till stor del folkets förtroende när det gäller ökade kostnader för flyktingmottagandet. Det bör partierna förvalta väl och inte undvika svåra frågor och åtaganden. För det kommer att bli tufft framöver.
29 december 2016
23 december 2016
Undernärda i välfärdslandet
En fjärdedel av alla äldre kan vara undernärda och nästan häften är i riskzonen. Det framgår av en studie från Jönköpings universitet. De undernärda är äldre personer med hemtjänst eller på äldreboenden, alltså människor i samhällets skyddsnät.
Generaldirektör Annica Sohlström, Livsmedelsverket, och professor Yngve Gustafson, Umeå universitet, skrev på verkets hemsida att maten inte håller måttet. Kommunerna måste ge personalen inom hemtjänsten en rimlig chans att hjälpa de äldre att äta sig mätta. Vidare framhöll skribenterna att drygt fyra av tio anställda inom äldreomsorgen saknar den tvååriga vård- och omsorgsutbildning som Socialstyrelsen kräver.
Gabriel Wikström, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, blev upprörd när han fick höra att äldre är undernärda. Han lovade två miljarder till äldreomsorgen. Ett välbehövligt tillskott. 2015 fick vi en ”äldremiljard”. Men hur fördelades den?
Sveriges Radio, SR/Ekot, tog 22 april 2015 upp turerna kring äldremiljarden. Det handlade inte om en miljard i budgetförstärkning. 940 miljoner togs från den gamla budgeten och omfördelas till personalkostnader. Det var pengar som annars skulle använts på andra håll inom äldreomsorgen. Satsningen betalades nästan helt med nedskärningar på andra håll inom just äldreomsorgen.
Det handlade till exempel också om 140 miljoner som skulle ha gått till utbildning av personal och om 75 miljoner som skulle ha använts till bättre mat åt de äldre. De pengarna användes istället till att anställa fler personal.
– Det blir ingen nationell demensplan, det blir inget måltidslyft för våra äldre, det blir ingen äldreboendegaranti, det blir ingen kompetenssatsning som är så viktig för äldrevårdens personal och chefer. Så uttryckte sig en ekonomisk-politisk talesperson för Alliansen. Då. SR 16 april -15
Det behövs fler som jobbar inom äldreomsorgen – men satsningar som kom den äldre direkt till del uteblev. Vi ser nu stora eftersatta behov med undernärda äldre. Nu ska två miljarder avsättas till äldrevården. Hur går det med den omfördelningen?
I Aftonbladet, AB, 23 nov. reagerade Gabriel Wikström på ”svältdebatten”, under rubriken ”Upprörd minister. Ingen ska svälta i Sverige”. Han lovade förutom miljardreformer en framtidsvård som sätter de äldre i centrum. –Den riktade satsningen om två miljarder kronor per år ska gå till mer personal, sa Wikström.
Ekot 22 april –15. ”Nästa år (2016) blir budgetsiffran 2 miljarder. Men då är en miljard omfördelade pengar, något som Åsa Regnér erkänner.” Nu vill vi veta varifrån pengarna tas.
Det hörs fortfarande inget om den kvalitetsreform som utlovades – men uteblev 2015 – med den äldremiljard som kom då. Dessutom vet vi inte om de två miljarderna går direkt till det ändamål som gör mest nytta. Eller om eller hur de omfördelas från äldreomsorgens andra verksamheter. Vad som händer med de här två miljarderna det bör revisorerna på olika nivåer hålla ett vakande öga på.
Wikström tog i AB också upp de tio miljarderna till kommuner och landsting. Men de tio miljarderna till kommun och landsting blir inga stora pengar – sett per invånare.
Att det finns tillräckligt med personal inom äldreomsorgen är självklart viktigt, men det är inte det enda som avgör hur väl äldreomsorgen fungerar för de äldre.En satsning på bättre uppföljning, att förbättra kommunernas egenkontroll av verksamheterna är viktigt. Upphandling av mat måste göras utifrån smak och näringsvärde. Resursfördelning och brister i samverkan mellan olika system inom vården spelar också in.
Kommunerna snålar in på näringsrik mat och sedan kostar fallolyckorna landstingen miljarder. Det handlar om kompetensbrist, för lång nattfasta och fel- eller övermedicinering. Ensamhet och tilltagande ålderskrämpor bidrar också till avmagring. Möjligheten att få komma till ett lämpligt boende minskar alltmer.
Idag saknas den samlade bedömningen som tar upp komplexiteten i problemen inom äldreomsorgen. Samhällets så kallade skyddsnät när det gäller de äldre måste förbättras. Nu återstår att se och följa vad som händer med fördelningen av de två äldremiljarderna. Äldre kan inte fortsatt vara undernärda i välfärdslandet.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet nr 49, 9 dec. -16
Frågan är hur regeringens "äldremiljarder" påverkar äldreomsorgen ute i kommunerna.Nu suger kommunerna ut varenda krona som kan sparas i omsorgen av de äldre
Kommunerna vill spara – dementa får äta filmjölk.
Generaldirektör Annica Sohlström, Livsmedelsverket, och professor Yngve Gustafson, Umeå universitet, skrev på verkets hemsida att maten inte håller måttet. Kommunerna måste ge personalen inom hemtjänsten en rimlig chans att hjälpa de äldre att äta sig mätta. Vidare framhöll skribenterna att drygt fyra av tio anställda inom äldreomsorgen saknar den tvååriga vård- och omsorgsutbildning som Socialstyrelsen kräver.
Gabriel Wikström, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, blev upprörd när han fick höra att äldre är undernärda. Han lovade två miljarder till äldreomsorgen. Ett välbehövligt tillskott. 2015 fick vi en ”äldremiljard”. Men hur fördelades den?
Sveriges Radio, SR/Ekot, tog 22 april 2015 upp turerna kring äldremiljarden. Det handlade inte om en miljard i budgetförstärkning. 940 miljoner togs från den gamla budgeten och omfördelas till personalkostnader. Det var pengar som annars skulle använts på andra håll inom äldreomsorgen. Satsningen betalades nästan helt med nedskärningar på andra håll inom just äldreomsorgen.
Det handlade till exempel också om 140 miljoner som skulle ha gått till utbildning av personal och om 75 miljoner som skulle ha använts till bättre mat åt de äldre. De pengarna användes istället till att anställa fler personal.
– Det blir ingen nationell demensplan, det blir inget måltidslyft för våra äldre, det blir ingen äldreboendegaranti, det blir ingen kompetenssatsning som är så viktig för äldrevårdens personal och chefer. Så uttryckte sig en ekonomisk-politisk talesperson för Alliansen. Då. SR 16 april -15
Det behövs fler som jobbar inom äldreomsorgen – men satsningar som kom den äldre direkt till del uteblev. Vi ser nu stora eftersatta behov med undernärda äldre. Nu ska två miljarder avsättas till äldrevården. Hur går det med den omfördelningen?
I Aftonbladet, AB, 23 nov. reagerade Gabriel Wikström på ”svältdebatten”, under rubriken ”Upprörd minister. Ingen ska svälta i Sverige”. Han lovade förutom miljardreformer en framtidsvård som sätter de äldre i centrum. –Den riktade satsningen om två miljarder kronor per år ska gå till mer personal, sa Wikström.
Ekot 22 april –15. ”Nästa år (2016) blir budgetsiffran 2 miljarder. Men då är en miljard omfördelade pengar, något som Åsa Regnér erkänner.” Nu vill vi veta varifrån pengarna tas.
Det hörs fortfarande inget om den kvalitetsreform som utlovades – men uteblev 2015 – med den äldremiljard som kom då. Dessutom vet vi inte om de två miljarderna går direkt till det ändamål som gör mest nytta. Eller om eller hur de omfördelas från äldreomsorgens andra verksamheter. Vad som händer med de här två miljarderna det bör revisorerna på olika nivåer hålla ett vakande öga på.
Wikström tog i AB också upp de tio miljarderna till kommuner och landsting. Men de tio miljarderna till kommun och landsting blir inga stora pengar – sett per invånare.
Att det finns tillräckligt med personal inom äldreomsorgen är självklart viktigt, men det är inte det enda som avgör hur väl äldreomsorgen fungerar för de äldre.En satsning på bättre uppföljning, att förbättra kommunernas egenkontroll av verksamheterna är viktigt. Upphandling av mat måste göras utifrån smak och näringsvärde. Resursfördelning och brister i samverkan mellan olika system inom vården spelar också in.
Kommunerna snålar in på näringsrik mat och sedan kostar fallolyckorna landstingen miljarder. Det handlar om kompetensbrist, för lång nattfasta och fel- eller övermedicinering. Ensamhet och tilltagande ålderskrämpor bidrar också till avmagring. Möjligheten att få komma till ett lämpligt boende minskar alltmer.
Idag saknas den samlade bedömningen som tar upp komplexiteten i problemen inom äldreomsorgen. Samhällets så kallade skyddsnät när det gäller de äldre måste förbättras. Nu återstår att se och följa vad som händer med fördelningen av de två äldremiljarderna. Äldre kan inte fortsatt vara undernärda i välfärdslandet.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet nr 49, 9 dec. -16
Frågan är hur regeringens "äldremiljarder" påverkar äldreomsorgen ute i kommunerna.Nu suger kommunerna ut varenda krona som kan sparas i omsorgen av de äldre
Kommunerna vill spara – dementa får äta filmjölk.
13 november 2016
Hemtjänsten – hur står det till?
Sveriges Television har under fyra måndagar med premiär den 10 oktober sänt en serien ”Sveriges bästa hemtjänst”. Där har man fått följa anställda på hemtjänsten i Vännäs och deras vardag med hembesök hos brukare. Genomgående inom hemtjänsten handlar det om underbemanning, delade turer, tidsnål planering och ett minutstyrt schema.
Det utgör ett arbetsmiljöproblem med en stressig arbetssituation. Dessutom ger det personalen dåligt samvete för att de inte hinner lyssna och prata med de äldre. Många äldre känner sig ensamma och är nedstämda. Ingen kan vara nöjd med detta.
Den 7 november var det direktsänd debatt från Umeå om hemtjänsten nu och i framtiden. Den stora katastrofen är egentligen att vi skurit ner akutplatserna inom sjukvården, sa geriatrikprofessorn Yngve Gustafson, bland annat. Det stämmer delvis men det handlar främst om att många platser inom äldreomsorgen har försvunnit. Dåligt samarbete drabbar utskrivningsklara patienter. Lösningen borde vara att kommunerna hade tillräckligt med korttidsplatser för återhämtning och rehabilitering – för speciellt sköra – innan återgång till hemmet
”Aldrig haft en bättre äldreomsorg.”
Programledaren vände sig till Greger Bengtson som företrädde paraplyorganisation Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Du har sagt att vi har aldrig haft en bättre äldreomsorg, sa programledaren. Hur kan du säga det?
Bengtsson menade att vi mäter och följer över tid. Vi frågar alla äldre om de är nöjda med hemtjänsten. Idag säger 9 av 10 att man är nöjd och trygg. –Sanningen är att vi har aldrig lagt så mycket pengar på äldreomsorgen som vi gör idag. Sa företrädaren för SKL. Yngve Gustafson trodde inte så mycket på undersökningarna. – Man fångar häften. Så de där siffrorna stämmer inte.
Incheckning innan de checkat ut
I programmet visades också ett schema där det framgick att personalen skulle vara på nästa hembesök – redan innan de checkat ut från föregående vårdtagare. Hur går den ekvationen ihop? En hemtjänstpersonal från Stockholm kände igen problemen. Hon startade tillsammans med några kollegor Hemtjänstupproret för några år sedan. Man skulle införa ett digitalt system med GPS i Stockholm.
Clara Lindblom, äldreborgarråd i Stockholm, V, medverkade. Hon hade varit ute och praktiserat på olika verksamheter – alltså inte bara gjort studiebesök. Lindblom gav en bra och engagerad bild av att jobba ute i verkligheten. Även Vårdföretagarna såväl som fackförbundet Kommunal medverkade.
Åsa Regnér, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister (S), och Ebba Busch Thor, partiledare för Kristdemokraterna (KD), fick frågor och fick ge sin syn på äldrevården. Det framkom inte så mycket konkret. Ebba Buch Thor vill ha en äldreboendegaranti så att om man är 85 år ska man få komma in på ett äldreboende eller trygghetsboende. Åsa Regnér sa att socialtjänstlagen ska ses över.
Vi satsar mer – ni mindre
Regnér och Busch Thor beskyllde varandra för vilka som satsat mest och minst till äldreomsorgen. ”Vad gjorde ni när ni hade makten? – Hur mycket satsar ni idag?” Några reflektioner i sammanhanget. Varken Busch Thors partikollega, Eva-Britt Sjöberg, KD; kommunalråd och ordförande i vård- och omsorgsnämnden eller Åsa Regnérs partikollega kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Lars Stjernstedt, S, har varit så goda föredömen för äldreomsorgen.
Såväl SvT lokalt som Norrköpings Tidningar granskade äldreomsorgen i Norrköping förra året. Det var en ganska brutal äldreomsorg som då bedrevs där
Jag skickade 15-07-09 ett brev till samtliga partiledare, partisekreterare och/eller gruppledare.
”Jag har en fråga till dig som politiker: Avser du att i ditt parti ta upp bristerna inom äldreomsorgen?” En skamlig äldreomsorg
Fortfarande förefaller det råda brister inom äldrevården i Norrköping. Ett exempel: ”När dottern hittade sin 94-åriga mamma naken och förvirrad på sitt rum med avföring i ansiktet i slutet av juli i år bestämde sig dottern för att anmäla händelsen. Tidigare hade dottern hittat mamman liggande på golvet i fasttorkad avföring. En annan gång med använda blöjor över hela kroppen.” Extra Östergötland 2 nov, 2016.
Regnér tog också upp alla de som skulle vilja flytta till ett äldreboende. ”Vi har ett investeringsstöd som man kan ansöka om från kommunerna för att sätta igång byggandet av äldrebostäder. Det är också en stor nyckel i det här,” sa Regnér. Men kommunerna anser sig har inte råd. Bostadsfrågan är redan idag akut ute i kommunerna och då kommer inte äldreboenden att prioriteras. Äldre har ju redan nedprioriterats. Bostadspolitiken för äldre
Äldreomsorgen nu och i framtiden
Programledaren ställde en tänkvärd fråga till politikerna: Om bara några år, 2023, behövs 100.000 personer, ungefär som Umeås storlek, nyanställas inom äldreomsorgen. Hur ska ni klara det?
I Sverige 2016, kommer omkring 5.000 personer att gå ut vårdutbildning. Det är inte så många. Om man tänker det gånger 7 så blir det 35.000. Och många av dem kommer inte att hamna inom äldreomsorgen.
Sen ska man tänka på att 25 procent inom den kommunala äldreomsorgen slutar varje år. Så även om ni skulle lyckas få de 100.000 till 2023 så redan 2024 skulle ni behöva hitta 25.000 till. Det är ganska mycket folk Hur tänker du göra? Ingen konkret lösning i sikte.
Det framkom också i programmet att 75 % av omsorgen i hemmet sköts av anhöriga. Wiwi Heggblad, Norrköping, fick ordet.
Hennes 94-åriga mamma fick inte komma till ett äldreboende därför att hon inte haft hemtjänst. Står det så i Socialtjänstlagen? Regnér negligerade detta. Wiwi Heggblad finns också med i länken ”En skamlig äldreomsorg” som handlade om Norrköping. Och här: Hon vårdar sin 94 åriga mamma hemma
Det är svårt att få en rättvis bild av äldreomsorgen och frågan är hur mycket de båda debattanterna, inklusive SKL, känner till den verklighet som ibland möter de äldre. Men lyssna på hela debatten och fundera över vad de ansvariga sa. Och lyssna på Wiwi Heggblad på SvT:s debatt från Luleå, på 46.30 min. och 54.20 min.
Något att reflektera över från programmet:
Det utgör ett arbetsmiljöproblem med en stressig arbetssituation. Dessutom ger det personalen dåligt samvete för att de inte hinner lyssna och prata med de äldre. Många äldre känner sig ensamma och är nedstämda. Ingen kan vara nöjd med detta.
Den 7 november var det direktsänd debatt från Umeå om hemtjänsten nu och i framtiden. Den stora katastrofen är egentligen att vi skurit ner akutplatserna inom sjukvården, sa geriatrikprofessorn Yngve Gustafson, bland annat. Det stämmer delvis men det handlar främst om att många platser inom äldreomsorgen har försvunnit. Dåligt samarbete drabbar utskrivningsklara patienter. Lösningen borde vara att kommunerna hade tillräckligt med korttidsplatser för återhämtning och rehabilitering – för speciellt sköra – innan återgång till hemmet
”Aldrig haft en bättre äldreomsorg.”
Programledaren vände sig till Greger Bengtson som företrädde paraplyorganisation Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Du har sagt att vi har aldrig haft en bättre äldreomsorg, sa programledaren. Hur kan du säga det?
Bengtsson menade att vi mäter och följer över tid. Vi frågar alla äldre om de är nöjda med hemtjänsten. Idag säger 9 av 10 att man är nöjd och trygg. –Sanningen är att vi har aldrig lagt så mycket pengar på äldreomsorgen som vi gör idag. Sa företrädaren för SKL. Yngve Gustafson trodde inte så mycket på undersökningarna. – Man fångar häften. Så de där siffrorna stämmer inte.
Incheckning innan de checkat ut
I programmet visades också ett schema där det framgick att personalen skulle vara på nästa hembesök – redan innan de checkat ut från föregående vårdtagare. Hur går den ekvationen ihop? En hemtjänstpersonal från Stockholm kände igen problemen. Hon startade tillsammans med några kollegor Hemtjänstupproret för några år sedan. Man skulle införa ett digitalt system med GPS i Stockholm.
Clara Lindblom, äldreborgarråd i Stockholm, V, medverkade. Hon hade varit ute och praktiserat på olika verksamheter – alltså inte bara gjort studiebesök. Lindblom gav en bra och engagerad bild av att jobba ute i verkligheten. Även Vårdföretagarna såväl som fackförbundet Kommunal medverkade.
