Hur sätts en ADHD-diagnos?

ADHD är en kontroversiell diagnos. Många, på bloggar och Facebook, gör egna tolkningar och har idéer om vad som är ADHD. Om vad  som bara är omognad och vad som är  kriterier för ADHD. Vissa  anser att termen  är relevant som uttryck för en samlad symtombild för ADHD –  i varierande svårighetsgrad. Socialstyrelsen har nu gett bränsle till ytterligare diskussioner. Detta genom att man där tagit fram statistisk om att pojkar födda i december löper 34 procent högre risk att behandlas för ADHD än snittet för barn födda under första halvåret. ADHD kan vara omognad hos många pojkar.

Detta har föranlett diskussioner om huruvida en ADHD-diagnos sätts för lättvindigt. Eller om diagnosmetoderna är felaktiga. Eller om det är barnets omvärld, främst skolan och dess krav på initiativförmåga och koncentration, som är osund? Hur säker är en ADHD-diagnos?  Skolverkets undervisningsråd Staffan Engström säger att ökat elevstöd ska ge färre diagnoser. Att ADHD är en genetiskt överförbar störning nämns inte.

 Emma var en ovanligt livlig men skrikig flicka som hade svårt att gå ner i varv. I övrigt normal utveckling. Men hon kunde få onormala utbrott. Då skrek hon otröstligt och gömde sig i en garderob utan möjlighet till avledning. Vid senare psykologisk bedömning framkom  att Emma ofta låste sig mentalt vid ilska.

Föräldrarna, som hade fler barn, misstänkte tidigt ADHD och tog, då Emma var 3 år,  kontakt  med BVC-psykolog och BUP. Vid 4-årskontrollen framkom att Emma var svår att samarbeta  med och hade svårt att koncentrera sig. Man fick hela tiden kompromissa.

Föräldrarna samrådde med förskolan. Då Emma var sex år fick föräldrarna kontakt med ett neuropsykiatriskt team, NP-team. Där erbjud man sig en utredning för kartläggning av Emmas styrkor och svagheter och för eventuellt diagnostiskt ställningstagande. För att genomföra detta planerades först vissa insatser.  

Först ett samtal med föräldrarna för fördjupande anamnes. Därefter utfördes ett hembesök av   en arbetsterapeut för att studera Emma i sin hemmiljö. Efter det ett möte mellan förskolepersonal och NP-teamet. Förskolelärarna beskrev Emmas starka och svaga sidor  vilket framgår av journalanteckningar.  

. 

En specialistpedagog kom därefter till förskolan för att iakttaga hur Emma fungerade där. Under besöket på förskolan uppfattade specialpedagogen att Emma, drygt 6 år, var en elev i behov av särskilt stöd. Samt att skolan bör få möjlighet att ge Emma det stödet genom trygghet, struktur och tydlig inlärningsmiljö samt samtal utifrån specialpedagogiska metoder.

Därefter utfördes den psykologiska bedömningen och bestod av tre inbokade möten plus en reservtid. Av utrymmesskäl medges inte här en beskrivning av psykologutredningen. Men av journalanteckningarna framgår att bedömningen bestod av olika moment. Psykologen utredde Emma genom intervjuer och tester för att avgöra om kriterierna för en ADHD-diagnos var uppfyllda. Emma fick diagnosen ADHD. Föräldrarna erbjöds medicinering. Men medicineringen avbröts efter en kort tid. Emma  uppvisade bland annat hög överaktivitet på kvällen och hade svårt att somna.      

Emma går nu första året i grundskolan. I skolan märks koncentrationssvårigheterna tydligt. Hon har resurshjälp vid inlärning. I annat fall skulle hon inte klara sin skolgång så hyfsat som hon ändå gör. Vid uttröttning måste Emma snabbt avledas. Annars kan hon börja gråta.  Resursläraren kan då fråga Emma om vi ska gå och dricka lite vatten. Ställa oss vid fönstret en stund. Eller något annat avledande. Efter en stund kan Emma återgå till skolarbetet.

Barn med ADHD – eller inlärningssvårigheter –  måste ha möjlighet att gå ifrån ibland för att inte bli översköljda av för mycket intryck och störningar från omgivningen. Nu har Emma fått en CD-spelare med hörlurar och brusljud.  Skolan tycker sig se en viss förbättring. 

I december fyller Emma åtta år. Hon har då gått 3 terminer i skolan. Att hennes diagnos  skulle bero på att hon är född sent på året eller felaktiga diagnosmetoder, som ibland påstås, kräver mer forskning. Graden av svårigheter när det gäller ADHD varierar också kraftigt. Socialstyrelsen bör undersöka  hur diagnoser sätts. Inte bara antyda  en tes om att det kan bero på omognad. Vilket det också kan vara.

Vilka krav ställs på en diagnos? Den frågan bör komma i fokus. Emma har fått en, som det förefaller, adekvat diagnos. Och utan resurshjälp – utifrån sina förutsättningar – skulle Emma inte klara sin skolgång.

Vräkning av barnfamiljer ökar trots nollvision

Inga barnfamiljer ska vräkas från sina hem. Det målet satte regeringen upp för fyra år sedan. En nollvision. Men utvecklingen går inte åt rätt håll. Hälften av kommunerna klarar inte uppgiften.
69 barn har vräkts från sina hem i Stockholms län under årets första hälft. Av dem bor 21 i Stockholms stad (källa: Kronofogden aug. -11). I hela landet vräktes motsvarande tid förra året 328 barnfamiljer. I år och under motsvarande tid var antalet 358. Alltså en ökning med nio procent.

