Det som politiker fördömde i går normaliserar de i dag. Ordens valörer och mening har på kort tid förändrats. Av opinionsundersökningarna framgår att det blev dyrköpta läxor för de politiker som trott att den förda politiken inte behöver förankras i opinionen. Men frågan är inte ny.
Migrationsminister Tobias Billström (M) som var minister i alliansregeringen 2006-2014, gjorde 2013 ett välkänt utspel: ”Volymen måste sänkas för såväl den höga asylinvandringen som anhöriginvandringen”. För det fick Billström en rejäl knäpp på näsan av dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt. Billström befann sig på minerad mark.
Tobias Billström svingade också brandfacklan med sitt utspel om "blonda och blåögda kvinnor". Han sa att ”det inte är en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som gömmer flyktingar. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte är blonda och blåögda.” Reaktionerna blev på sina håll häftiga.
Invandringen var ett särskilt ämne i partiledardebatten i Agenda den 7 oktober 2012. Då ställde Mats Knutsson och Anna Hedenmo, programledare på Agenda, den något tillspetsade frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige”? Frågan passerade inte obemärkt. Men projektledaren för Agenda, Pia Bernhardson, sa att frågan handlade om hur stor invandringen bör vara och hur Sverige klarar av att integrera dem som kommer hit. Även den frågan måste kunna debatteras, ansåg hon.
I tidskriften Dagens Arena skrev krönikören Marcus Priftis att SvT.s fråga är så främlingsfientlig till sin konstruktion att man inte kan svara på den utan att bekräfta tre rasistiska osanningar. Det var just begreppet ”rasism” som fördröjde en seriös öppen diskussion i frågan. Det tolkades närmast som rasistiskt att alls ifrågasätta. Det ansågs som att man ställde grupp mot grupp. Men det är just det som politiker gör idag.
Så kom den stora flyktingströmmen 2015. Statsminister Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i september 2015 och uttalade de ofta citerade orden ”Mitt Europa bygger inte murar”.
Många var då villiga att hjälpa flyktningarna. Sedan dess har mycket hänt. Hösten och vinterns flyktingkris 2015 till 2016 satte Sveriges asylmottagning på hårda prov. Allmänheten började oroas.
Och grupp har därefter, politiskt, börjat ställas mot grupp. Som när finansminister Magdalena Andersson (S) i Ekot hösten 2015 sa att vi behöver spara på LSS och sjukskrivningarna för att klara den höga invandringen. Det riktade sig direkt mot den egna befolkningens svaga grupper.
Även migrationsminister Morgan Johansson gjorde under våren 2018 ett utspel i migrationspolitiken. Då gällde det gratis sommarkort i kollektivtrafiken för ungdomar. Det hade inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken, sa Johansson.
Jonas Sjöstedt dundrade via Twitter: "Att Sverige splittrar familjer på flykt gör inte välfärden bättre.”
Även Hanif Bali, M, gick in i debatten och postade en popcornbild på Twitter för att markera hur underhållande han fann det hela. Men många ansåg det inte alls underhållande.
Barnfattigdom är ett avgörande skäl till att flyktinginvandringen har behövt stramas åt, sa Magdalena Andersson i DN den 28 maj. – Det är för mig ovärdigt att sätta fattiga barn mot varandra, sa kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) i Aftonbladet den 29 maj.
För ett år sedan hade ett bråk av de här dimensionerna, mellan två ministrar i samma regering, inte varit möjligt. Då ville S och MP fortfarande visa sig eniga och gemensamt regeringsdugliga. Men nu gäller det att värna den egna väljarkåren.
”Snart vardagsmat att ställa grupp mot grupp,” skrev Dagens Samhälles kommentator Margit Silberstein den 5 juni.
Kritiken var hård mot formulering av frågan vad gäller invandringsdebatten i Agenda 2012 om hur mycket invandring Sverige tål. Frågan ansågs fel ställd – men borde istället lett till seriös diskussion – redan då.
Ett problem för alla partier är att Sverigedemokraterna, SD, hela tiden ökat i opinionen. Samtidigt har flera partier ökat pressen och kraven på nyanlända i ett försök att ta väljare från SD. Det gör att flera partier nu för en icke human och genomtänkt migrationspolitik. Vad kommer härnäst?
Eivor Karlsson
Publicerat i Miljömagasinet den 21 juni 2018