Åsa Regnér, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister (S), och Ebba Busch Thor, partiledare för Kristdemokraterna (KD), fick frågor och fick ge sin syn på äldrevården. Det framkom inte så mycket konkret. Ebba Buch Thor vill ha en äldreboendegaranti så att om man är 85 år ska man få komma in på ett äldreboende eller trygghetsboende. Åsa Regnér sa att socialtjänstlagen ska ses över.
Vi satsar mer – ni mindre
Regnér och Busch Thor beskyllde varandra för vilka som satsat mest och minst till äldreomsorgen. ”Vad gjorde ni när ni hade makten? – Hur mycket satsar ni idag?” Några reflektioner i sammanhanget. Varken Busch Thors partikollega, Eva-Britt Sjöberg, KD; kommunalråd och ordförande i vård- och omsorgsnämnden eller Åsa Regnérs partikollega kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Lars Stjernstedt, S, har varit så goda föredömen för äldreomsorgen.
Såväl SvT lokalt som Norrköpings Tidningar granskade äldreomsorgen i Norrköping förra året. Det var en ganska brutal äldreomsorg som då bedrevs där
Jag skickade 15-07-09 ett brev till samtliga partiledare, partisekreterare och/eller gruppledare.
”Jag har en fråga till dig som politiker: Avser du att i ditt parti ta upp bristerna inom äldreomsorgen?” En skamlig äldreomsorg
Fortfarande förefaller det råda brister inom äldrevården i Norrköping. Ett exempel: ”När dottern hittade sin 94-åriga mamma naken och förvirrad på sitt rum med avföring i ansiktet i slutet av juli i år bestämde sig dottern för att anmäla händelsen. Tidigare hade dottern hittat mamman liggande på golvet i fasttorkad avföring. En annan gång med använda blöjor över hela kroppen.” Extra Östergötland 2 nov, 2016.
Regnér tog också upp alla de som skulle vilja flytta till ett äldreboende. ”Vi har ett investeringsstöd som man kan ansöka om från kommunerna för att sätta igång byggandet av äldrebostäder. Det är också en stor nyckel i det här,” sa Regnér. Men kommunerna anser sig har inte råd. Bostadsfrågan är redan idag akut ute i kommunerna och då kommer inte äldreboenden att prioriteras. Äldre har ju redan nedprioriterats. Bostadspolitiken för äldre
Äldreomsorgen nu och i framtiden
Programledaren ställde en tänkvärd fråga till politikerna: Om bara några år, 2023, behövs 100.000 personer, ungefär som Umeås storlek, nyanställas inom äldreomsorgen. Hur ska ni klara det?
I Sverige 2016, kommer omkring 5.000 personer att gå ut vårdutbildning. Det är inte så många. Om man tänker det gånger 7 så blir det 35.000. Och många av dem kommer inte att hamna inom äldreomsorgen.
Sen ska man tänka på att 25 procent inom den kommunala äldreomsorgen slutar varje år. Så även om ni skulle lyckas få de 100.000 till 2023 så redan 2024 skulle ni behöva hitta 25.000 till. Det är ganska mycket folk Hur tänker du göra? Ingen konkret lösning i sikte.
Det framkom också i programmet att 75 % av omsorgen i hemmet sköts av anhöriga. Wiwi Heggblad, Norrköping, fick ordet.
Hennes 94-åriga mamma fick inte komma till ett äldreboende därför att hon inte haft hemtjänst. Står det så i Socialtjänstlagen? Regnér negligerade detta. Wiwi Heggblad finns också med i länken ”En skamlig äldreomsorg” som handlade om Norrköping. Och här: Hon vårdar sin 94 åriga mamma hemma
Det är svårt att få en rättvis bild av äldreomsorgen och frågan är hur mycket de båda debattanterna, inklusive SKL, känner till den verklighet som ibland möter de äldre. Men lyssna på hela debatten och fundera över vad de ansvariga sa. Och lyssna på Wiwi Heggblad på SvT:s debatt från Luleå, på 46.30 min. och 54.20 min.
Något att reflektera över från programmet:
- Subventionerat byggande av äldreboenden samt vård- och omsorgsboende, inklusive korttidsplatser. Har kommunerna råd? Hur många räcker det till? Vad vill Alliansen?
- Utskrivningsklara patienter från sjukhusen hur ska dessa, särskilt de mycket sköra, tas om hand direkt efter utskrivningen ?
- Socialtjänstlagen, hur tänjbar är den när en sjuk 94-åring nekas att ställa sig i kö till lämpligt äldreboende?
06 november 2016
Hur kan MP återhämta sig?
”Politik är det möjligas konst” – det uttrycket tillskrivs den tyske rikskanslern Otto von Bismarck (1815–1898). Men vad är egentligen möjligt att göra för ett parti som sitter i koalition med ett större parti? Det sägs att det krävs rätt inställning för att klara ett regeringssamarbete. Men vad är då "rätt" inställning och vad händer om denna inställning främst är det som förespråkas av det stora partiet?
Svaret är att det lätt blir problem för det mindre partiet. Detta har blivit speciellt tydligt i det nuvarande regeringssamarbetet mellan MP och S. Ett spirande missnöje ledde så småningom till motsättningar inom MP.
Det förekommer konflikter i alla partier och riksdagsgrupper. Aktuella exempel finns i L, M, V och inte minst SD. Men motsättningarna inom MP och riksdagsgruppen har fått speciell uppmärksamhet i media.
Kritiken har bland annat handlat om värdlandsavtalet med Nato, flyktingfrågan, kärnkraften, Vattenfalls försäljning av brunkolet och nu senast handelsavtalet med Kanada. Här har grundläggande gröna värderingar ställts mot realpolitik. Det är vanligt både lokalt och regionalt – men blir medialt extra intressant – när det gång efter annan inträffar i riksdagen.
En viktig fråga är hur stora eftergifter ett parti kan göra utan att förlora sin politiska ideologi. Samt om man har mer att vinna om man ändrar sin inställning efter ett val för att behålla makten. Det är två ämnen som medlemmar i alla partier bör diskutera innan partiprogram och valmanifest beslutas av kongressen.
I början av juni blev krisen i MP:s riksdagsgrupp tydlig. Carl Schlyter och Valter Mutt petades från sina uppdrag som ordförande i EU-nämnden respektive utrikespolitisk talesperson. I protest mot petningen lämnade Jabar Amin och Annika Lillemets sina poster som utbildningspolitisk talesperson respektive folkbildningspolitisk talesperson.
Det är uppenbart att många medlemmar är besvikna på MP:s riksdagsledamöter och deras agerande i viktiga ideologiska frågor. Men mest besvikna över kompromisserna är ändå de gröna väljarna. Det avspeglar sig i opinionsmätningarna där 4-procentsspärren är oroväckande nära.
Det som händer i riksdagen får lätt effekter också i kommuner och regioner. Många medlemmar – omkring en fjärdedel – har lämnat partiet efter valet 2014. I det gröna fästet Stockholm har stödet minskat från 14,3 procent till 8 procent, enligt Ipsos, DN. Kvar finns nu ett antal mer eller mindre besvikna väljare och medlemmar. Var ska de bedriva sina politiska diskussioner och föra fram sina åsikter om rikspolitiken?
För att öka medlemmarnas möjligheter har några miljöpartister startat gruppen "Grön omstart" på Facebook. Gruppen har drygt 1.200 deltagare. Bredden av åsikter bör ses som en tillgång för ett parti. Polarisering är inte någon hållbar lösning. Nu gäller det för MP att gå vidare på ett konstruktivt sätt.
I media står det gång efter annan att de fyra "utbrytarna" går emot partilinjen. Men vad är då partilinjen? Jo, det är den linje som fastställs av kongressen i partiprogram, valprogram med mera. Riksdagsgruppen är inte partiet utan just en grupp. Men det är riksdagsgruppens agerande som får den stora uppmärksamheten.
Var finns då den gröna ideologin i dagens praktiska rikspolitik? Det är en fråga som många ställer. Svaret är att den finns i flera delar av regeringens politik. Men det handlar också om den linje som de så kallade utbrytarna hävdar i några viktiga frågor. Många hävdar att dessa fyra faktiskt står för partilinjen – medan övriga i riksdagsgruppen står för grupplinjen.
Media har, som vanligt, frossat i problemformuleringar. Inte minst Dagens Industri. Nyligen hade tidningen en artikel med rubriken ”Fridolin ryter till mot MP-utbrytarna”.
Kanske borde Fridolin istället ryta till mot Löfven & Co som har kopplat greppet om regeringspolitiken och fört ner MP till närheten av de 4 procenten – den yttersta smärtgränsen. Om Fridolin då istället skulle ”ryta till” i regeringen – vad blir då effekten? Då kan Löfven säga att i så fall får ni lämna regeringen – så kör vi själva. Skulle det rentav vara en bra lösning för MP – en räddning inför valet 2018?
Politik är värderingar, ställningstaganden och handlingskraft. Det handlar i praktiken om komplicerade samband. I ett koalitionssamarbete är det hela tiden fråga om problem som måste lösas. Men när problemlösningarna innebär så stora eftergifter att den egna partisjälen skadas – då är det fara å färde.
Därför krävs nu gemensam samling och en konstruktiv debatt om hur MP går vidare – och återhämtar sig.
Eivor Karlsson
Publicerat i Miljömagasinet 4 oktober 2016
Svaret är att det lätt blir problem för det mindre partiet. Detta har blivit speciellt tydligt i det nuvarande regeringssamarbetet mellan MP och S. Ett spirande missnöje ledde så småningom till motsättningar inom MP.
Det förekommer konflikter i alla partier och riksdagsgrupper. Aktuella exempel finns i L, M, V och inte minst SD. Men motsättningarna inom MP och riksdagsgruppen har fått speciell uppmärksamhet i media.
Kritiken har bland annat handlat om värdlandsavtalet med Nato, flyktingfrågan, kärnkraften, Vattenfalls försäljning av brunkolet och nu senast handelsavtalet med Kanada. Här har grundläggande gröna värderingar ställts mot realpolitik. Det är vanligt både lokalt och regionalt – men blir medialt extra intressant – när det gång efter annan inträffar i riksdagen.
En viktig fråga är hur stora eftergifter ett parti kan göra utan att förlora sin politiska ideologi. Samt om man har mer att vinna om man ändrar sin inställning efter ett val för att behålla makten. Det är två ämnen som medlemmar i alla partier bör diskutera innan partiprogram och valmanifest beslutas av kongressen.
I början av juni blev krisen i MP:s riksdagsgrupp tydlig. Carl Schlyter och Valter Mutt petades från sina uppdrag som ordförande i EU-nämnden respektive utrikespolitisk talesperson. I protest mot petningen lämnade Jabar Amin och Annika Lillemets sina poster som utbildningspolitisk talesperson respektive folkbildningspolitisk talesperson.
Det är uppenbart att många medlemmar är besvikna på MP:s riksdagsledamöter och deras agerande i viktiga ideologiska frågor. Men mest besvikna över kompromisserna är ändå de gröna väljarna. Det avspeglar sig i opinionsmätningarna där 4-procentsspärren är oroväckande nära.
Det som händer i riksdagen får lätt effekter också i kommuner och regioner. Många medlemmar – omkring en fjärdedel – har lämnat partiet efter valet 2014. I det gröna fästet Stockholm har stödet minskat från 14,3 procent till 8 procent, enligt Ipsos, DN. Kvar finns nu ett antal mer eller mindre besvikna väljare och medlemmar. Var ska de bedriva sina politiska diskussioner och föra fram sina åsikter om rikspolitiken?
För att öka medlemmarnas möjligheter har några miljöpartister startat gruppen "Grön omstart" på Facebook. Gruppen har drygt 1.200 deltagare. Bredden av åsikter bör ses som en tillgång för ett parti. Polarisering är inte någon hållbar lösning. Nu gäller det för MP att gå vidare på ett konstruktivt sätt.
I media står det gång efter annan att de fyra "utbrytarna" går emot partilinjen. Men vad är då partilinjen? Jo, det är den linje som fastställs av kongressen i partiprogram, valprogram med mera. Riksdagsgruppen är inte partiet utan just en grupp. Men det är riksdagsgruppens agerande som får den stora uppmärksamheten.
Var finns då den gröna ideologin i dagens praktiska rikspolitik? Det är en fråga som många ställer. Svaret är att den finns i flera delar av regeringens politik. Men det handlar också om den linje som de så kallade utbrytarna hävdar i några viktiga frågor. Många hävdar att dessa fyra faktiskt står för partilinjen – medan övriga i riksdagsgruppen står för grupplinjen.
Media har, som vanligt, frossat i problemformuleringar. Inte minst Dagens Industri. Nyligen hade tidningen en artikel med rubriken ”Fridolin ryter till mot MP-utbrytarna”.
Kanske borde Fridolin istället ryta till mot Löfven & Co som har kopplat greppet om regeringspolitiken och fört ner MP till närheten av de 4 procenten – den yttersta smärtgränsen. Om Fridolin då istället skulle ”ryta till” i regeringen – vad blir då effekten? Då kan Löfven säga att i så fall får ni lämna regeringen – så kör vi själva. Skulle det rentav vara en bra lösning för MP – en räddning inför valet 2018?
Politik är värderingar, ställningstaganden och handlingskraft. Det handlar i praktiken om komplicerade samband. I ett koalitionssamarbete är det hela tiden fråga om problem som måste lösas. Men när problemlösningarna innebär så stora eftergifter att den egna partisjälen skadas – då är det fara å färde.
Därför krävs nu gemensam samling och en konstruktiv debatt om hur MP går vidare – och återhämtar sig.
Eivor Karlsson
Publicerat i Miljömagasinet 4 oktober 2016
07 oktober 2016
Orosanmälningar – en fråga för utbildningsministern!
Det kommer fortsatt oroande signaler om att föräldrar som ifrågasätter sitt barns stöd i skolan anmäls av skolans rektor till socialtjänsten. Detta fenomen bör utbildningsminister Gustav Fridolin låta undersöka.
Det kan finnas fall där en orosanmälan kan vara helt befogad men de här fallen sammanfaller ofta med föräldrars önskan om bättre stöd till sina barn, alltså elever med särskilda behov.
En orosanmälan görs vanligtvis om någon misstänker att föräldrarnas vårdnadsansvar sviktar – alltså av andra skäl – än skolarbetet.
På såväl Riksförbundet Attention som Autism- och Aspergerförbundet känner man igen det här med orosanmälan. Det inte ovanligt att brister i skolan leder till konflikt mellan hemmet och skolan som kan få till följd att skolan gör en orosanmälan om eleven till socialtjänsten.
Studio Ett, Sveriges Radio, sände den 12 april ett reportage om anmälningar till socialtjänsten. Rubrik: ”Förälder om skolans anmälan: Det är för att få tyst på oss.” Lyssna och läs på Sveriges Radios webbsida. Över tvåhundra berättelser och reaktioner kom in efter programmet på bara några timmar. Många kände igen sig i av vad som framkom.
En socialsekreterare, som ville vara anonym, beskrev i Studie Ett hur mångfacetterad den här frågan är. Och att skolan har ett ofantligt stort uppdrag som de ibland inte mäktar med. Om rektorer som inte ryter till gentemot sina chefer för att få mer hjälp. Och föräldrar som nästen sliter ihjäl sig för sina barn.
En anonym rektor beskrev en nästan orimlig situation med olika elevers diagnoser. Och att man till slut måste göra en orosanmälan för att ”hålla sin egen rygg fri”. Vad som ligger i det begreppet är oklart. Rektorn menade också att det ibland kan vara bra att det görs en orosanmälan. För då kan socialtjänsten fråga rektorn vad skolan gjort för eleven? Om det då brister i stödet så kommer socialtjänsten att ställa krav på skolan att ge det stöd eleven har rätt till, ansåg rektorn.
Det förefaller vara en kryptisk väg för att göra det som alla elever har rätt till enligt skollagen – om skolans ansvar ska gå via en orosanmälan till socialen. En instans som många föräldrar ofta fruktar. Dessutom bör arbetsbelastade och stressade socialsekreterare ha viktigare uppgifter.
Efter SVT Nyheter Värmlands färska granskning av skolan och elever i behov av stöd, har många hört av sig och delat med sig av sina erfarenheter. SvT Nyheter Värmland skriver: ”Bland dem finns flera föräldrar som i sin kamp för stöd upplevt att skolan och kommunen i vissa fall hotar med att anmäla föräldrarna till socialen.” En mamma vars 15-årige son har ADHD och drag av Autism ifrågasatte det stöd sonen fick.
I det fallet ”har problemen i skolan dessutom resulterat i flera tidigare anmälningar till skolinspektionen som i sin tur lett till skarp kritik mot kommunen och krav på förbättringar”. Men trots det har sonen fortfarande stora problem i skolan och mamman menar att han inte får rätt stöd. Kommunen gjorde då en motanmälan och anmälde mamman till socialen.
”Förutom att skolinspektionen har kritiserat kommunen och de två skolor det handlar om, har kommunen också krävts på skadestånd av Barn- och elevombudet bland annat efter en händelse då sonen blev fasthållen av flera personer i skolpersonalen, något som satt djupa spår”. SvT Nyheter Värmland. Sök på: ”Mamman ställde krav på skolan – anmäldes till socialen”.
Det är ibland svåra och komplexa situationer det handlar om. Konflikter uppstår. Problemen blir mångfacetterade. Men något måste göras. Klarar inte skolan sitt uppdrag? Beror det på att man ska spara?
Ekot förberedde i april en enkätundersökning när det gäller användningen av orosanmälningar. Det bör också kunna göras av Skolinspektionen eller annan instans. Men då måste alla turerna kring ett ärende, från början till slut, skriftligt redovisas för att nå resultat.
