26 maj 2016

En skola för alla – en utopi?

Elevers fallande resultat framgår av OECD:s PISA-mätningar. Samtidigt får elever i behov av extra stöd inte den hjälp de behöver. Enligt skollagen har barn och unga som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utbildning rätt att få det. Vi vet att psykisk ohälsa är ett problem i vuxenvärlden.

Det är svårt att få ner sjukskrivningstalen. Även bland eleverna finns liknande problem. Men om de stannar hemma räknas det som skolk. Därför måste det finnas en väl utbyggd elevhälsa med kuratorer, skolsköterskor, läkare och psykologer. Men Elevhälsan är idag otillräcklig.

Inlärningsproblem finns av olika slag. T.ex elever med syn- och hörselnedsättningar eller läs-och skrivsvårigheter på grund av dyslexi. Skolinspektionen kritiserade för några år sedan en skola i Skåne för brister i sitt arbete med särskilt stöd till en dyslexielev. Bland annat kritiserades skolan för att ansvaret för att eleven skulle nå de uppsatta målen till stor del legat på eleven själv och hemmet – i stället för på skolan.Frågan är var ansvariga politiker sätter sökarljuset när det gäller problemen i skolan.

Ett annat olöst problem som kan sätta spår även i elevernas vuxenliv är mobbning. Många elever ser efter sommarlovet fram mot höstterminen då de får träffa sina kompisar igen. Men tyvärr – inte alla. Ca 60 000 elever blir varje år utsatta för mobbning och många av dem har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF-diagnoser). För dessa är skolstarten början på ett helvete som bara blir värre ju längre terminen pågår.

 På papperet är lagstiftningen tydlig: Nolltolerans gäller mot kränkningar eller våld i skolan. Som barn ska du omedelbart få stöd. Ansvaret är skolhuvudmannens. Ändå mobbas och kränks många elever.

Malena Ernman, artist, hovsångerska och särbegåvad med drag av Adhd och Aspergers syndrom skrev i Expressen, 14/4 under rubriken: ”Skolbarnen går sakta men säkert sönder.” Ernman skrev att de flesta av de barn som gått sönder i den svenska skolan får ingen hjälp. För det finns ingen att få. Det låter allvarligt. När man går igenom de olika elevgruppernas behov är man beredd att, till stora delar, hålla med Ernman.

Elever med NPF-diagnoser som Adhd, Aspergers, Autism eller Touretts syndrom har det särskilt svårt. Det kan handla om svårigheter i det sociala samspelet, svårt att tolka omgivningen, konflikter och begränsningar i sin föreställningsförmåga. Eleverna behöver en lugn lärmiljö som stödjer just dessa områden.Den miljön och den möjligheten har inte alltid skolan. Då kan mobbning och även skolfrånvaro uppstå.

Till den gruppen hör ”hemmasittarna” tidigare benämnda ”skolkare”. Ett anklagande ord som nu alltmer frångåtts. Eleverna riskerade att få skolk inskrivit i sitt betyg. Inom politiken talades det om att polis borde hämta eleverna till skolan.

Det förekommer ibland konflikter mellan skolan och föräldrarna som kan beskrivas t.ex. så här: Från skolans sida anser man ofta att man inget kan göra så länge eleverna inte finns på plats. Föräldrarna å sin sida hävdar att de har lagt ner all sin energi för att försöka hjälpa sitt barn att komma till skolan – och misslyckats gång på gång.

Stockholms Stadsmission har ett pågående onlineprojekt, Oneeighty, för att hjälpa hemmasittare tillbaka till skolan. Där ingår både pedagoger och socionomer som på bestämda tider kan chatta med eleverna. Elevens lärare skickar då uppgifter som eleven löser via dator. Läraren kan då ge positiv feedback som kan förändra elevens inställning till skolan.

Men dystra inslag finns. Så blev t.ex. en elev med inlärningssvårigheter i en Malmöskola nyligen förpassad ut ur klassrummet. Han anvisades till ett rum där han fick sitta själv och läsa i en Kalle Anka-tidning. Han har inte fått någon elevassistent. Skolinspektionen har nu begärt att Malmöskolan ska förklara sig och ge besked om vilken typ av stöd pojken har getts.

Orosanmälningar mot föräldrar är ett annat problem. Det kan drabba föräldrar om de ifrågasätter sitt barns stöd i skolan. En orosanmälan – en fasa för föräldrar – görs vanligtvis om någon misstänker att föräldrarnas vårdnadsansvar sviktar – alltså av andra skäl än skolarbetet.

På flera riksförbund som t. ex. Attention, en intresseorganisation för personer med NPF-diagnoser, och Autism- och Aspergerförbundet känner man igen det här med orosanmälan. Skolorna kan göra en anmälan om oro av till synes fel anledning och inte sällan beroende på okunskap. En rapport från Autism- och Aspergerförbundet visade också på sådana problem.