Därför uppmanar jag Gustav Fridolin, som utbildningsminister, att ta upp och utreda problemen med orosanmälningar. Det får inte fortsätta så här.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 30 september 2016
Aktuella länkar i sammanhanget
Föräldrar om skolans ansvar: Det var för att få tyst på oss.
Åttaåring utsatt för livsfarlig fasthållning
Fallet Oskar – skolpersonal håller ner Oskar gång på gång.
Det kan finnas fall där en orosanmälan kan vara helt befogad men de här fallen sammanfaller ofta med föräldrars önskan om bättre stöd till sina barn, alltså elever med särskilda behov.
En orosanmälan görs vanligtvis om någon misstänker att föräldrarnas vårdnadsansvar sviktar – alltså av andra skäl – än skolarbetet.
På såväl Riksförbundet Attention som Autism- och Aspergerförbundet känner man igen det här med orosanmälan. Det inte ovanligt att brister i skolan leder till konflikt mellan hemmet och skolan som kan få till följd att skolan gör en orosanmälan om eleven till socialtjänsten.
Studio Ett, Sveriges Radio, sände den 12 april ett reportage om anmälningar till socialtjänsten. Rubrik: ”Förälder om skolans anmälan: Det är för att få tyst på oss.” Lyssna och läs på Sveriges Radios webbsida. Över tvåhundra berättelser och reaktioner kom in efter programmet på bara några timmar. Många kände igen sig i av vad som framkom.
En socialsekreterare, som ville vara anonym, beskrev i Studie Ett hur mångfacetterad den här frågan är. Och att skolan har ett ofantligt stort uppdrag som de ibland inte mäktar med. Om rektorer som inte ryter till gentemot sina chefer för att få mer hjälp. Och föräldrar som nästen sliter ihjäl sig för sina barn.
En anonym rektor beskrev en nästan orimlig situation med olika elevers diagnoser. Och att man till slut måste göra en orosanmälan för att ”hålla sin egen rygg fri”. Vad som ligger i det begreppet är oklart. Rektorn menade också att det ibland kan vara bra att det görs en orosanmälan. För då kan socialtjänsten fråga rektorn vad skolan gjort för eleven? Om det då brister i stödet så kommer socialtjänsten att ställa krav på skolan att ge det stöd eleven har rätt till, ansåg rektorn.
Det förefaller vara en kryptisk väg för att göra det som alla elever har rätt till enligt skollagen – om skolans ansvar ska gå via en orosanmälan till socialen. En instans som många föräldrar ofta fruktar. Dessutom bör arbetsbelastade och stressade socialsekreterare ha viktigare uppgifter.
Efter SVT Nyheter Värmlands färska granskning av skolan och elever i behov av stöd, har många hört av sig och delat med sig av sina erfarenheter. SvT Nyheter Värmland skriver: ”Bland dem finns flera föräldrar som i sin kamp för stöd upplevt att skolan och kommunen i vissa fall hotar med att anmäla föräldrarna till socialen.” En mamma vars 15-årige son har ADHD och drag av Autism ifrågasatte det stöd sonen fick.
I det fallet ”har problemen i skolan dessutom resulterat i flera tidigare anmälningar till skolinspektionen som i sin tur lett till skarp kritik mot kommunen och krav på förbättringar”. Men trots det har sonen fortfarande stora problem i skolan och mamman menar att han inte får rätt stöd. Kommunen gjorde då en motanmälan och anmälde mamman till socialen.
”Förutom att skolinspektionen har kritiserat kommunen och de två skolor det handlar om, har kommunen också krävts på skadestånd av Barn- och elevombudet bland annat efter en händelse då sonen blev fasthållen av flera personer i skolpersonalen, något som satt djupa spår”. SvT Nyheter Värmland. Sök på: ”Mamman ställde krav på skolan – anmäldes till socialen”.
Det är ibland svåra och komplexa situationer det handlar om. Konflikter uppstår. Problemen blir mångfacetterade. Men något måste göras. Klarar inte skolan sitt uppdrag? Beror det på att man ska spara?
Ekot förberedde i april en enkätundersökning när det gäller användningen av orosanmälningar. Det bör också kunna göras av Skolinspektionen eller annan instans. Men då måste alla turerna kring ett ärende, från början till slut, skriftligt redovisas för att nå resultat.
Därför uppmanar jag Gustav Fridolin, som utbildningsminister, att ta upp och utreda problemen med orosanmälningar. Det får inte fortsätta så här.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 30 september 2016
Aktuella länkar i sammanhanget
Föräldrar om skolans ansvar: Det var för att få tyst på oss.
Åttaåring utsatt för livsfarlig fasthållning
Fallet Oskar – skolpersonal håller ner Oskar gång på gång.
22 september 2016
Nya lagen ger konkurrens om "sociala bostäder"
Längst ner på den sociala trappan finns de hemlösa varav många är uteliggare. Deras situation har nu förvärrats.
Från den 1 mars i år gäller den nya bosättningslagen som gör kommuner skyldiga att ta emot nyanlända för bosättning efter anvisning från Migrationsverket eller Arbetsförmedlingen. De nyanlända som anvisas till kommunerna under 2016 är kvotflyktingar eller personer i Migrationsverkets anläggningsboenden som har fått uppehållstillstånd. Antalet personer som ska anvisas till varje kommun under året är fastställt av regeringen i så kallade kommuntal. 2015 kom ca. 160.000 flyktingar till Sverige, i år väntas ca. 30.000.
Kommunernas ekonomiska problem förstärks nu av att den statliga dygnsersättningen för unga flyktingar ska minskas från 1 januari 2017. Totalt handlar det om miljardbelopp som kommunerna i all hast måste få fram. Protesterna är starka.
Landets kommuner ser nu över olika möjligheter att lösa bostadsproblematiken. Förutom att flera kommuner i likhet med Malmö överväger att köpa bostadsrätter, så har flera kommuner passat på att köpa småhus om priserna varit rimliga, för att komma ifrån dyra dygnskostnader för hotellboenden. Stockholms stad har prövat flera olika lösningar och råkat ut för ett flertal överklaganden från blivande grannar till nyanlända. Staden har också reserverat ett hyreshus, avsett för socialt utsatta stockholmare, till nyanlända.
Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, är en unik och viktig boendeform som måste värnas. SHIS är ett allmännyttigt bostadsbolag som ägs av Stockholms stad och är Stockholms stads största hyresvärd när det gäller sociala bostäder. Beståndet omfattar ca. 2 300 hyreslägenheter.
Sedan flera år är det planerat för en ny fastighet för SHIS i Västertorp, Stockholm. När Stockholms stads samordnare för nyanlända, Fredrik Jurdell, då säger i DN 17 augusti att dessa SHIS-bostäder skulle ha använts till socialtjänstens grupper, men vi har nu styrt över dem till nyanlända, bör man resa varningsflagg. Bostäderna behövs för det syfte de var avsedda. Det handlar om totalt 180 lägenheter varav många till familjer.
Fredrik Jurdell, säger vidare: ”Det är alltså inte som för Socialtjänstlagens grupper då kommunen gör en individuell bedömning innan det eventuellt kan bli en bostad. Bosättningslagen är en tvingande lagstiftning där vi får ett antal personer som ska ha bostad.” Det stämmer. I princip står därmed nya bosättningslagen, där alla med uppehållstillstånd ska få bostad, över socialtjänstlagen.
Det är en stor utmaning kommunerna står inför. I exempelvis Stockholm finns 2.800 nyanlända som ska få bostad genom kommunen. Men vart ska då alla de "inhemska" bostadslösa, som normalt skulle kunna få lägenhet via Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ta vägen? SHIS är Stockholms stads bostadssociala resurs som ska sörja för att familjer, unga och personer som har särskilt svårt att få bostad ska få korttidskontrakt. Reglerat efter socialtjänstens beställning.
– Ett exempel på konsekvenserna av den nya bosättningslagen är följande: Uffe hyr tillsammans med sin två tonåriga söner en villa på Lidingö. Avtalet med Lidingö stad är ett sexmånaderskontrakt som familjen fått förnyat två gånger.
Från börjar lät det som att staden inte hade några planer med huset utan att man t.o.m. kunde fixa ett tillsvidarekontrakt för Uffe. Men i våras kom beskedet att familjen måste flytta senast 31 augusti. En flyktingfamilj skulle flytta in. Man kan inte sätta en familj på gatan för en annan familj, tyckte Uffe. Han och sönerna är uppvuxna på Lidingö. Uffe har betalat skatt och barnen går i skolan där.
Redan 2014 började forskare och professorer i socialt arbete slå larm om att bostadssituationen för de hemlösa blivit sämre. Flyktingströmmen har sedan dess förvärrat deras situation. Kommunerna måste följa lagen och ordna bostad åt vissa nyanlända.
I höstas flyttade 10-20 hemlösa in i Mariagården, en tom förskola på Södermalm i Stockholm. När de fick höra att de skulle kastas ut av hyresvärden ockuperade de byggnaden. För media berättade de om ett utanförskap och en kamp för att överleva. De hade ingenstans att ta vägen och ville sova varmt på vintern.
Hemlösas tillstånd varierar. En del är missbrukare, andra inte. Generellt önskar de en egen liten vrå att gå till. De vill få tillgång till en lokal där de kan duscha, möjlighet att tvätta sina kläder och få mat.
Frågan är om regering och riksdag, när det gäller denna nya lag, sett till de undanträngningseffekter på det sociala boendeområdet som den nya bosättningslagen kan ge. Lagen behövs för rimlig fördelning av nyanlända över landet. Men det finns ett uppdämt behov av sociala bostäder som också måste lösas – i stora delar av landet. Alla dessa personer och familjer får inte falla i medieglömska när resurserna nu är starkt begränsade.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 9 september -16
Från den 1 mars i år gäller den nya bosättningslagen som gör kommuner skyldiga att ta emot nyanlända för bosättning efter anvisning från Migrationsverket eller Arbetsförmedlingen. De nyanlända som anvisas till kommunerna under 2016 är kvotflyktingar eller personer i Migrationsverkets anläggningsboenden som har fått uppehållstillstånd. Antalet personer som ska anvisas till varje kommun under året är fastställt av regeringen i så kallade kommuntal. 2015 kom ca. 160.000 flyktingar till Sverige, i år väntas ca. 30.000.
Kommunernas ekonomiska problem förstärks nu av att den statliga dygnsersättningen för unga flyktingar ska minskas från 1 januari 2017. Totalt handlar det om miljardbelopp som kommunerna i all hast måste få fram. Protesterna är starka.
Landets kommuner ser nu över olika möjligheter att lösa bostadsproblematiken. Förutom att flera kommuner i likhet med Malmö överväger att köpa bostadsrätter, så har flera kommuner passat på att köpa småhus om priserna varit rimliga, för att komma ifrån dyra dygnskostnader för hotellboenden. Stockholms stad har prövat flera olika lösningar och råkat ut för ett flertal överklaganden från blivande grannar till nyanlända. Staden har också reserverat ett hyreshus, avsett för socialt utsatta stockholmare, till nyanlända.
Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, är en unik och viktig boendeform som måste värnas. SHIS är ett allmännyttigt bostadsbolag som ägs av Stockholms stad och är Stockholms stads största hyresvärd när det gäller sociala bostäder. Beståndet omfattar ca. 2 300 hyreslägenheter.
Sedan flera år är det planerat för en ny fastighet för SHIS i Västertorp, Stockholm. När Stockholms stads samordnare för nyanlända, Fredrik Jurdell, då säger i DN 17 augusti att dessa SHIS-bostäder skulle ha använts till socialtjänstens grupper, men vi har nu styrt över dem till nyanlända, bör man resa varningsflagg. Bostäderna behövs för det syfte de var avsedda. Det handlar om totalt 180 lägenheter varav många till familjer.
Fredrik Jurdell, säger vidare: ”Det är alltså inte som för Socialtjänstlagens grupper då kommunen gör en individuell bedömning innan det eventuellt kan bli en bostad. Bosättningslagen är en tvingande lagstiftning där vi får ett antal personer som ska ha bostad.” Det stämmer. I princip står därmed nya bosättningslagen, där alla med uppehållstillstånd ska få bostad, över socialtjänstlagen.
Det är en stor utmaning kommunerna står inför. I exempelvis Stockholm finns 2.800 nyanlända som ska få bostad genom kommunen. Men vart ska då alla de "inhemska" bostadslösa, som normalt skulle kunna få lägenhet via Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ta vägen? SHIS är Stockholms stads bostadssociala resurs som ska sörja för att familjer, unga och personer som har särskilt svårt att få bostad ska få korttidskontrakt. Reglerat efter socialtjänstens beställning.
– Ett exempel på konsekvenserna av den nya bosättningslagen är följande: Uffe hyr tillsammans med sin två tonåriga söner en villa på Lidingö. Avtalet med Lidingö stad är ett sexmånaderskontrakt som familjen fått förnyat två gånger.
Från börjar lät det som att staden inte hade några planer med huset utan att man t.o.m. kunde fixa ett tillsvidarekontrakt för Uffe. Men i våras kom beskedet att familjen måste flytta senast 31 augusti. En flyktingfamilj skulle flytta in. Man kan inte sätta en familj på gatan för en annan familj, tyckte Uffe. Han och sönerna är uppvuxna på Lidingö. Uffe har betalat skatt och barnen går i skolan där.
Redan 2014 började forskare och professorer i socialt arbete slå larm om att bostadssituationen för de hemlösa blivit sämre. Flyktingströmmen har sedan dess förvärrat deras situation. Kommunerna måste följa lagen och ordna bostad åt vissa nyanlända.
I höstas flyttade 10-20 hemlösa in i Mariagården, en tom förskola på Södermalm i Stockholm. När de fick höra att de skulle kastas ut av hyresvärden ockuperade de byggnaden. För media berättade de om ett utanförskap och en kamp för att överleva. De hade ingenstans att ta vägen och ville sova varmt på vintern.
Hemlösas tillstånd varierar. En del är missbrukare, andra inte. Generellt önskar de en egen liten vrå att gå till. De vill få tillgång till en lokal där de kan duscha, möjlighet att tvätta sina kläder och få mat.
Frågan är om regering och riksdag, när det gäller denna nya lag, sett till de undanträngningseffekter på det sociala boendeområdet som den nya bosättningslagen kan ge. Lagen behövs för rimlig fördelning av nyanlända över landet. Men det finns ett uppdämt behov av sociala bostäder som också måste lösas – i stora delar av landet. Alla dessa personer och familjer får inte falla i medieglömska när resurserna nu är starkt begränsade.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 9 september -16
16 augusti 2016
Ska väljaren vara lojal mot ett illojalt parti?
Hur lojala ska väljarna vara mot det parti de brukar rösta på? Lojaliteten sätts på prov när partiet avviker från löften, ideologi eller program. Något som ibland förekommer. Politikerna använder ibland dubbla budskap eller vilseledande information. Det är svårt för allmänheten att tolka den uppsjö av information som kommer. Vårt minne är dessutom kort.
Med de nedskärningar som varit eller som är på gång är det ofta tålamodet hos utsatta grupper som sätts på spel. Det kan handla om personer som inte kan påverka genom att skriva brev eller debattinlägg. Därmed har de bara möjlighet att påverka – vart fjärde år. Nämligen vid val till riksdag, landsting och kommun.
Här två exempel. I Almedalen hävdade moderatledaren Anna Kinberg Batra att de totala ersättningarna som en sjuk eller arbetslös ensamstående förälder med försörjningsstöd kan få i dag närmar sig 30.000 kronor i månaden. Kinberg Batra avsåg ensamstående, främst kvinnor, som inte förvärvsarbetar och som har tre barn. Moderatledaren krävde ett ”bidragstak”. Enligt Kinberg Batra är det så många hushåll i Sverige där ensamstående med barn får så höga bidrag att situationen håller på att bli ”ohållbar”. Så många hushåll i Sverige! Få sjuka eller ensamstående känner igen sig i den beskrivningen.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, S, svarade i Aftonbladet 26 juli: ”Vi granskade påståendet och fann att i hela Sverige finns runt 100 ensamstående föräldrar med upp till tre barn som får över 25.000 i ersättning per månad, enligt de senast tillgängliga siffrorna” Och det finns förklaringar till det, enligt Strandhäll.” De bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boenden med mycket höga hyror". Det är alltså inte pengar som går ner i de boendes egna fickor.
Men också Socialdemokraterna förefaller så misstro bland folk för att få acceptans för försämringar. Då handlar det den här gången om personer inom LSS, alltså assistansanvändarna. Barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér talade i Aktuellt 17/12/15 om den ”uppseendeväckande ökningen” av LSS och öppnade upp för att ändra lagen för att komma tillrätta med problemen.
I DN den 29 juli fanns en TT-text om att antalet bidragsbrott ökar kraftigt. Men Peter Fausö, tillförordnad chef för Försäkringskassans (FK) kontrollverksamhet, tror inte att folk blivit oärligare. Snarare är förklaringen att myndigheten blivit bättre på att upptäcka fusk.
De vanligaste bidragsbrotten mot myndigheten är tillfällig föräldrapenning, föräldrapenning och sjukpenning. Men dessutom handlar det om personer som uppbär ersättning från FK och som har försvunnit till utlandet och vistas i utlandet längre än vad man får för att erhålla bidrag.
Vidare framhöll Peter Fausö, FK, något som regeringen bör ta till sig: ”Bidragsbrott som rör assistsansersättning är relativt få till antalet, men där rör det sig ofta om stora belopp och organiserad verksamhet.” Det stämmer. Det är organiserad verksamhet som regeringen ska rikta in sig på istället för att minska antalet beviljade timmar – eller t.o.m. neka hjälp till behövande.
Så hur lojala ska väljarna vara mot sitt parti om det är illojalt, sviker eller ger felaktig information ? Oavsett vilket parti eller vilken fråga det gäller. Vilket moraliskt ansvar har partierna för sina egna löften och program? Det är svåra – men viktiga – frågor.
Väljare och sympatisörer måste naturligtvis också vara realistiska. Det finns inget idealparti. Partierna och väljarna måste kompromissa även i frågor som kan vara viktiga. Mycket står på spel och de prioriterade – och nedprioriterade – frågorna är många. Nästa gång väljarnas och partiernas lojalitet sätts på prov är i september 2018.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 5 augusti 2016
Med de nedskärningar som varit eller som är på gång är det ofta tålamodet hos utsatta grupper som sätts på spel. Det kan handla om personer som inte kan påverka genom att skriva brev eller debattinlägg. Därmed har de bara möjlighet att påverka – vart fjärde år. Nämligen vid val till riksdag, landsting och kommun.
Här två exempel. I Almedalen hävdade moderatledaren Anna Kinberg Batra att de totala ersättningarna som en sjuk eller arbetslös ensamstående förälder med försörjningsstöd kan få i dag närmar sig 30.000 kronor i månaden. Kinberg Batra avsåg ensamstående, främst kvinnor, som inte förvärvsarbetar och som har tre barn. Moderatledaren krävde ett ”bidragstak”. Enligt Kinberg Batra är det så många hushåll i Sverige där ensamstående med barn får så höga bidrag att situationen håller på att bli ”ohållbar”. Så många hushåll i Sverige! Få sjuka eller ensamstående känner igen sig i den beskrivningen.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, S, svarade i Aftonbladet 26 juli: ”Vi granskade påståendet och fann att i hela Sverige finns runt 100 ensamstående föräldrar med upp till tre barn som får över 25.000 i ersättning per månad, enligt de senast tillgängliga siffrorna” Och det finns förklaringar till det, enligt Strandhäll.” De bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boenden med mycket höga hyror". Det är alltså inte pengar som går ner i de boendes egna fickor.
Men också Socialdemokraterna förefaller så misstro bland folk för att få acceptans för försämringar. Då handlar det den här gången om personer inom LSS, alltså assistansanvändarna. Barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér talade i Aktuellt 17/12/15 om den ”uppseendeväckande ökningen” av LSS och öppnade upp för att ändra lagen för att komma tillrätta med problemen.
I DN den 29 juli fanns en TT-text om att antalet bidragsbrott ökar kraftigt. Men Peter Fausö, tillförordnad chef för Försäkringskassans (FK) kontrollverksamhet, tror inte att folk blivit oärligare. Snarare är förklaringen att myndigheten blivit bättre på att upptäcka fusk.
De vanligaste bidragsbrotten mot myndigheten är tillfällig föräldrapenning, föräldrapenning och sjukpenning. Men dessutom handlar det om personer som uppbär ersättning från FK och som har försvunnit till utlandet och vistas i utlandet längre än vad man får för att erhålla bidrag.
Vidare framhöll Peter Fausö, FK, något som regeringen bör ta till sig: ”Bidragsbrott som rör assistsansersättning är relativt få till antalet, men där rör det sig ofta om stora belopp och organiserad verksamhet.” Det stämmer. Det är organiserad verksamhet som regeringen ska rikta in sig på istället för att minska antalet beviljade timmar – eller t.o.m. neka hjälp till behövande.
Så hur lojala ska väljarna vara mot sitt parti om det är illojalt, sviker eller ger felaktig information ? Oavsett vilket parti eller vilken fråga det gäller. Vilket moraliskt ansvar har partierna för sina egna löften och program? Det är svåra – men viktiga – frågor.
Väljare och sympatisörer måste naturligtvis också vara realistiska. Det finns inget idealparti. Partierna och väljarna måste kompromissa även i frågor som kan vara viktiga. Mycket står på spel och de prioriterade – och nedprioriterade – frågorna är många. Nästa gång väljarnas och partiernas lojalitet sätts på prov är i september 2018.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 5 augusti 2016
30 juni 2016
En attack mot en utsatt grupp
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) infördes i Sverige 1994. LSS skulle ge funktionshindrade möjlighet att leva ett bättre liv. Men reformen är nu utsatt för attack. Senaste tiden har det mest handlat om fuskare och bedragare som dränerat reformen på miljoner. Allt mindre om assistansanvändarna och deras behov.
De senaste tio åren har den privata assistansmarknaden ökat kraftigt. Det är en lukrativ marknad, med säkra inkomster – den personliga assistansen betalas med skattepengar.
I Ekot den 22 oktober sa finansminister Magdalena Andersson att assistansersättning är ett område där det blir aktuellt att spara pengar för att klara ökade kostnader för flyktingmottagandet. Andersson ställde därmed två grupper mot varandra. Dessutom riktade hon in sig på kostnadsperspektivet. Har Andersson tappat rättighetsperspektivet kring LSS – det som var grundtanken?
Den 17 december slog barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér an samma ton i Aktuellt. Regnér talade om den ”uppseendeväckande ökningen” av LSS och öppnade upp för att ändra lagen för att komma tillrätta med problemen.
Det har bland annat lett till att Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, RBU, har slagit larm om att barn och unga drabbas hårt av allt tal om ”assistansfusk” och ”ökningar”. Inom RBU ser man risken för sämre stöd.
Turerna i regeringskansliet har varit dunkla. I december 2015 uppmanade regeringen i ett regleringsbrev Försäkringskassan att ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. Handikappförbundens ordförande Stig Nyman skrev i SvD 29 februari att regeringen med denna uppmaning satte sig över lagen. Nyman hävdade att ”det här handlandet går emot regeringsformen och att LSS är en rättighetslag”
Bengt Westerberg, socialminister i dåvarande borgerliga regeringen och den som skrev förarbetena till LSS-lagstiftningen, debatterade med Åsa Regnér i Agenda den 5 juni. Regnér: Det har kommit rapporter som säger att företagen har starka incitament för att driva upp antalet timmar Man säger också att man använder pengarna till jurister, konsulter och till reklam som det inte var tänkt.
Agendas reporter Camilla Kvartoft till Westerberg: Överdriver företagen behoven? Westerberg: Assistansföretagen kan naturligtvis överdriva behoven. Det vill jag inte blunda för. Men det är trots allt inte de som bestämmer antalet timmar. Det gör Försäkringskassan.
Kvartoft frågade också Westerberg: Vad befarar du med att man nu utreder? Westerberg: ”Regeringen säger väldigt tydligt i direktiven att nu ska det bli färre personer med färre timmar och man ska spara på kostnaderna. Dels förutser man ett antal reformer och de ska finansieras genom nedskärningar av assistansen och därutöver ska man skära ner assistansen av samhällsekonomiska skäl.”
Kostnaderna för assistansen är i dag hög. 30 miljarder om året. Det ger skäl för regeringen att nu genomföra åtgärder för bättre kostnadskontroll. En djuplodande utredning där alla aspekter beaktas. Men istället förefaller regeringen vilja bromsa kostnaderna genom bland annat en hårdare bedömning från Försäkringskassan.
”Över 90 procent av kostnaderna för assistansen är löner. Mycket kommer därför tillbaka som skatter. Det innebär att nettobesparingen vid nedskärningen av assistanskostnaderna bara blir ungefär hälften av bruttobesparingarna.” Det skrev Bengt Westerberg på DN Debatt 31 maj.
Kostnaderna för personlig assistans är en utgiftspost i socialförsäkringen. Det är inte detsamma som kostnader – som också blir intäkter – eftersom en större del av assistansersättningen går till löner till assistenterna. Ca 90.000 assistenter är sysselsatta inom assistansverksamheten. Man kan befara att många av dem annars kanske skulle varit arbetslösa och kostat samhället pengar.
Åsa Regnér framhåller ofta att kostnaderna för assistansersättningen har fördubblats samtidigt som antalet personer som får assistans inte alls ökat i samma utsträckning. Det finns olika förklaringar till varför antalet timmar ökat så kraftigt – till färre personer.
Idag får fler och fler avslag på sin ansökan om assistans. Det är främst personer med mycket omfattande assistansbehov som beviljas assistans. Därför har antalet timmar per person ökat.
När kostnaderna ska analyseras är det många omständigheter som måste beaktas. Då är det viktigt att också lyfta fram de positiva effekterna av personlig assistans eftersom det sällan kommer fram i debatten.
Aldrig tidigare har den personliga assistansen varit så hotad som den är i dag. Fusket måste självfallet stoppas men det får inte leda till att en viktig socialpolitisk reform slås sönder.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 23 juni 2016
De senaste tio åren har den privata assistansmarknaden ökat kraftigt. Det är en lukrativ marknad, med säkra inkomster – den personliga assistansen betalas med skattepengar.
I Ekot den 22 oktober sa finansminister Magdalena Andersson att assistansersättning är ett område där det blir aktuellt att spara pengar för att klara ökade kostnader för flyktingmottagandet. Andersson ställde därmed två grupper mot varandra. Dessutom riktade hon in sig på kostnadsperspektivet. Har Andersson tappat rättighetsperspektivet kring LSS – det som var grundtanken?
Den 17 december slog barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér an samma ton i Aktuellt. Regnér talade om den ”uppseendeväckande ökningen” av LSS och öppnade upp för att ändra lagen för att komma tillrätta med problemen.
Det har bland annat lett till att Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, RBU, har slagit larm om att barn och unga drabbas hårt av allt tal om ”assistansfusk” och ”ökningar”. Inom RBU ser man risken för sämre stöd.
Turerna i regeringskansliet har varit dunkla. I december 2015 uppmanade regeringen i ett regleringsbrev Försäkringskassan att ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. Handikappförbundens ordförande Stig Nyman skrev i SvD 29 februari att regeringen med denna uppmaning satte sig över lagen. Nyman hävdade att ”det här handlandet går emot regeringsformen och att LSS är en rättighetslag”
Bengt Westerberg, socialminister i dåvarande borgerliga regeringen och den som skrev förarbetena till LSS-lagstiftningen, debatterade med Åsa Regnér i Agenda den 5 juni. Regnér: Det har kommit rapporter som säger att företagen har starka incitament för att driva upp antalet timmar Man säger också att man använder pengarna till jurister, konsulter och till reklam som det inte var tänkt.
Agendas reporter Camilla Kvartoft till Westerberg: Överdriver företagen behoven? Westerberg: Assistansföretagen kan naturligtvis överdriva behoven. Det vill jag inte blunda för. Men det är trots allt inte de som bestämmer antalet timmar. Det gör Försäkringskassan.
Kvartoft frågade också Westerberg: Vad befarar du med att man nu utreder? Westerberg: ”Regeringen säger väldigt tydligt i direktiven att nu ska det bli färre personer med färre timmar och man ska spara på kostnaderna. Dels förutser man ett antal reformer och de ska finansieras genom nedskärningar av assistansen och därutöver ska man skära ner assistansen av samhällsekonomiska skäl.”
Kostnaderna för assistansen är i dag hög. 30 miljarder om året. Det ger skäl för regeringen att nu genomföra åtgärder för bättre kostnadskontroll. En djuplodande utredning där alla aspekter beaktas. Men istället förefaller regeringen vilja bromsa kostnaderna genom bland annat en hårdare bedömning från Försäkringskassan.
”Över 90 procent av kostnaderna för assistansen är löner. Mycket kommer därför tillbaka som skatter. Det innebär att nettobesparingen vid nedskärningen av assistanskostnaderna bara blir ungefär hälften av bruttobesparingarna.” Det skrev Bengt Westerberg på DN Debatt 31 maj.
Kostnaderna för personlig assistans är en utgiftspost i socialförsäkringen. Det är inte detsamma som kostnader – som också blir intäkter – eftersom en större del av assistansersättningen går till löner till assistenterna. Ca 90.000 assistenter är sysselsatta inom assistansverksamheten. Man kan befara att många av dem annars kanske skulle varit arbetslösa och kostat samhället pengar.
Åsa Regnér framhåller ofta att kostnaderna för assistansersättningen har fördubblats samtidigt som antalet personer som får assistans inte alls ökat i samma utsträckning. Det finns olika förklaringar till varför antalet timmar ökat så kraftigt – till färre personer.
Idag får fler och fler avslag på sin ansökan om assistans. Det är främst personer med mycket omfattande assistansbehov som beviljas assistans. Därför har antalet timmar per person ökat.
När kostnaderna ska analyseras är det många omständigheter som måste beaktas. Då är det viktigt att också lyfta fram de positiva effekterna av personlig assistans eftersom det sällan kommer fram i debatten.
Aldrig tidigare har den personliga assistansen varit så hotad som den är i dag. Fusket måste självfallet stoppas men det får inte leda till att en viktig socialpolitisk reform slås sönder.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 23 juni 2016
11 juni 2016
Skrota inte servicehusen!
Bristen på äldreboenden är närmast akut. Många boendeplatser har avvecklats utan att något annat kommit istället. Kön för att få komma till ett servicehus är fortfarande lång – trots att platser står tomma.
Nu byggs 16 nya äldreboenden, enligt artikeln. Men det kan ta tid. Bostadsbyggandet är eftersatt i Stockholm såväl som på många andra håll i landet. Det handlar också om hur stort statligt stimulansbidrag som staden får. Och därmed hur många äldreboenden som Stockholm har råd att bygga. Under tiden kommer nu något som kallas mellanboende. En icke biståndsbedömd form av boenden .Men servicehusen behövs.
I en annan artikel står det att ”gemene mans bild av servicehusen stämmer inte längre överens med hur verkligheten oftast ser ut. Det är en mycket blandad grupp äldre som bor på servicehus i dag. En del har missbruksproblem, andra har psykiska problem. Många är dementa och eller är väldigt vårdtunga, konstaterar Raili Karlsson, chef för på äldreförvaltningens avdelning för upphandling och utveckling”.
Det här ger ingen bra bild av servicehusen. Tidigare påstod tjänstemännen att äldre inte sökte eller ville bo på servicehus. Men den bilden har visat sig inte stämma. ”Idag står servicehuslägenheter i Stockholm tomma samtidigt som 43 procent av de sökande får avslag. Det är orimligt.” Det skrev Liberalerna i Stockholm i SvD 11 maj.
Av Raili Karlsson beskrivning förefaller det som att man har buntat ihop en massa äldre människor med olika behov. Men det bör finnas möjlighet, med så många tomma lägenheter, att ordna så att olika grupper inte bor tillsammans. Utan bor på olika plan eller avdelningar för behoven finns. Det är till stor del en organisationsfråga.
Några av länets politiker ställs i artikeln mot väggen. Läs deras svar. Liberalerna är tydliga och talar om äldreomsorgen. S talar om ”Smarta seniorboenden”. Då frågar man sig genast var de äldre med ökade vårdbehov och tunn plånbok ska bo.
Vidare svarar S ”Det finns framför allt tre områden som behöver utvecklas för att klara framtida äldreboom. Personalförsörjningen, nya boendeformer som till exempel seniorboenden samt införandet av ny teknik.”
Se upp så vi inte fastnar i samma fålla som med trygghetsboenden. Namnet var missvisande och hyran var hög. Seniorboende som hyresrätt eller bostadsrätt, är en annan icke biståndsbedömd boendeform. Ofta med hög hyra i attraktiva områden. Där kan de som har råd sätta lite”guldkant” på sitt boende i form av bland annat tilläggstjänster.
Nu satsar Stockholms stad på en form av mellanboende. Med sparsam renovering kan förhoppningsvis även äldre med låg pension flytta dit. Det kan komma fler boendeformer, vilket är bra. Men sluta lägg ner servicehus. Se upp med olika beteckningar på boenden och vad de innehåller. Alla bör ha rätt till en boendeform som passar just dem, deras vårdbehov och plånböcker.
Nu byggs 16 nya äldreboenden.
Nu byggs 16 nya äldreboenden, enligt artikeln. Men det kan ta tid. Bostadsbyggandet är eftersatt i Stockholm såväl som på många andra håll i landet. Det handlar också om hur stort statligt stimulansbidrag som staden får. Och därmed hur många äldreboenden som Stockholm har råd att bygga. Under tiden kommer nu något som kallas mellanboende. En icke biståndsbedömd form av boenden .Men servicehusen behövs.
I en annan artikel står det att ”gemene mans bild av servicehusen stämmer inte längre överens med hur verkligheten oftast ser ut. Det är en mycket blandad grupp äldre som bor på servicehus i dag. En del har missbruksproblem, andra har psykiska problem. Många är dementa och eller är väldigt vårdtunga, konstaterar Raili Karlsson, chef för på äldreförvaltningens avdelning för upphandling och utveckling”.
Det här ger ingen bra bild av servicehusen. Tidigare påstod tjänstemännen att äldre inte sökte eller ville bo på servicehus. Men den bilden har visat sig inte stämma. ”Idag står servicehuslägenheter i Stockholm tomma samtidigt som 43 procent av de sökande får avslag. Det är orimligt.” Det skrev Liberalerna i Stockholm i SvD 11 maj.
Av Raili Karlsson beskrivning förefaller det som att man har buntat ihop en massa äldre människor med olika behov. Men det bör finnas möjlighet, med så många tomma lägenheter, att ordna så att olika grupper inte bor tillsammans. Utan bor på olika plan eller avdelningar för behoven finns. Det är till stor del en organisationsfråga.
Några av länets politiker ställs i artikeln mot väggen. Läs deras svar. Liberalerna är tydliga och talar om äldreomsorgen. S talar om ”Smarta seniorboenden”. Då frågar man sig genast var de äldre med ökade vårdbehov och tunn plånbok ska bo.
Vidare svarar S ”Det finns framför allt tre områden som behöver utvecklas för att klara framtida äldreboom. Personalförsörjningen, nya boendeformer som till exempel seniorboenden samt införandet av ny teknik.”
Se upp så vi inte fastnar i samma fålla som med trygghetsboenden. Namnet var missvisande och hyran var hög. Seniorboende som hyresrätt eller bostadsrätt, är en annan icke biståndsbedömd boendeform. Ofta med hög hyra i attraktiva områden. Där kan de som har råd sätta lite”guldkant” på sitt boende i form av bland annat tilläggstjänster.