Studio Ett, Sveriges Radio, sände 12/4, ett reportage om anmälningar till socialtjänsten. Rubrik: ”Förälder om skolans anmälan: Det är för att få tyst på oss.” Lyssna och läs på Sveriges Radios webbsida.

Om många orosanmälningar framkommer – från olika håll – bör det bli föremål för närmare granskning. På flertalet skolor fungerar skolans arbets- och undervisningsmiljö förhoppningsvis bra. Lärarna, som oftast gör det fantastiskt jobb, har en hög arbetsbelastning. Föräldrarna är pressade och oroade om deras barn nekas rätt till stöd. Konflikter uppstår. Problemen är komplexa.

Det behövs politiskt engagemang och en helt annan lyhördhet och förståelse för elever som befinner sig i riskzonen. Annars förblir visionen om en skola för alla – just bara en utopi.

Eivor Karlsson -- Infört i Miljömagasinet den 6 maj 2016

17 maj 2016

Angående bristande stöd till friskolor och elever med särskilda behov

Öppet brev till utbildningsminister Gustav Fridolin, utbildningsdepartementet

Från Eivor Karlsson
Stockholm den 17 maj 2016

Skolan är ständigt ifrågasatt och ska så vara tills den fungerar tillfredsställande. Här en kort resumé, när det gäller elever med särskilda behov, fram till dagens frågor till utbildningsministern.

I oktober 2012 lade Miljöpartier i riksdagen en motion ”Särskilt stöd och tilläggsbelopp, d.v.s. skolpeng för elever i behov av särskilt stöd i fristående förskolor och skolor. Förslaget till beslut löd enligt bifogad länk

I april 2013 fattade en enig utbildningsnämnd i Stockholms stad beslut om ”ett nytt system för tilläggsbelopp för elever med omfattande behov av stöd i grundskolan.” Det slutliga beskedet kom sent till skolornas kännedom. Det uppstod kaos. Intentionerna från Miljöpartiets riksdagsmotion föreföll avlägset. En enig nämnd ställde sig bakom försämringarna. Även MP var med om beslutet.

Jag skrev då en interpellation som sammanfattade det aktuella händelseförloppet
”Om elevernas och resursskolornas problem”. Dåvarande borgerliga skolborgarrådet ändrade senare beslutet något så att fler skolor skulle få något högre kommunalt belopp. Värt att nämna utifrån dagens problem. Det är nämligen i stort sett är samma elevproblematik – då som nu.

I Miljömagasinet nr 18, 6 maj, 2016, hade jag en artikel med rubriken: ”En skola för alla – en utopi?” Där beskrivs elevers behov av extra stöd, mobbning och även vissa skolors bemötande av oroliga föräldrar.

Den 11 maj 2016 skrev Waldorfskolan i Söderköping ett inlägg i Folkbladet och Norrköpings Tidningar under rubriken: ”Långsiktigt arbete hotas”. De har sänkt delen för lokalhyra för de fristående verksamheterna och de har minskat tilläggsbeloppen. Kommunen lutar sig mot lagen när det gäller lokalbidragen.

Eftersom Waldorf får mindre pengar minskar också möjligheten att fortutbilda lärare.Det är också svårt för enskilda skolor med det långsiktiga arbetet om ansvariga för skolan bollar med olika kostnader fram och tillbaka. Behoven har inte minskat –det är anslagen som inte räcker till.

Ledamöterna från Barn- och ungdomsnämnden, BUN, S, MP och M, gav replik på Waldorfskolans inlägg genom ordförande Anders Bevemyr (S). med den utmanande rubriken: ”Vi håller våra löften”.

Den del som sänktes var lokalhyran. ”Det andra är att tilläggsbeloppet till vissa fristående skolor för barn i behov av särskilt stöd har minskat, särskilt då till Waldorfskolan", sa Bevemyr. Någon tydligare förklaring till varför man sänkt ersättningen till just Waldorfskolan gav inte Bevemyr.

Att 20 medarbetare genomgått fortbildning i neuropsykiatrisk problematik under 2015 räcker inte för att täcka elevernas behov. Eleverna behöver möjlighet till mindre sammanhang och en lämplig lärmiljö. Därför handlar det också om behov av ökad personaltäthet och elevassistenter. Nämnden och Bevemyr håller inte med. Kanske en kurs i NPF-utbildning?

Vidare framhöll Bevemyr: ”Att ersättningen för fristående skolor beräknas på detta sätt, det vill säga att det ska vara genomsnittskostnaden per elev som ska fördelas ut, beslutades av riksdagen 2009 och är ingenting som kommunen själva kan styra över.”