Nu satsar Stockholms stad på en form av mellanboende. Med sparsam renovering kan förhoppningsvis även äldre med låg pension flytta dit. Det kan komma fler boendeformer, vilket är bra. Men sluta lägg ner servicehus. Se upp med olika beteckningar på boenden och vad de innehåller. Alla bör ha rätt till en boendeform som passar just dem, deras vårdbehov och plånböcker.
Nu byggs 16 nya äldreboenden.
Gratis mammografi – men inte för äldre kvinnor
Den 26 maj sa riksdagen nej till att kvinnor 75 år och äldre skulle erbjudas hälsoundersökning med mammografi. Många har förvånats över att en feministisk regering tog ett sådant beslut som dessutom anses som åldersdiskriminerande. Och som går emot regeringens tal om att stötta de ekonomiskt svagaste grupperna i samhället.
Nästan 2 000 kvinnor över 74 år insjuknade i bröstcancer under 2014. Det är 20 procent av alla nyinsjuknade det året. Ändå blir inte äldre kvinnor kallade till mammografi. Skälet till att Socialstyrelsen inte rekommenderar att landstingen erbjuder screening med mammografi till kvinnor 75 år och äldre skulle bero på att det saknas forskning på hur verksamt ett screeningprogram av äldre kvinnor skulle vara.
Men riksdagsledamoten Barbro Westerholm, L, skriver på Facebook att det beror på att de forskare som studerade värdet av mammografi för mer än 30 år sedan inte tog med kvinnor 75 år och äldre i sin studie.
Westerholm anser att det är åldersdiskriminering att inte erbjuda kvinnor 75 + denna undersökning. Jan Zedenius, chefsläkare vid Sophiahemmet och biträdande vetenskaplig sekreterare vid Cancerfonden, säger att med stigande medellivslängd är den förväntade återstående medellivslängden för en 75-årig kvinna åtminstone tolv år. Det borde vara ett starkt skäl till screening anser Zedenius.
Barbro Westerholm påpekar att 2013 fick vi en lag mot åldersdiskriminering som också gäller i hälso- och sjukvårdslagen. Och Westerholm fortsätter med att Statens medicinska råd har skrivit till Socialstyrelsen att "Rådet menar att de åldersintervaller som anges i rekommendationerna om screening för bröstcancer samt screening för tjock- och ändtarmscancer kan vara åldersdiskriminerande och att styrelsen nu måste gå vidare och analysera frågan närmare".
Frågan avgjordes i riksdagen med 85 röster mot 216. Fyra av riksdagens partier, C, L, KD och SD, var kritiska och ville ta bort åldersgränsen helt. Om M hade gått på övriga allianspartiers linje hade den övre åldersgränsen fallit. Då hade reservationen vunnit med 161 röster mot 140.
Barbro Westerholm kommer att fortsätta att motionera om frågan i riksdagen. Hon skriver på Facebook att det behövs inte så mycket ytterligare stöd till för att få majoritet.
Tidigare infört i Miljömagasinet samt en kortare insändare i Expressen
Nästan 2 000 kvinnor över 74 år insjuknade i bröstcancer under 2014. Det är 20 procent av alla nyinsjuknade det året. Ändå blir inte äldre kvinnor kallade till mammografi. Skälet till att Socialstyrelsen inte rekommenderar att landstingen erbjuder screening med mammografi till kvinnor 75 år och äldre skulle bero på att det saknas forskning på hur verksamt ett screeningprogram av äldre kvinnor skulle vara.
Men riksdagsledamoten Barbro Westerholm, L, skriver på Facebook att det beror på att de forskare som studerade värdet av mammografi för mer än 30 år sedan inte tog med kvinnor 75 år och äldre i sin studie.
Westerholm anser att det är åldersdiskriminering att inte erbjuda kvinnor 75 + denna undersökning. Jan Zedenius, chefsläkare vid Sophiahemmet och biträdande vetenskaplig sekreterare vid Cancerfonden, säger att med stigande medellivslängd är den förväntade återstående medellivslängden för en 75-årig kvinna åtminstone tolv år. Det borde vara ett starkt skäl till screening anser Zedenius.
Barbro Westerholm påpekar att 2013 fick vi en lag mot åldersdiskriminering som också gäller i hälso- och sjukvårdslagen. Och Westerholm fortsätter med att Statens medicinska råd har skrivit till Socialstyrelsen att "Rådet menar att de åldersintervaller som anges i rekommendationerna om screening för bröstcancer samt screening för tjock- och ändtarmscancer kan vara åldersdiskriminerande och att styrelsen nu måste gå vidare och analysera frågan närmare".
Frågan avgjordes i riksdagen med 85 röster mot 216. Fyra av riksdagens partier, C, L, KD och SD, var kritiska och ville ta bort åldersgränsen helt. Om M hade gått på övriga allianspartiers linje hade den övre åldersgränsen fallit. Då hade reservationen vunnit med 161 röster mot 140.
Barbro Westerholm kommer att fortsätta att motionera om frågan i riksdagen. Hon skriver på Facebook att det behövs inte så mycket ytterligare stöd till för att få majoritet.
Eivor Karlsson
Tidigare infört i Miljömagasinet samt en kortare insändare i Expressen
10 juni 2016
Knack knack! – Vem där?
Moderaterna tar åter upp sitt mantra: Fusk, fusk, fusk… Försäkringskassan ( FK) är inne på samma väg. Nämligen: oanmälda hembesök. Det handlar om de mest utsatta i vårt trygghetssystem – socialtjänsttagare och funktionsnedsatta. Dessa har ofta framställts som fuskare. Istället borde en granskning långt tidigare gjorts av de privata assistansbolagen.
Enligt FK ska nu assistansföretagens ekonomi, skatter m m äntligen granskas. Bolag med stora vinster ska granskas extra. Dessutom ska utredningarna bli mer omfattande redan när en person beviljas assistansersättning. Varför behövs då – därutöver – oanmälda hembesök?
Men här finns ett problem enligt FK: I dag får inte Inspektionen för vård och omsorg, IVO, gå in oanmäld i någons hem och utföra tillsyn av assistansen. FK vill få en diskussion om att IVO ska få den möjligheten. Men det finns ett annat problem med oanmälda hembesök – mer om det strax.
FK är inte ensam om förslaget med oanmälda hembesök. M:s partiledare Anna Kinberg Batra är inne på samma linje. Då när det gäller personer med försörjningsstöd. Dessutom ska bidragstagaren söka arbete på annan ort – direkt. Hur ska det gå till med bostad och familj på hemorten? Och många bidragstagare kanske är sjuka och behöver rehabilitering i första hand.
Enligt Kinberg Batra ska förslaget vässa arbetslinjen, minska utanförskapet och främja ordning och reda. M vill nu att det blir obligatoriskt för alla kommuner att göra hembesök hos dem som lever på försörjningsstöd, tidigare socialbidrag. För att detta ska gälla krävs en ändring av socialtjänstlagen. Men vissa kommuner tillämpar hembesök redan idag.
Nu till problemet med oanmälda hembesök – som idag är olagligt. Kritikerna anser att det borde klassas som hemfridsbrott. Justitieombudsmannen, JO, är också kritisk men väljer en annan formulering och anser att oanmälda hembesök utan samtycke kan strida mot de grundläggande fri- och rättigheter som stipuleras i regeringsformen och Europakonventionen.
I ett beslut från 2012 skrev JO: ”Frivilligheten måste vara reell och socialtjänsten bör diskutera saken med den enskilde så att denne får möjlighet att ta ställning till om han eller hon vill acceptera det intrång i hans eller hennes integritet som ett hembesök otvivelaktigt utgör. Utrymmet för att göra oanmälda hembesök är mycket begränsat och bör kunna godtas endast i undantagsfall, till exempel om socialtjänsten befarar att det föreligger en nödsituation.”
Slutsatsen blir då att det inte är acceptabelt att framställa hembesök som ett villkor för att någon ska få göra en ansökan om nödhjälp – försörjningsstöd.
Men vad är det som ska kontrolleras vid oanmälda hembesök? Är det OK att socialtjänsten kollar mat i de fattigas kylskåp? Finns det möbler som först måste säljas. Bor här fler än som angetts? Även socialsekreterare vittnar om att socialbidragstagare särbehandlas negativt och att mycket kontrolleras redan idag.
.Om t.ex. den funktionsnedsatte själv kan föra skeden till munnen –i vilken omfattning behöver personen då assistans? Hur länge går du på toaletten? Hur ofta kissar du? Hur länge duschar du? Organisationen Unga Rörelsehindrade anser det finns identitetskränkande frågor redan idag.
Det är märkligt att M vill att alla kommuner ska kräva att bidragstagarna söker jobb på annan ort – redan från första dagen med försörjningsstöd. Många av dessa bidragstagare är ofta utförsäkrade från FK och behöver i första hand rehabilitering för att kunna få arbete.
Fusk ska förebyggas genom adekvata utredningar och lagliga kontroller. Inte genom oanmälda hembesök. Finns det misstanke om brott ska det anmälas och utredas. Vid hembesök bestäm en tid och ange anledningen i förväg. Om FK och M skulle få igenom sina förslag om oanmälda hembesök drabbas många därför att ett fåtal fuskar. Prioritera granskningen av assistansbolagen och ge rehabilitering till de socialbidragstagare som behöver det.
Eivor Karlsson
Artikeln har tidigare varit införd i Miljömagasinet.
Enligt FK ska nu assistansföretagens ekonomi, skatter m m äntligen granskas. Bolag med stora vinster ska granskas extra. Dessutom ska utredningarna bli mer omfattande redan när en person beviljas assistansersättning. Varför behövs då – därutöver – oanmälda hembesök?
Men här finns ett problem enligt FK: I dag får inte Inspektionen för vård och omsorg, IVO, gå in oanmäld i någons hem och utföra tillsyn av assistansen. FK vill få en diskussion om att IVO ska få den möjligheten. Men det finns ett annat problem med oanmälda hembesök – mer om det strax.
FK är inte ensam om förslaget med oanmälda hembesök. M:s partiledare Anna Kinberg Batra är inne på samma linje. Då när det gäller personer med försörjningsstöd. Dessutom ska bidragstagaren söka arbete på annan ort – direkt. Hur ska det gå till med bostad och familj på hemorten? Och många bidragstagare kanske är sjuka och behöver rehabilitering i första hand.
Enligt Kinberg Batra ska förslaget vässa arbetslinjen, minska utanförskapet och främja ordning och reda. M vill nu att det blir obligatoriskt för alla kommuner att göra hembesök hos dem som lever på försörjningsstöd, tidigare socialbidrag. För att detta ska gälla krävs en ändring av socialtjänstlagen. Men vissa kommuner tillämpar hembesök redan idag.
Nu till problemet med oanmälda hembesök – som idag är olagligt. Kritikerna anser att det borde klassas som hemfridsbrott. Justitieombudsmannen, JO, är också kritisk men väljer en annan formulering och anser att oanmälda hembesök utan samtycke kan strida mot de grundläggande fri- och rättigheter som stipuleras i regeringsformen och Europakonventionen.
I ett beslut från 2012 skrev JO: ”Frivilligheten måste vara reell och socialtjänsten bör diskutera saken med den enskilde så att denne får möjlighet att ta ställning till om han eller hon vill acceptera det intrång i hans eller hennes integritet som ett hembesök otvivelaktigt utgör. Utrymmet för att göra oanmälda hembesök är mycket begränsat och bör kunna godtas endast i undantagsfall, till exempel om socialtjänsten befarar att det föreligger en nödsituation.”
Slutsatsen blir då att det inte är acceptabelt att framställa hembesök som ett villkor för att någon ska få göra en ansökan om nödhjälp – försörjningsstöd.
Men vad är det som ska kontrolleras vid oanmälda hembesök? Är det OK att socialtjänsten kollar mat i de fattigas kylskåp? Finns det möbler som först måste säljas. Bor här fler än som angetts? Även socialsekreterare vittnar om att socialbidragstagare särbehandlas negativt och att mycket kontrolleras redan idag.
.Om t.ex. den funktionsnedsatte själv kan föra skeden till munnen –i vilken omfattning behöver personen då assistans? Hur länge går du på toaletten? Hur ofta kissar du? Hur länge duschar du? Organisationen Unga Rörelsehindrade anser det finns identitetskränkande frågor redan idag.
Det är märkligt att M vill att alla kommuner ska kräva att bidragstagarna söker jobb på annan ort – redan från första dagen med försörjningsstöd. Många av dessa bidragstagare är ofta utförsäkrade från FK och behöver i första hand rehabilitering för att kunna få arbete.
Fusk ska förebyggas genom adekvata utredningar och lagliga kontroller. Inte genom oanmälda hembesök. Finns det misstanke om brott ska det anmälas och utredas. Vid hembesök bestäm en tid och ange anledningen i förväg. Om FK och M skulle få igenom sina förslag om oanmälda hembesök drabbas många därför att ett fåtal fuskar. Prioritera granskningen av assistansbolagen och ge rehabilitering till de socialbidragstagare som behöver det.
Eivor Karlsson
Artikeln har tidigare varit införd i Miljömagasinet.
26 maj 2016
En skola för alla – en utopi?
Elevers fallande resultat framgår av OECD:s PISA-mätningar. Samtidigt får elever i behov av extra stöd inte den hjälp de behöver. Enligt skollagen har barn och unga som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utbildning rätt att få det. Vi vet att psykisk ohälsa är ett problem i vuxenvärlden.
Det är svårt att få ner sjukskrivningstalen. Även bland eleverna finns liknande problem. Men om de stannar hemma räknas det som skolk. Därför måste det finnas en väl utbyggd elevhälsa med kuratorer, skolsköterskor, läkare och psykologer. Men Elevhälsan är idag otillräcklig.
Inlärningsproblem finns av olika slag. T.ex elever med syn- och hörselnedsättningar eller läs-och skrivsvårigheter på grund av dyslexi. Skolinspektionen kritiserade för några år sedan en skola i Skåne för brister i sitt arbete med särskilt stöd till en dyslexielev. Bland annat kritiserades skolan för att ansvaret för att eleven skulle nå de uppsatta målen till stor del legat på eleven själv och hemmet – i stället för på skolan.Frågan är var ansvariga politiker sätter sökarljuset när det gäller problemen i skolan.
Ett annat olöst problem som kan sätta spår även i elevernas vuxenliv är mobbning. Många elever ser efter sommarlovet fram mot höstterminen då de får träffa sina kompisar igen. Men tyvärr – inte alla. Ca 60 000 elever blir varje år utsatta för mobbning och många av dem har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF-diagnoser). För dessa är skolstarten början på ett helvete som bara blir värre ju längre terminen pågår.
På papperet är lagstiftningen tydlig: Nolltolerans gäller mot kränkningar eller våld i skolan. Som barn ska du omedelbart få stöd. Ansvaret är skolhuvudmannens. Ändå mobbas och kränks många elever.
Malena Ernman, artist, hovsångerska och särbegåvad med drag av Adhd och Aspergers syndrom skrev i Expressen, 14/4 under rubriken: ”Skolbarnen går sakta men säkert sönder.” Ernman skrev att de flesta av de barn som gått sönder i den svenska skolan får ingen hjälp. För det finns ingen att få. Det låter allvarligt. När man går igenom de olika elevgruppernas behov är man beredd att, till stora delar, hålla med Ernman.
Elever med NPF-diagnoser som Adhd, Aspergers, Autism eller Touretts syndrom har det särskilt svårt. Det kan handla om svårigheter i det sociala samspelet, svårt att tolka omgivningen, konflikter och begränsningar i sin föreställningsförmåga. Eleverna behöver en lugn lärmiljö som stödjer just dessa områden.Den miljön och den möjligheten har inte alltid skolan. Då kan mobbning och även skolfrånvaro uppstå.
Till den gruppen hör ”hemmasittarna” tidigare benämnda ”skolkare”. Ett anklagande ord som nu alltmer frångåtts. Eleverna riskerade att få skolk inskrivit i sitt betyg. Inom politiken talades det om att polis borde hämta eleverna till skolan.
Det förekommer ibland konflikter mellan skolan och föräldrarna som kan beskrivas t.ex. så här: Från skolans sida anser man ofta att man inget kan göra så länge eleverna inte finns på plats. Föräldrarna å sin sida hävdar att de har lagt ner all sin energi för att försöka hjälpa sitt barn att komma till skolan – och misslyckats gång på gång.
Stockholms Stadsmission har ett pågående onlineprojekt, Oneeighty, för att hjälpa hemmasittare tillbaka till skolan. Där ingår både pedagoger och socionomer som på bestämda tider kan chatta med eleverna. Elevens lärare skickar då uppgifter som eleven löser via dator. Läraren kan då ge positiv feedback som kan förändra elevens inställning till skolan.
Men dystra inslag finns. Så blev t.ex. en elev med inlärningssvårigheter i en Malmöskola nyligen förpassad ut ur klassrummet. Han anvisades till ett rum där han fick sitta själv och läsa i en Kalle Anka-tidning. Han har inte fått någon elevassistent. Skolinspektionen har nu begärt att Malmöskolan ska förklara sig och ge besked om vilken typ av stöd pojken har getts.
Orosanmälningar mot föräldrar är ett annat problem. Det kan drabba föräldrar om de ifrågasätter sitt barns stöd i skolan. En orosanmälan – en fasa för föräldrar – görs vanligtvis om någon misstänker att föräldrarnas vårdnadsansvar sviktar – alltså av andra skäl än skolarbetet.
På flera riksförbund som t. ex. Attention, en intresseorganisation för personer med NPF-diagnoser, och Autism- och Aspergerförbundet känner man igen det här med orosanmälan. Skolorna kan göra en anmälan om oro av till synes fel anledning och inte sällan beroende på okunskap. En rapport från Autism- och Aspergerförbundet visade också på sådana problem.
Studio Ett, Sveriges Radio, sände 12/4, ett reportage om anmälningar till socialtjänsten. Rubrik: ”Förälder om skolans anmälan: Det är för att få tyst på oss.” Lyssna och läs på Sveriges Radios webbsida.