Jag vänder mig till utbildningsminister Gustav Fridolin för ett förtydligande. Den sänkning av genomsnittskostnaden per elev som förra regeringen genomförde 2009 förefaller nuvarande regeringen, S och MP, inte ändrat på. Är den idag fortfarande lika låg? Inte heller har det tilläggsbelopp Miljöpartiet skrev riksdagsmotion om 2012 – senare belysts eller diskuterats.

Ur MP:s riksdagsmotion 2012: ”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att göra en översyn av reglerna om tilläggsbelopp eller bidrag till elever i omfattande behov av särskilt stöd i fristående förskolor och skolor samt tillgodose elevens lagenliga rätt till stöd”. Vad blev det av det? Allt det här är en snårig del av skolans verksamhet som sällan tydliggörs.

Frågan är om skolkommissionens förslag om att förbättra skolan även kommer att tillgodose elever med behov av särskilt stöd – bättre. Men till dess krävs en tydlighet kring lokalkostnader, tilläggsbelopp och lagstadgat behov hos vissa elever. Repliken: "Vi håller våra löften" från BUN i Söderköping är oklar på flera punkter.

Mot bakgrund av ovanstående ställer jag följande frågor till utbildningsministern:
  1. Anser du att tilläggsbeloppet per elev som beslutades av riksdagen 2009 bör höjas?
  2. Tycker du att skollagens goda intentioner ibland bedöms godtyckligt till vissa elever?
  3. Anser du att landets skolor bör genomgå en adekvat fortbildning i neuropsykiatrisk problematik?
  4. Tycker du att fristående skolor ska behandlas likvärdigt med kommunala skolor vad gäller tilläggsbelopp eller bidrag
  5. På vilket sätt kommer situation för elever med särskilda behov att förbättras om skolkommissionens förslag går igenom?

02 maj 2016

Politiker – ta ert ägaransvar!


Kraven på Samhalls produktivitet har ökat genom åren och det gör också kraven på de personer som arbetar där.  De enkla arbetsuppgifter som gjordes förr finns inte idag på samma sätt. Samhalls samhällsfunktion har spårat ut, personer  med svåra funktionshinder blir undanskuffade. Det finns ingen plats för dem. Nu måste politikerna lyssna.
   Samhalls uppdrag inte är att vara ett bemanningsföretag. Uppdraget är att utveckla personer med funktionshinder efter deras individuella förutsättningar.
   Uppgiften i detta företag är inte i huvudsak de tjänster och varor som produceras –  utan de människor som producerar varorna och tjänsterna. Det är det som är det speciella med företaget Samhall. I det samhälle och arbetsklimat som nu råder blir det inte färre arbetshandikappade, snarare fler. När det krävs alltmer social kompetens, utbildning och flexibilitet hamnar många som har svårigheter utanför arbetsmarknaden.
   Om inte ens företaget vars uttryckliga uppdrag är att erbjuda sysselsättning till personer med funktionsnedsättning vill ha med dessa att göra – vad ska de då  få för jobb?
   De som kanske drabbas allra hårdast är personer med utvecklingsstörning. Riksförbundet  För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, FUB och dess ordförande Thomas Jansson, skrev i Dagens Arena 28/9 –15  att utvecklingsstörda är i dag utestängda från både arbetsmarknaden och från Samhall.  ”Tyvärr ställer ägaren av Samhall – det vill säga staten – i dag krav på lönsamhet och effektivitet vilket inte är förenligt med uppdraget att ge alla, och särskilt de som står allra längst från arbetsmarknaden, en meningsfull sysselsättning”.
   Marcus Storch, tidigare ordförande för Samhall skrev i SvD Näringsliv 4/4, om att ”Samhalls utveckling är en tragedi”. Storch skrev ”Statliga Samhall ska ge de svagaste i samhället jobb. Nu anklagas bolaget för att rensa ut de mest funktionshindrade för att nå de ekonomiska målen. […] Samtidigt är behovet av Samhall-jobb större i dag än någonsin med hårdare arbetsklimat och fler funktionsnedsatta. ”
   2013 skrev jag på min blogg under rubriken ”Utred Samhall och dess funktion”. Jag skrev att medarbetare på Samhall har slagit larm. Arbetstempot är högt och  kraven är höga. Vinstintresset förefaller ha tagit över policyn som Samhall tidigare stod för.” 
   Flera tidningar tog också under 2013 upp problemen vid Samhall. Man ansåg att Samhall plockade russinen ur kakan. Några  företrädare för Samhall svarade. Men såvitt  känt är har politikerna inte tagit upp frågan. 
   Nu är det hög tid att regering och riksdag tar sitt ägaransvar på allvar och agerar.
Eivor Karlsson
 
Tidigare infört i Miljömagasinet