Om många orosanmälningar framkommer – från olika håll – bör det bli föremål för närmare granskning. På flertalet skolor fungerar skolans arbets- och undervisningsmiljö förhoppningsvis bra. Lärarna, som oftast gör det fantastiskt jobb, har en hög arbetsbelastning. Föräldrarna är pressade och oroade om deras barn nekas rätt till stöd. Konflikter uppstår. Problemen är komplexa.
Det behövs politiskt engagemang och en helt annan lyhördhet och förståelse för elever som befinner sig i riskzonen. Annars förblir visionen om en skola för alla – just bara en utopi.
Eivor Karlsson -- Infört i Miljömagasinet den 6 maj 2016
Det är svårt att få ner sjukskrivningstalen. Även bland eleverna finns liknande problem. Men om de stannar hemma räknas det som skolk. Därför måste det finnas en väl utbyggd elevhälsa med kuratorer, skolsköterskor, läkare och psykologer. Men Elevhälsan är idag otillräcklig.
Inlärningsproblem finns av olika slag. T.ex elever med syn- och hörselnedsättningar eller läs-och skrivsvårigheter på grund av dyslexi. Skolinspektionen kritiserade för några år sedan en skola i Skåne för brister i sitt arbete med särskilt stöd till en dyslexielev. Bland annat kritiserades skolan för att ansvaret för att eleven skulle nå de uppsatta målen till stor del legat på eleven själv och hemmet – i stället för på skolan.Frågan är var ansvariga politiker sätter sökarljuset när det gäller problemen i skolan.
Ett annat olöst problem som kan sätta spår även i elevernas vuxenliv är mobbning. Många elever ser efter sommarlovet fram mot höstterminen då de får träffa sina kompisar igen. Men tyvärr – inte alla. Ca 60 000 elever blir varje år utsatta för mobbning och många av dem har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF-diagnoser). För dessa är skolstarten början på ett helvete som bara blir värre ju längre terminen pågår.
På papperet är lagstiftningen tydlig: Nolltolerans gäller mot kränkningar eller våld i skolan. Som barn ska du omedelbart få stöd. Ansvaret är skolhuvudmannens. Ändå mobbas och kränks många elever.
Malena Ernman, artist, hovsångerska och särbegåvad med drag av Adhd och Aspergers syndrom skrev i Expressen, 14/4 under rubriken: ”Skolbarnen går sakta men säkert sönder.” Ernman skrev att de flesta av de barn som gått sönder i den svenska skolan får ingen hjälp. För det finns ingen att få. Det låter allvarligt. När man går igenom de olika elevgruppernas behov är man beredd att, till stora delar, hålla med Ernman.
Elever med NPF-diagnoser som Adhd, Aspergers, Autism eller Touretts syndrom har det särskilt svårt. Det kan handla om svårigheter i det sociala samspelet, svårt att tolka omgivningen, konflikter och begränsningar i sin föreställningsförmåga. Eleverna behöver en lugn lärmiljö som stödjer just dessa områden.Den miljön och den möjligheten har inte alltid skolan. Då kan mobbning och även skolfrånvaro uppstå.
Till den gruppen hör ”hemmasittarna” tidigare benämnda ”skolkare”. Ett anklagande ord som nu alltmer frångåtts. Eleverna riskerade att få skolk inskrivit i sitt betyg. Inom politiken talades det om att polis borde hämta eleverna till skolan.
Det förekommer ibland konflikter mellan skolan och föräldrarna som kan beskrivas t.ex. så här: Från skolans sida anser man ofta att man inget kan göra så länge eleverna inte finns på plats. Föräldrarna å sin sida hävdar att de har lagt ner all sin energi för att försöka hjälpa sitt barn att komma till skolan – och misslyckats gång på gång.
Stockholms Stadsmission har ett pågående onlineprojekt, Oneeighty, för att hjälpa hemmasittare tillbaka till skolan. Där ingår både pedagoger och socionomer som på bestämda tider kan chatta med eleverna. Elevens lärare skickar då uppgifter som eleven löser via dator. Läraren kan då ge positiv feedback som kan förändra elevens inställning till skolan.
Men dystra inslag finns. Så blev t.ex. en elev med inlärningssvårigheter i en Malmöskola nyligen förpassad ut ur klassrummet. Han anvisades till ett rum där han fick sitta själv och läsa i en Kalle Anka-tidning. Han har inte fått någon elevassistent. Skolinspektionen har nu begärt att Malmöskolan ska förklara sig och ge besked om vilken typ av stöd pojken har getts.
Orosanmälningar mot föräldrar är ett annat problem. Det kan drabba föräldrar om de ifrågasätter sitt barns stöd i skolan. En orosanmälan – en fasa för föräldrar – görs vanligtvis om någon misstänker att föräldrarnas vårdnadsansvar sviktar – alltså av andra skäl än skolarbetet.
På flera riksförbund som t. ex. Attention, en intresseorganisation för personer med NPF-diagnoser, och Autism- och Aspergerförbundet känner man igen det här med orosanmälan. Skolorna kan göra en anmälan om oro av till synes fel anledning och inte sällan beroende på okunskap. En rapport från Autism- och Aspergerförbundet visade också på sådana problem.
Studio Ett, Sveriges Radio, sände 12/4, ett reportage om anmälningar till socialtjänsten. Rubrik: ”Förälder om skolans anmälan: Det är för att få tyst på oss.” Lyssna och läs på Sveriges Radios webbsida.
Om många orosanmälningar framkommer – från olika håll – bör det bli föremål för närmare granskning. På flertalet skolor fungerar skolans arbets- och undervisningsmiljö förhoppningsvis bra. Lärarna, som oftast gör det fantastiskt jobb, har en hög arbetsbelastning. Föräldrarna är pressade och oroade om deras barn nekas rätt till stöd. Konflikter uppstår. Problemen är komplexa.
Det behövs politiskt engagemang och en helt annan lyhördhet och förståelse för elever som befinner sig i riskzonen. Annars förblir visionen om en skola för alla – just bara en utopi.
Eivor Karlsson -- Infört i Miljömagasinet den 6 maj 2016
17 maj 2016
Angående bristande stöd till friskolor och elever med särskilda behov
Öppet brev till utbildningsminister Gustav Fridolin, utbildningsdepartementet
Från Eivor Karlsson
Stockholm den 17 maj 2016
Skolan är ständigt ifrågasatt och ska så vara tills den fungerar tillfredsställande. Här en kort resumé, när det gäller elever med särskilda behov, fram till dagens frågor till utbildningsministern.
I oktober 2012 lade Miljöpartier i riksdagen en motion ”Särskilt stöd och tilläggsbelopp, d.v.s. skolpeng för elever i behov av särskilt stöd i fristående förskolor och skolor. Förslaget till beslut löd enligt bifogad länk
I april 2013 fattade en enig utbildningsnämnd i Stockholms stad beslut om ”ett nytt system för tilläggsbelopp för elever med omfattande behov av stöd i grundskolan.” Det slutliga beskedet kom sent till skolornas kännedom. Det uppstod kaos. Intentionerna från Miljöpartiets riksdagsmotion föreföll avlägset. En enig nämnd ställde sig bakom försämringarna. Även MP var med om beslutet.
Jag skrev då en interpellation som sammanfattade det aktuella händelseförloppet
”Om elevernas och resursskolornas problem”. Dåvarande borgerliga skolborgarrådet ändrade senare beslutet något så att fler skolor skulle få något högre kommunalt belopp. Värt att nämna utifrån dagens problem. Det är nämligen i stort sett är samma elevproblematik – då som nu.
I Miljömagasinet nr 18, 6 maj, 2016, hade jag en artikel med rubriken: ”En skola för alla – en utopi?” Där beskrivs elevers behov av extra stöd, mobbning och även vissa skolors bemötande av oroliga föräldrar.
Den 11 maj 2016 skrev Waldorfskolan i Söderköping ett inlägg i Folkbladet och Norrköpings Tidningar under rubriken: ”Långsiktigt arbete hotas”. De har sänkt delen för lokalhyra för de fristående verksamheterna och de har minskat tilläggsbeloppen. Kommunen lutar sig mot lagen när det gäller lokalbidragen.
Eftersom Waldorf får mindre pengar minskar också möjligheten att fortutbilda lärare.Det är också svårt för enskilda skolor med det långsiktiga arbetet om ansvariga för skolan bollar med olika kostnader fram och tillbaka. Behoven har inte minskat –det är anslagen som inte räcker till.
Ledamöterna från Barn- och ungdomsnämnden, BUN, S, MP och M, gav replik på Waldorfskolans inlägg genom ordförande Anders Bevemyr (S). med den utmanande rubriken: ”Vi håller våra löften”.
Den del som sänktes var lokalhyran. ”Det andra är att tilläggsbeloppet till vissa fristående skolor för barn i behov av särskilt stöd har minskat, särskilt då till Waldorfskolan", sa Bevemyr. Någon tydligare förklaring till varför man sänkt ersättningen till just Waldorfskolan gav inte Bevemyr.
Att 20 medarbetare genomgått fortbildning i neuropsykiatrisk problematik under 2015 räcker inte för att täcka elevernas behov. Eleverna behöver möjlighet till mindre sammanhang och en lämplig lärmiljö. Därför handlar det också om behov av ökad personaltäthet och elevassistenter. Nämnden och Bevemyr håller inte med. Kanske en kurs i NPF-utbildning?
Vidare framhöll Bevemyr: ”Att ersättningen för fristående skolor beräknas på detta sätt, det vill säga att det ska vara genomsnittskostnaden per elev som ska fördelas ut, beslutades av riksdagen 2009 och är ingenting som kommunen själva kan styra över.”
Jag vänder mig till utbildningsminister Gustav Fridolin för ett förtydligande. Den sänkning av genomsnittskostnaden per elev som förra regeringen genomförde 2009 förefaller nuvarande regeringen, S och MP, inte ändrat på. Är den idag fortfarande lika låg? Inte heller har det tilläggsbelopp Miljöpartiet skrev riksdagsmotion om 2012 – senare belysts eller diskuterats.
Ur MP:s riksdagsmotion 2012: ”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att göra en översyn av reglerna om tilläggsbelopp eller bidrag till elever i omfattande behov av särskilt stöd i fristående förskolor och skolor samt tillgodose elevens lagenliga rätt till stöd”. Vad blev det av det? Allt det här är en snårig del av skolans verksamhet som sällan tydliggörs.
Frågan är om skolkommissionens förslag om att förbättra skolan även kommer att tillgodose elever med behov av särskilt stöd – bättre. Men till dess krävs en tydlighet kring lokalkostnader, tilläggsbelopp och lagstadgat behov hos vissa elever. Repliken: "Vi håller våra löften" från BUN i Söderköping är oklar på flera punkter.
Mot bakgrund av ovanstående ställer jag följande frågor till utbildningsministern:
Från Eivor Karlsson
Stockholm den 17 maj 2016
Skolan är ständigt ifrågasatt och ska så vara tills den fungerar tillfredsställande. Här en kort resumé, när det gäller elever med särskilda behov, fram till dagens frågor till utbildningsministern.
I oktober 2012 lade Miljöpartier i riksdagen en motion ”Särskilt stöd och tilläggsbelopp, d.v.s. skolpeng för elever i behov av särskilt stöd i fristående förskolor och skolor. Förslaget till beslut löd enligt bifogad länk
I april 2013 fattade en enig utbildningsnämnd i Stockholms stad beslut om ”ett nytt system för tilläggsbelopp för elever med omfattande behov av stöd i grundskolan.” Det slutliga beskedet kom sent till skolornas kännedom. Det uppstod kaos. Intentionerna från Miljöpartiets riksdagsmotion föreföll avlägset. En enig nämnd ställde sig bakom försämringarna. Även MP var med om beslutet.
Jag skrev då en interpellation som sammanfattade det aktuella händelseförloppet
”Om elevernas och resursskolornas problem”. Dåvarande borgerliga skolborgarrådet ändrade senare beslutet något så att fler skolor skulle få något högre kommunalt belopp. Värt att nämna utifrån dagens problem. Det är nämligen i stort sett är samma elevproblematik – då som nu.
I Miljömagasinet nr 18, 6 maj, 2016, hade jag en artikel med rubriken: ”En skola för alla – en utopi?” Där beskrivs elevers behov av extra stöd, mobbning och även vissa skolors bemötande av oroliga föräldrar.
Den 11 maj 2016 skrev Waldorfskolan i Söderköping ett inlägg i Folkbladet och Norrköpings Tidningar under rubriken: ”Långsiktigt arbete hotas”. De har sänkt delen för lokalhyra för de fristående verksamheterna och de har minskat tilläggsbeloppen. Kommunen lutar sig mot lagen när det gäller lokalbidragen.
Eftersom Waldorf får mindre pengar minskar också möjligheten att fortutbilda lärare.Det är också svårt för enskilda skolor med det långsiktiga arbetet om ansvariga för skolan bollar med olika kostnader fram och tillbaka. Behoven har inte minskat –det är anslagen som inte räcker till.
Ledamöterna från Barn- och ungdomsnämnden, BUN, S, MP och M, gav replik på Waldorfskolans inlägg genom ordförande Anders Bevemyr (S). med den utmanande rubriken: ”Vi håller våra löften”.
Den del som sänktes var lokalhyran. ”Det andra är att tilläggsbeloppet till vissa fristående skolor för barn i behov av särskilt stöd har minskat, särskilt då till Waldorfskolan", sa Bevemyr. Någon tydligare förklaring till varför man sänkt ersättningen till just Waldorfskolan gav inte Bevemyr.
Att 20 medarbetare genomgått fortbildning i neuropsykiatrisk problematik under 2015 räcker inte för att täcka elevernas behov. Eleverna behöver möjlighet till mindre sammanhang och en lämplig lärmiljö. Därför handlar det också om behov av ökad personaltäthet och elevassistenter. Nämnden och Bevemyr håller inte med. Kanske en kurs i NPF-utbildning?
Vidare framhöll Bevemyr: ”Att ersättningen för fristående skolor beräknas på detta sätt, det vill säga att det ska vara genomsnittskostnaden per elev som ska fördelas ut, beslutades av riksdagen 2009 och är ingenting som kommunen själva kan styra över.”
Jag vänder mig till utbildningsminister Gustav Fridolin för ett förtydligande. Den sänkning av genomsnittskostnaden per elev som förra regeringen genomförde 2009 förefaller nuvarande regeringen, S och MP, inte ändrat på. Är den idag fortfarande lika låg? Inte heller har det tilläggsbelopp Miljöpartiet skrev riksdagsmotion om 2012 – senare belysts eller diskuterats.
Ur MP:s riksdagsmotion 2012: ”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att göra en översyn av reglerna om tilläggsbelopp eller bidrag till elever i omfattande behov av särskilt stöd i fristående förskolor och skolor samt tillgodose elevens lagenliga rätt till stöd”. Vad blev det av det? Allt det här är en snårig del av skolans verksamhet som sällan tydliggörs.
Frågan är om skolkommissionens förslag om att förbättra skolan även kommer att tillgodose elever med behov av särskilt stöd – bättre. Men till dess krävs en tydlighet kring lokalkostnader, tilläggsbelopp och lagstadgat behov hos vissa elever. Repliken: "Vi håller våra löften" från BUN i Söderköping är oklar på flera punkter.
Mot bakgrund av ovanstående ställer jag följande frågor till utbildningsministern:
- Anser du att tilläggsbeloppet per elev som beslutades av riksdagen 2009 bör höjas?
- Tycker du att skollagens goda intentioner ibland bedöms godtyckligt till vissa elever?
- Anser du att landets skolor bör genomgå en adekvat fortbildning i neuropsykiatrisk problematik?
- Tycker du att fristående skolor ska behandlas likvärdigt med kommunala skolor vad gäller tilläggsbelopp eller bidrag
- På vilket sätt kommer situation för elever med särskilda behov att förbättras om skolkommissionens förslag går igenom?
02 maj 2016
Politiker – ta ert ägaransvar!
Kraven på Samhalls produktivitet har ökat genom åren och det
gör också kraven på de personer som arbetar där. De enkla arbetsuppgifter som gjordes förr finns inte idag på
samma sätt. Samhalls samhällsfunktion har spårat ut, personer med svåra funktionshinder blir
undanskuffade. Det finns ingen plats för dem. Nu måste politikerna lyssna.
Samhalls uppdrag
inte är att vara ett bemanningsföretag. Uppdraget är att utveckla personer med
funktionshinder efter deras individuella förutsättningar.
Uppgiften i detta
företag är inte i huvudsak de tjänster och varor som produceras – utan de människor som producerar varorna och
tjänsterna. Det är det som är det speciella med företaget Samhall. I det
samhälle och arbetsklimat som nu råder blir det inte färre arbetshandikappade,
snarare fler. När det krävs alltmer social kompetens, utbildning och
flexibilitet hamnar många som har svårigheter utanför arbetsmarknaden.
Om inte ens företaget vars uttryckliga uppdrag är att erbjuda sysselsättning till personer med funktionsnedsättning vill ha med dessa att göra – vad ska de då få för jobb?
Om inte ens företaget vars uttryckliga uppdrag är att erbjuda sysselsättning till personer med funktionsnedsättning vill ha med dessa att göra – vad ska de då få för jobb?
De som kanske drabbas allra hårdast är personer med utvecklingsstörning. Riksförbundet För barn, unga och vuxna med
utvecklingsstörning, FUB och dess ordförande Thomas Jansson, skrev i Dagens
Arena 28/9 –15 att utvecklingsstörda är
i dag utestängda från både arbetsmarknaden och från Samhall. ”Tyvärr ställer ägaren av Samhall – det vill
säga staten – i dag krav på lönsamhet och effektivitet vilket inte är förenligt
med uppdraget att ge alla, och särskilt de som står allra längst från
arbetsmarknaden, en meningsfull sysselsättning”.
Marcus Storch,
tidigare ordförande för Samhall skrev i SvD Näringsliv 4/4, om att ”Samhalls
utveckling är en tragedi”. Storch skrev ”Statliga Samhall ska ge de svagaste i
samhället jobb. Nu anklagas bolaget för att rensa ut de mest funktionshindrade
för att nå de ekonomiska målen. […] Samtidigt är behovet av Samhall-jobb större
i dag än någonsin med hårdare arbetsklimat och fler funktionsnedsatta. ”
2013 skrev jag på
min blogg under rubriken ”Utred Samhall och dess funktion”. Jag skrev att
medarbetare på Samhall har slagit larm. Arbetstempot är högt och kraven är höga. Vinstintresset förefaller ha
tagit över policyn som Samhall tidigare stod för.”
Flera tidningar tog också under 2013 upp problemen vid Samhall. Man ansåg att Samhall plockade russinen ur kakan. Några företrädare för Samhall svarade. Men såvitt känt är har politikerna inte tagit upp frågan.
Flera tidningar tog också under 2013 upp problemen vid Samhall. Man ansåg att Samhall plockade russinen ur kakan. Några företrädare för Samhall svarade. Men såvitt känt är har politikerna inte tagit upp frågan.
Nu är det hög tid
att regering och riksdag tar sitt ägaransvar på allvar och agerar.
Eivor Karlsson
Eivor Karlsson
Tidigare infört i Miljömagasinet
29 april 2016
Varberg nobbade ”Med väskan som vapen”
Nu ratar även Varbergs kommun den omdiskuterade statyn: "Med handväskan som vapen".Växjö kommun har tidigare sagt nej.
–Det är en förlust för Varberg och en seger för Sverigedemokraterna som drivit fram det här beslutet, säger Lasse Diding i artikeln nedan. Men varför skulle SD, eller som Diding ofta säger nazisterna, verka för en staty som är direkt riktad mot dem? Det faller på sitt eget grepp. Dessutom röstade M, C, KL OCH SD nej till statyn i Varberg. S och MP röstade ja. För det andra anser konstnären Susanna Arwin att ”damen med handväskan” är en symbol för anti-våld. Andra uppfattar ”Väsktanten” som våldsam. Varberg säger nej till väskstatyn.
Det har skrivits mycket om denna staty som snabbt blev politiserad. De som var för en staty ansåg att den var en symbol för nazismen. Andra tyckte tvärt emot.
"En riktig krutgumma". Så har den aktuella visionen av polskfödda Danuta framställts. Men konstnären och prästen Kent Wisti. ansåg att den bilden inte var korrekt. Han lyfte istället fram det faktum att kvinnan var 38 år fyllda – inte direkt en tantålder – när bilden togs och att hon levde med svår ångest. Under långa tider fick hon psykiatrisk vård. Enligt Wisti gillade hon inte uppmärksamheten efter händelsen på torget i Växjö. Andra menar att hon har politiserats på ett sätt som nog aldrig var hennes avsikt.
I ett brev till kommunstyrelsen i Växjö skrev en tidigare
tingsrättslagman om nazistdemonstrationen i Växjö för trettio år sedan. Han
skev om damen som fångades på bild när hon slog med en handväska mot en av
nynazisterna. Tingsrättslagmannen beskrev hur nynazisterna fick löpa gatlopp
trots att det fanns polistillstånd för manifestationen.
Damens agerande var en del i detta odemokratiska agerande, ansåg lagmannen. Han framhöll att hon gjorde sig skyldig till misshandel och ofredande. Därför tyckte han inte att hennes slag var ett slag mot nazismen – utan mot svensk demokrati. ”Det har i debatten sagts att hon tänkte rätt, men handlade fel. Hon var på samma sida som hopen på torget, som begick olika typer av brott vid ett rysligt uppträde”, skrev han.
Damens agerande var en del i detta odemokratiska agerande, ansåg lagmannen. Han framhöll att hon gjorde sig skyldig till misshandel och ofredande. Därför tyckte han inte att hennes slag var ett slag mot nazismen – utan mot svensk demokrati. ”Det har i debatten sagts att hon tänkte rätt, men handlade fel. Hon var på samma sida som hopen på torget, som begick olika typer av brott vid ett rysligt uppträde”, skrev han.
Vidare skrev tingsrättslagmannen att ”Med handväskan som vapen”, som Lasse Diding ska donera till kommunen, vore
fel. Och han skrev: ”Jag har svårt att
tänka mig att politiker med vett och vilja skulle vilja hugfästa minnet av
dylik brottslighet.
Så här skrev
jag på Facebook förra året.
”Lördagen den 13 april 1985 hade både nynazistiska Nordiska rikspartiet, NRP och Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, fått tillstånd att demonstrera bara några hundra meter från varandra på Stortorget i Växjö. Risken för konfrontation var stor. Och det slutade också i kaos.
”Lördagen den 13 april 1985 hade både nynazistiska Nordiska rikspartiet, NRP och Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, fått tillstånd att demonstrera bara några hundra meter från varandra på Stortorget i Växjö. Risken för konfrontation var stor. Och det slutade också i kaos.
NRP fick springa gatlopp och jagades till järnvägsstationen i Växjö. Där fick de låsa in sig på en toalett, har det skrivits, men som jag uppfattade så var det var på godsmagasinet de låste in sig. Detta eftersom de inte fick plats på en toalett. NRP transporterades senare iväg av polisen.
Jag bodde i Växjö vid den här tiden och känner väl till historien. Jag var inte i stan just när demonstrationen hölls men ändå i händelsernas centrum med tanke på det efterföljande förloppet. Bilden på den polskfödda Danuta spred sig snabbt och utsågs 1985 till årets nyhetsbild. Och på Göteborgs fotomässa röstades bilden fram som århundradets bild på 1900-talet.
Men Dorotea ångrade att hon impulsivt höjt väskan när hon
förstod konsekvenserna. Det kom media från både Sverige och utlandet och ville
intervjua henne. Hon upplevde sig jagad och hade, liksom många andra, knappast
psykisk kapacitet att klara av en sådan här situationen. Av de få som kände Danuta och följt hennes historia framkom
att hon avskydde att bli påmind om bilden, mådde dåligt och ville glömma den.
Kultur- och fritidsnämnden i Växjö kände, liksom jag, till bakgrunden när man i februari 2015 beslöt att inte säga ja till denna staty. Nämndordföranden motiverade beslutet med att "det är viktigt att möta oliktänkande med ord och samtal, inte med tillhyggen".
Konstnären Susanna Arwin kunde inte förstå hur ”Väsktanten”
skulle kunna uppfattas som våldsam. Istället menade hon att handväskan är en
symbol för anti-våld. Doroteas son har upprörts över sin avporträtterade mamma. Sonen
vet hur svårt mamman drabbades. Han skrev till kommunen att han kommer att göra
allt i sin makt för att stoppa att statyn blir offentlig konst i Varberg. – Det
är jättetragiskt och det är fel, säger sonen.”
Statyn ”Med handväskan som vapen” kommer förmodligen inte
att stå i någon offentlig miljö. Det är för mycket politik och dessutom en
tolkningsfråga om statyn står för våld eller
antivåld. Det är inte heller värdigt mot de anhöriga.
31 mars 2016
Äldreomsorgen – kommunernas sparobjekt
Äldreboenden efter äldreboenden omvandlas till annan verksamhet. Antalet platser minskar trots att behoven ökar. Det subventionerade statliga stödet till äldreboenden kommer att bli otillräckligt. Det tar lång tid och det är dyrt att bygga nya äldreboenden liksom andra boendeformer.
I Stockholm kan tre servicehus komma att omvandlas till flyktingbostäder då boendena inte anses uppfylla Arbetsmiljöverkets krav som äldreboenden. Bland annat ”är arbetstekniken inte god vid förflyttningssituationer då det behöver finnas ett fritt arbetsutrymme om minst 0,8 meter vid toalettstolen”. Men för de allt sämre äldre som måste vårdas hemma och av hemtjänstpersonal gäller inte sådana mått. Där ställs inte de kraven.
I juli förra året, då Norrköpings kommun uppträdde som en mer eller mindre värstingkommun och där behoven fortfarande är stora, skickade jag ett brev till samtliga riksdagspolitiker. ”En skamlig äldreomsorg.”
Myndigheten IVO konstaterar nu att antalet icke genomförda beslut när det gäller äldres boende har ökat kraftigt. IVO misstänker att en del kommuner undviker att komma med i statistiken, t.ex. genom att övertala äldre att välja mer hemtjänst istället för äldreboende. Kommunen följer inte egna beslut om boende för äldre.
Vi måste också börja fråga oss vilken information vi får av våra politiker. Det får inte heller längre vara gångbart att tysta allmänhetens frågor med orden ”ställ inte grupp mot grupp.”
I augusti förra året beslutade socialnämnden i Ljungby att avveckla plan 4 på Ljungberga särskilda boende. Beslutet väckte stor debatt. 5.000 namnunderskrifter samlades in. Allmänheten anade redan då att det skulle bli flyktingboende. I september i fjol skrev jag en insändare till Smålänningen angående situationen. Ljungbyborna vill nog ha besked om äldreboenden.
Den 24 mars i år kom beskedet om platserna på plan 4 och dess framtid för Ljungberga i Ljungby. ”Nu har socialnämnden beslutat att öppna plan 4 för ensamkommande flyktingar. Anledningen ska vara att det behövs fler HVB-platser (hem för vård eller boende).” Bo Ederström (M), ordförande i socialnämnden talade åter om överkapacitet av äldreplatser. Sverigedemokraterna och Alternativet reserverade sig mot beslutet. Ljungberga öppnar för flyktingbarn.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, föreslog redan 2014 att den särskilda avgift som döms ut till kommuner som inte verkställer beslut om permanent boende borde höjas så högt att det får en avskräckande effekt på kommunerna. Men Äldreminister Åsa Regnér tvekar.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) säger nej till höjda avgifter. SKL känner till att avvecklingen av äldreboenden har varit kommunernas verkliga kassako. SKL vet också att kommunerna inte anser sig ha råd att bygga äldreboenden. Minister kräver fler äldreboenden.
I kommunernas tjänsteutlåtanden har det under lång tid stått att de äldre inte vill flytta till ett äldreboende. För Stockholms del till servicehus. Men de äldre har inte blivit tillfrågade. Så sa också de äldre och allmänheten vid politikermötet i Ljungby september 2015.
Nu framstår förhållandena mer tydliga. ”IVO misstänker att det finns kommuner som försöker undvika att hamna i statistiken genom att t ex. övertala äldre att ta emot mer hemtjänst, istället för att ansöka om plats på särskilt boende.” Trots trånga toalettutrymmen i hemmet.
Ett övergripande intryck när man läser om det som händer runtom i landet är att äldre mer och mer börjar ses som ett sparobjekt.
I Stockholm kan tre servicehus komma att omvandlas till flyktingbostäder då boendena inte anses uppfylla Arbetsmiljöverkets krav som äldreboenden. Bland annat ”är arbetstekniken inte god vid förflyttningssituationer då det behöver finnas ett fritt arbetsutrymme om minst 0,8 meter vid toalettstolen”. Men för de allt sämre äldre som måste vårdas hemma och av hemtjänstpersonal gäller inte sådana mått. Där ställs inte de kraven.
I juli förra året, då Norrköpings kommun uppträdde som en mer eller mindre värstingkommun och där behoven fortfarande är stora, skickade jag ett brev till samtliga riksdagspolitiker. ”En skamlig äldreomsorg.”
Myndigheten IVO konstaterar nu att antalet icke genomförda beslut när det gäller äldres boende har ökat kraftigt. IVO misstänker att en del kommuner undviker att komma med i statistiken, t.ex. genom att övertala äldre att välja mer hemtjänst istället för äldreboende. Kommunen följer inte egna beslut om boende för äldre.
Vi måste också börja fråga oss vilken information vi får av våra politiker. Det får inte heller längre vara gångbart att tysta allmänhetens frågor med orden ”ställ inte grupp mot grupp.”
I augusti förra året beslutade socialnämnden i Ljungby att avveckla plan 4 på Ljungberga särskilda boende. Beslutet väckte stor debatt. 5.000 namnunderskrifter samlades in. Allmänheten anade redan då att det skulle bli flyktingboende. I september i fjol skrev jag en insändare till Smålänningen angående situationen. Ljungbyborna vill nog ha besked om äldreboenden.
Den 24 mars i år kom beskedet om platserna på plan 4 och dess framtid för Ljungberga i Ljungby. ”Nu har socialnämnden beslutat att öppna plan 4 för ensamkommande flyktingar. Anledningen ska vara att det behövs fler HVB-platser (hem för vård eller boende).” Bo Ederström (M), ordförande i socialnämnden talade åter om överkapacitet av äldreplatser. Sverigedemokraterna och Alternativet reserverade sig mot beslutet. Ljungberga öppnar för flyktingbarn.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, föreslog redan 2014 att den särskilda avgift som döms ut till kommuner som inte verkställer beslut om permanent boende borde höjas så högt att det får en avskräckande effekt på kommunerna. Men Äldreminister Åsa Regnér tvekar.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) säger nej till höjda avgifter. SKL känner till att avvecklingen av äldreboenden har varit kommunernas verkliga kassako. SKL vet också att kommunerna inte anser sig ha råd att bygga äldreboenden. Minister kräver fler äldreboenden.
I kommunernas tjänsteutlåtanden har det under lång tid stått att de äldre inte vill flytta till ett äldreboende. För Stockholms del till servicehus. Men de äldre har inte blivit tillfrågade. Så sa också de äldre och allmänheten vid politikermötet i Ljungby september 2015.
Nu framstår förhållandena mer tydliga. ”IVO misstänker att det finns kommuner som försöker undvika att hamna i statistiken genom att t ex. övertala äldre att ta emot mer hemtjänst, istället för att ansöka om plats på särskilt boende.” Trots trånga toalettutrymmen i hemmet.
Ett övergripande intryck när man läser om det som händer runtom i landet är att äldre mer och mer börjar ses som ett sparobjekt.
14 mars 2016
Bakslag för Merkel
Det blev svidande bakslag för Angela Merkels CDU i söndagens tre delstatsval. I flera opinionsundersökningar ansåg en stor del av de tillfrågade att Merkel hade misslyckats i flyktingpolitiken. Särskilt växte kritiken i Bayern.
Det här läget gynnade förstås det nationalkonservativa och euroskeptiska AfD, Alternative für Deutschland, som blev valets stora segrare. Men även De Gröna gick starkt framåt i valet.
Nya siffror som publicerades på söndagen visade att 61 % av väljarna i delstaten Baden-Würtenberg befarar hårdare konkurrens på bostadsmarknaden, 63 % räknar med mer kriminalitet och 52 % av de tillfrågade är rädda för att islams inflytande ska bli för starkt i Tyskland.
SvT hade i början av febr. ett inslag om Angela Merkel. Det var EU-reportern Rolf Fredriksson som intervjuade den tyske journalisten Stefan Kornelius, som skrivit en biografi om förbundskanslern: ”Angela Merkel” . Han var vid tillfället i Stockholm. Av SvT:s inslag framgick att missnöjet och kritiken mot Angela Merkel växte, inte minst i Bayern.
Kornelius sa att Merkel i början av hösten gjorde flera missbedömningar kring flyktingfrågans sprängkraft. Vilka felbedömningar, undrade Fredriksson. Jo, hon borde ha klargjort några veckor in i krisen, i september eller oktober, att Tyskland har gränser för mottagandet.
Fredriksson sa EU är viktigt för Merkel. Men har hon i tillräcklig grad förankrat den här ”välkomstkulturen” hos andra länder? Kornelius sa att det var det andra stora felet. Hon insåg inte att EU saknade vilja att hjälpa dessa människor. EU insåg inte heller självt hur mindre attraktivt det var.
Fredriksson tog också upp att Turkiet är en viktig aktör i flyktingfrågan för Merkel. Vilka är hennes prioriteringar när det gäller Turkiet? Kornelius menade att prioriteten är att minska antalet människor som kommer och att låta dem som kommer till Tyskland eller EU göra det mer kontrollerat. Fredriksson undrade då om det har att göra med att man kommit överens med Turkiet. Alltså att man betalar ut pengar till Turkiet och accepterar kampen mot kurderna.
Det finns ingen moraliskt oantastlig lösning, sa Kornelius. Om vi vill vara ett moralist föredöme så måste vi vara beredda att ta emot alla. Men våra egna samhällen klarar inte av det här. De är splittrade. Därför blir såna solkiga överenskommelser nödvändiga, ansåg Kornelius.
När Angela Merkel nu försvagas på hemmaplan påverkar det hela EU. Länder inom EU får nu större utrymme att agera när det gäller flyktingkvoter och stängda gränser. Och EU kan eventuellt stänga den s. k. Balkanrutten. Frågan efter söndagens val är hur EU nu kommer att ta sitt ansvar i flyktingfrågan.
Det här läget gynnade förstås det nationalkonservativa och euroskeptiska AfD, Alternative für Deutschland, som blev valets stora segrare. Men även De Gröna gick starkt framåt i valet.
Nya siffror som publicerades på söndagen visade att 61 % av väljarna i delstaten Baden-Würtenberg befarar hårdare konkurrens på bostadsmarknaden, 63 % räknar med mer kriminalitet och 52 % av de tillfrågade är rädda för att islams inflytande ska bli för starkt i Tyskland.
SvT hade i början av febr. ett inslag om Angela Merkel. Det var EU-reportern Rolf Fredriksson som intervjuade den tyske journalisten Stefan Kornelius, som skrivit en biografi om förbundskanslern: ”Angela Merkel” . Han var vid tillfället i Stockholm. Av SvT:s inslag framgick att missnöjet och kritiken mot Angela Merkel växte, inte minst i Bayern.
Kornelius sa att Merkel i början av hösten gjorde flera missbedömningar kring flyktingfrågans sprängkraft. Vilka felbedömningar, undrade Fredriksson. Jo, hon borde ha klargjort några veckor in i krisen, i september eller oktober, att Tyskland har gränser för mottagandet.
Fredriksson sa EU är viktigt för Merkel. Men har hon i tillräcklig grad förankrat den här ”välkomstkulturen” hos andra länder? Kornelius sa att det var det andra stora felet. Hon insåg inte att EU saknade vilja att hjälpa dessa människor. EU insåg inte heller självt hur mindre attraktivt det var.
Fredriksson tog också upp att Turkiet är en viktig aktör i flyktingfrågan för Merkel. Vilka är hennes prioriteringar när det gäller Turkiet? Kornelius menade att prioriteten är att minska antalet människor som kommer och att låta dem som kommer till Tyskland eller EU göra det mer kontrollerat. Fredriksson undrade då om det har att göra med att man kommit överens med Turkiet. Alltså att man betalar ut pengar till Turkiet och accepterar kampen mot kurderna.
Det finns ingen moraliskt oantastlig lösning, sa Kornelius. Om vi vill vara ett moralist föredöme så måste vi vara beredda att ta emot alla. Men våra egna samhällen klarar inte av det här. De är splittrade. Därför blir såna solkiga överenskommelser nödvändiga, ansåg Kornelius.
När Angela Merkel nu försvagas på hemmaplan påverkar det hela EU. Länder inom EU får nu större utrymme att agera när det gäller flyktingkvoter och stängda gränser. Och EU kan eventuellt stänga den s. k. Balkanrutten. Frågan efter söndagens val är hur EU nu kommer att ta sitt ansvar i flyktingfrågan.
10 februari 2016
Socialsekreterarna och rättsosäkerheten
Bristen på socialsekreterare har funnits länge. Idag är läget närmast akut. Inte minst på grund av flyktingströmmen. Redan förra året, och långt tidigare, var läget allvarligt. Sju av tio socialsekreterare i Dalarna övervägde i februari 2015, att söka arbete utanför socialtjänsten. Åtta av tio socialsekreterare i Göteborg övervägde, vid samma tid, att söka annat jobb. Akademikerförbundet SSR beskrev läget redan då som en djupgående kris inom socialtjänsten och krävde snabba åtgärder. Väst kris inom socialtjänsten.
Så var det alltså långt innan den stora flyktingströmmen kom. Sen dess har det kommit många nya, både barnfamiljer och ensamkommande. Ibland med svåra trauman.
Det var kris inom socialtjänsten i Stockholms stad redan 2011 såväl som i vissa andra kommuner i landet. Här en interpellation som visar läget mars 2011.Så långt jag vet ökade inte resurserna.Höga mål och minskade resurser inom socialtjänsten.
Det var och är framför allt svårt att rekrytera erfarna socialsekreterare. Det krävs erfarna för att kunna hjälpa de som är färska i yrket, så att de får en bra introduktion. Unga måste få en chans att vara nya i yrket. Den chansen finns knappast idag när erfarna socialsekreterare slutar.
Enligt svaret på interpellationen hade staden genomfört en omfattande medarbetarenkät NMI ( Nöjd Medarbetar Index) vilket visade nöjda medarbetare. Men så var, trots enkäten, inte fallet.Svar från ansvarigt borgarråd på interpellationen. .
Nu tvingas kommunerna att anlita stafettsocionomer som är dubbelt så dyra som anställda. Lagstiftarna, d.v.s. politikerna, måste fundera över om det är rimligt att vi ska använda våra skattemedel till dyra bemanningsföretag. Och det rör sig om stora summor.
En hyrsocionom kostar ca dubbelt som mycket som en fast anställd 90.000-100.000 kronor i månaden. Till detta kommer boende och resor. En fast anställd får 45.000-50.000 kronor i månaden. Många erfarna socialsekreterare blir stafettsocionomer. Därmed dräneras de kommunala verksamheterna ännu mer på erfarenhet.
Nio av tio kommuner har idag svårt att rekrytera socialsekreterare. Men det allvarligaste av allt är rättsosäkerheten, inte minst för barnen och deras föräldrar.
Nu har Stockholms stad tagit fram en handlingsplan för att försöka förbättra situationen. Men löneläget tas inte upp i handlingsplanen. Lönen, stress, brist på introduktion och brist på tid är de absolut viktigaste delarna för att kunna förändra situation.
Hur stor del andel av socialsekreterarna som är inhyrda vet inte de ansvariga borgarråden i Stockholms stad. Dyra hyrsocionomer blir socialsekreterare.
Men det kanske man inte vet på andra håll i landet heller.
– Vi måste så snabbt som möjligt få grepp om exakt hur socialsekreterarbristen hanteras runt om i landet, bland annat vad gäller inhyrningen, säger Caroline Olsson, sektionschef på SKL:s avdelning för arbetsgivarpolitik. DN 3/2 –16.
Nu är läget akut när det gäller samhällets sista skyddsnät. För vuxna, föräldrar och barn som behöver stöd.
Så var det alltså långt innan den stora flyktingströmmen kom. Sen dess har det kommit många nya, både barnfamiljer och ensamkommande. Ibland med svåra trauman.
Det var kris inom socialtjänsten i Stockholms stad redan 2011 såväl som i vissa andra kommuner i landet. Här en interpellation som visar läget mars 2011.Så långt jag vet ökade inte resurserna.Höga mål och minskade resurser inom socialtjänsten.
Det var och är framför allt svårt att rekrytera erfarna socialsekreterare. Det krävs erfarna för att kunna hjälpa de som är färska i yrket, så att de får en bra introduktion. Unga måste få en chans att vara nya i yrket. Den chansen finns knappast idag när erfarna socialsekreterare slutar.
Enligt svaret på interpellationen hade staden genomfört en omfattande medarbetarenkät NMI ( Nöjd Medarbetar Index) vilket visade nöjda medarbetare. Men så var, trots enkäten, inte fallet.Svar från ansvarigt borgarråd på interpellationen. .
Nu tvingas kommunerna att anlita stafettsocionomer som är dubbelt så dyra som anställda. Lagstiftarna, d.v.s. politikerna, måste fundera över om det är rimligt att vi ska använda våra skattemedel till dyra bemanningsföretag. Och det rör sig om stora summor.
En hyrsocionom kostar ca dubbelt som mycket som en fast anställd 90.000-100.000 kronor i månaden. Till detta kommer boende och resor. En fast anställd får 45.000-50.000 kronor i månaden. Många erfarna socialsekreterare blir stafettsocionomer. Därmed dräneras de kommunala verksamheterna ännu mer på erfarenhet.
Nio av tio kommuner har idag svårt att rekrytera socialsekreterare. Men det allvarligaste av allt är rättsosäkerheten, inte minst för barnen och deras föräldrar.
Nu har Stockholms stad tagit fram en handlingsplan för att försöka förbättra situationen. Men löneläget tas inte upp i handlingsplanen. Lönen, stress, brist på introduktion och brist på tid är de absolut viktigaste delarna för att kunna förändra situation.
Hur stor del andel av socialsekreterarna som är inhyrda vet inte de ansvariga borgarråden i Stockholms stad. Dyra hyrsocionomer blir socialsekreterare.
Men det kanske man inte vet på andra håll i landet heller.
– Vi måste så snabbt som möjligt få grepp om exakt hur socialsekreterarbristen hanteras runt om i landet, bland annat vad gäller inhyrningen, säger Caroline Olsson, sektionschef på SKL:s avdelning för arbetsgivarpolitik. DN 3/2 –16.
Nu är läget akut när det gäller samhällets sista skyddsnät. För vuxna, föräldrar och barn som behöver stöd.
03 januari 2016
Flyktingarna och den opålitlige Erdogan
Flyktingkrisen ställer viktiga frågor på sin spets. Hur klarar vi jobben, bostadsbristen, skolan, socialtjänsten, äldreomsorgen, handikapp och psykiatrin. Detta i ett samhälle där skolan och bostadsbristen räknas som två särskilt viktiga politikområden.
Regeringen har kommit fram till att vi måste begränsa eller dämpa flyktingmottagandet. För Sveriges del handlar det om hur många vi kan ta emot och ge ett värdigt mottagande. Allmänhetens oro kan avläsas i opinionsundersökningar. Nationalekonomer tolkar statistik olika, råkar i luven på varandra och försvårar för media och allmänhet att få inblick i hur det verkligen förhåller sig
Just den känsliga frågan om mottagandet av flyktingar – för många eller fler? – gör att olika grupper ofta angriper varandra. Ibland förekommer begrepp som ”rasist” eller de mer odefinierade orden ”Alla människors lika värde”. En nästan ouppnåelig benämning om vi tänker på det som händer i världen. Vi bör lyfta blicken utanför Sveriges gränser
Vad händer utanför Sverige?
Det handlar då bl.a. om Turkiets roll när EU har överlämnat ansvaret för flyktingar till ett land som idag knappast kan räknas som en fullvärdig demokrati. Men som trots det står på tröskeln till framtida EU-medlemskap. Det bör också handla om hur Turkiet behandlar flyktingar, judar och kurder. Samtidigt som president Recep Tayyip Erdogan får allt större makt.
För några månader sedan greps de turkiska journalisterna Cam Dündar och Erdem Gül, anklagade för spionage. Under hösten mördades den kurdiske människorättsaktivisten Tahir Elci i Diyarbakir. Det skedde i ett läge där EU gjorde sig redo för ett betydligt närmare samarbete med myndigheterna i Ankara. Där hade man då upphävt fredsprocessen med kurderna och förväntade sig att Nato och EU vände bort blicken.
Kurdernas kamp för sina rättigheter pågår ständigt. Ändå görs väldigt lite från världssamfundet i syfte att öka trycket på de länder de bor i. Sverige och EU kan göra mer för att uppmärksamma kurdernas situation. Det handlar om att se till att kurder garanteras grundläggande rättigheter i grundlagen. En fråga som är viktig när man nu diskuterar Turkiets konstitution.
Minoriteters rätt till stöd och skydd för att bevara och utveckla sin kultur och sitt språk är begränsade i Turkiet. Även FNs artikel 27 om medborgerliga och politiska rättigheter anger att etniska, språkliga eller religiösa minoriteter ska ha rätt att utveckla sin kultur
De gripna journalisterna Dündar och Gül har manat EU:s ledare att inte gå för långt i sin strävan att få bukt med flyktingkrisen. "Vi skulle vilja hoppas att er önskan att avsluta krisen inte står i vägen för er känslighet inför mänskliga rättigheter, press- och yttrandefrihet, " skrev duon i ett brev från Silviris-fängelset, citerat av Reuters.
En opålitlig aktör
"EU och Turkiet behöver varandra i en mycket, mycket bredare betydelse. Det är två aktörer som har haft mycket nära diskussioner om anslutning till exempel. Så det här är ju ett naturligt samarbete som vi vill utveckla.” Statsminister Stefan Löfven 29 nov. –15. Mer kan ni läsa här. EU vill att Turkiet minskar flyktingtrycket
Nu måste Sverige få EU att agera i syfte att förhindra en fortsatt eskalering av våldet. Turkiet är fortfarande ett kandidatland – det är dags att visa att vi ser vad som pågår i landet.Turkiet är ett muslimskt land med europeiska ambitioner. Drygt 94,0 procent av Turkiets befolkning är muslimer.
”Men det är viktigt att vara balanserad och inte erbjuda Turkiet alltför mycket. Att ta bort visumkraven för turkiska medborgare är en rimlig motprestation från EU:s sida. Det är mer tveksamt att återstarta medlemskapsförhandlingarna. Den legitimiteten bör EU inte ge Recep Tayyip Erdogan.” Tobias Wikström i DI. Men samarbetet fortgår. Nödvändigt ont att samarbeta med Turkiet.
När nu allt fler länder stänger sina gränser är det extra viktigt att följa vad som händer. Redan hårt drabbade människor pressas tillbaka. Inget land vill ha dem. Vad är då mantrat ”Alla människors lika värde” värt? – om vi inte förmår att också se utanför vårt lands gränser.
Hjälp i närområdet är ett sätt att lindra nöden. Det borde göras i större utsträckning. Men det ska vara läger som står under beskydd av UNHCR. Som många flyktingläger i Mellanöstern gör. Det bör även gälla flyktingar i Turkiet.
Turkiet har börjat öka bevakningen av sina kuster. Allt fler flyktingar blir kvar i Turkiet. Många flyktingar tvingas leva under mycket svåra förhållanden.
Det finns planer på ett jättestort läger.
Kriget i Syrien är inne på femte året. Miljoner människor, även i andra länder, är på flykt, hälften är barn. Det är världens största kris. Läget är akut och behoven enorma. De har lockats hit av smugglare och ryktet om Sverige som ett drömland.
EU och andra länder kunde satsat mer på de hjälporganisationer som finns i de krigshärjade ländernas närområde. Dessa organisationer har hjälpt många flyktingar både med det mest basala men också med skolgång. Men för det krävs bidrag från andra länder. Nu återstår att se hur Turkiet behandlar de flyktingar som EU gett dem ansvar – och miljarder till för att ta hand om.
Regeringen har kommit fram till att vi måste begränsa eller dämpa flyktingmottagandet. För Sveriges del handlar det om hur många vi kan ta emot och ge ett värdigt mottagande. Allmänhetens oro kan avläsas i opinionsundersökningar. Nationalekonomer tolkar statistik olika, råkar i luven på varandra och försvårar för media och allmänhet att få inblick i hur det verkligen förhåller sig
Just den känsliga frågan om mottagandet av flyktingar – för många eller fler? – gör att olika grupper ofta angriper varandra. Ibland förekommer begrepp som ”rasist” eller de mer odefinierade orden ”Alla människors lika värde”. En nästan ouppnåelig benämning om vi tänker på det som händer i världen. Vi bör lyfta blicken utanför Sveriges gränser
Vad händer utanför Sverige?
Det handlar då bl.a. om Turkiets roll när EU har överlämnat ansvaret för flyktingar till ett land som idag knappast kan räknas som en fullvärdig demokrati. Men som trots det står på tröskeln till framtida EU-medlemskap. Det bör också handla om hur Turkiet behandlar flyktingar, judar och kurder. Samtidigt som president Recep Tayyip Erdogan får allt större makt.
För några månader sedan greps de turkiska journalisterna Cam Dündar och Erdem Gül, anklagade för spionage. Under hösten mördades den kurdiske människorättsaktivisten Tahir Elci i Diyarbakir. Det skedde i ett läge där EU gjorde sig redo för ett betydligt närmare samarbete med myndigheterna i Ankara. Där hade man då upphävt fredsprocessen med kurderna och förväntade sig att Nato och EU vände bort blicken.
Kurdernas kamp för sina rättigheter pågår ständigt. Ändå görs väldigt lite från världssamfundet i syfte att öka trycket på de länder de bor i. Sverige och EU kan göra mer för att uppmärksamma kurdernas situation. Det handlar om att se till att kurder garanteras grundläggande rättigheter i grundlagen. En fråga som är viktig när man nu diskuterar Turkiets konstitution.
Minoriteters rätt till stöd och skydd för att bevara och utveckla sin kultur och sitt språk är begränsade i Turkiet. Även FNs artikel 27 om medborgerliga och politiska rättigheter anger att etniska, språkliga eller religiösa minoriteter ska ha rätt att utveckla sin kultur
De gripna journalisterna Dündar och Gül har manat EU:s ledare att inte gå för långt i sin strävan att få bukt med flyktingkrisen. "Vi skulle vilja hoppas att er önskan att avsluta krisen inte står i vägen för er känslighet inför mänskliga rättigheter, press- och yttrandefrihet, " skrev duon i ett brev från Silviris-fängelset, citerat av Reuters.
En opålitlig aktör
"EU och Turkiet behöver varandra i en mycket, mycket bredare betydelse. Det är två aktörer som har haft mycket nära diskussioner om anslutning till exempel. Så det här är ju ett naturligt samarbete som vi vill utveckla.” Statsminister Stefan Löfven 29 nov. –15. Mer kan ni läsa här. EU vill att Turkiet minskar flyktingtrycket
Nu måste Sverige få EU att agera i syfte att förhindra en fortsatt eskalering av våldet. Turkiet är fortfarande ett kandidatland – det är dags att visa att vi ser vad som pågår i landet.Turkiet är ett muslimskt land med europeiska ambitioner. Drygt 94,0 procent av Turkiets befolkning är muslimer.
”Men det är viktigt att vara balanserad och inte erbjuda Turkiet alltför mycket. Att ta bort visumkraven för turkiska medborgare är en rimlig motprestation från EU:s sida. Det är mer tveksamt att återstarta medlemskapsförhandlingarna. Den legitimiteten bör EU inte ge Recep Tayyip Erdogan.” Tobias Wikström i DI. Men samarbetet fortgår. Nödvändigt ont att samarbeta med Turkiet.
När nu allt fler länder stänger sina gränser är det extra viktigt att följa vad som händer. Redan hårt drabbade människor pressas tillbaka. Inget land vill ha dem. Vad är då mantrat ”Alla människors lika värde” värt? – om vi inte förmår att också se utanför vårt lands gränser.
Hjälp i närområdet är ett sätt att lindra nöden. Det borde göras i större utsträckning. Men det ska vara läger som står under beskydd av UNHCR. Som många flyktingläger i Mellanöstern gör. Det bör även gälla flyktingar i Turkiet.
Turkiet har börjat öka bevakningen av sina kuster. Allt fler flyktingar blir kvar i Turkiet. Många flyktingar tvingas leva under mycket svåra förhållanden.
Det finns planer på ett jättestort läger.
Kriget i Syrien är inne på femte året. Miljoner människor, även i andra länder, är på flykt, hälften är barn. Det är världens största kris. Läget är akut och behoven enorma. De har lockats hit av smugglare och ryktet om Sverige som ett drömland.
EU och andra länder kunde satsat mer på de hjälporganisationer som finns i de krigshärjade ländernas närområde. Dessa organisationer har hjälpt många flyktingar både med det mest basala men också med skolgång. Men för det krävs bidrag från andra länder. Nu återstår att se hur Turkiet behandlar de flyktingar som EU gett dem ansvar – och miljarder till för att ta hand om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)