Utförsäkringen av sjukskrivna kan påverka antalet vräkningar. Diakoner har märkt att det är allt fler vanliga familjer, ibland ensamma flerbarnsmammor, som kommit i kläm och inte kan betala hyran. Många av vräkningarna sker i onödan enligt rapporten "Varför vräks barn fortfarande", en rapport som gjorts på uppdrag av barn- och ungdomsminister Maria Larsson.
 
Rapporten listar flera orsaker till att barn fortfarande vräks:

*Vuxna glömmer barnperspektivet. Det är mycket svårare för ett barn än för en vuxen att tvingas flytta.
* Somliga kommuner har infört ett maxbelopp för biståndet, utan lagligt stöd.
* Att en familj inte vill medverka till socialtjänstens utredning är inte ett lagligt skäl att låta barn vräkas.
* Enligt socialtjänstlagen ska rätten till bistånd bedömas utifrån den aktuella situationen. Ändå motiveras många avslag med att hyresgästen borde ha klarat av hyran exempelvis med hjälp av bättre planering. Trots att han/hon inte har några pengar när krisen inträffar. Detta är fel enligt arbetsgruppen.
* Det händer att kommunerna ser en vräkning som ett inslag i en behandlingsstrategi. Tanken är då att den som vräks ska lära sig en läxa. Ingen forskning stödjer metoden.

I nio av tio fall handlar vräkningar av barnfamiljer om att hyran inte är betald, enligt kronofogden. En av artikelförfattarna till rapporten "Varför vräks barn fortfarande", Ida Borg, säger att vi har sett att många vräkningar av barn kunde ha undvikits om man sett mjukare på en familjs aktuella ekonomiska situation.

Det finns fler oroande moment kring vräkningar av barn. Enligt Ida Borg sker fler vräkningar av barnfamiljer än vad som syns i kronofogdens statisk. Den definition som kronofogden använder sig av fångar vissa, men inte alla. Påtvingade flyttningar med hot kan vara exakt lika jobbigt för barnen men kommer inte in i någon statistik, enligt rapporten.

Från ansvarigt håll i staden talas det om att många vräkningar kan bero på att familjen hyrt i andra hand och där värden inte i god tid talat om för stadsdelarna att det är en vräkning på gång. Men somliga kommuner klarar detta genom god kontakt med hyresvärdar.

Nu föreslår Maria Larsson en nationell samordnare Men det är ändå märkligt att kommunerna, i vissa fall, har så svårt att ta fram något konkret. Verktyg finns redan. Bristerna finns i den lokala praktiken.

Nynäshamn är en av de kommuner som lever upp till nollvisionen. Kommunen har en grupp med uppsökare som träffar vräkningshotade personer och hjälper dem att sätta upp avbetalningsplaner. I Nynäshamn har man ett bra samarbete med fastighetsägarna och får alltid tidigt indikationer om någon hotas av vräkning.

Det är viktigt att det vräkningsförebyggande arbetet har en stark förankring i den kommunala organisationen och ingår i socialtjänstens permanenta verksamhet. Barnvräkningar bör ges en social definition.

Socialtjänsten behöver säkerställa rutiner som gör det möjligt att agera inom återvinningsfristen, det vill säga en paragraf i hyreslagen som innebär att socialtjänsten går in och garanterar skulden inom tre veckor efter avhysningsbeskedet. Det gör det möjligt för barnfamiljer att ha kvar kontraktet.

Försöks- och träningslägenheter är inte lämpliga för barnfamiljer som blivit bostadslösa på grund av obetalda hyror. Barnfamiljer behöver en sund och missbruksfri miljö. Det behövs också en översyn för att se hur många barn som idag bor i hotellboende eller annat tillfälligt boende och hur länge. Det handlar också om huruvida barnen kan gå kvar i sin förskola och skola.

Socialtjänsten behöver samverka med andra kommunala förvaltningar, hälso- och sjukvården, kronofogden, bostadsföretag, frivilligorganisationer med flera. Erfarenheter visar också att där samverkan fungerar väl har antalet vräkningar kunnat minska.

Vräkningar har mycket negativa effekter på barnen. Deras boendesituation försämras dramatiskt, de förlorar sitt sociala sammanhang, kan tvingas byta skola och mår dåligt av den kris deras föräldrar hamnar i.

Inga barnfamiljer ska vräkas från sina hem. Det målet satte regeringen upp för fyra år sedan. En nollvision. Men utvecklingen går inte åt rätt håll. Hälften av kommunerna klarar inte uppgiften.

69 barn har vräkts från sina hem i Stockholms län under årets första hälft. Av dem bor 21 i Stockholms stad (källa: Kronofogden aug. -11). I hela landet vräktes motsvarande tid förra året 328 barnfamiljer. I år och under motsvarande tid var antalet 358. Alltså en ökning med nio procent.

Utförsäkringen av sjukskrivna kan påverka antalet vräkningar. Diakoner har märkt att det är allt fler vanliga familjer, ibland ensamma flerbarnsmammor, som kommit i kläm och inte kan betala hyran. Många av vräkningarna sker i onödan enligt rapporten "Varför vräks barn fortfarande", en rapport som gjorts på uppdrag av barn- och ungdomsminister Maria Larsson.
http://www.hemhyra.se/artikel/vrakning/barn-vraks-i-onodan-8008

Rapporten listar flera orsaker till att barn fortfarande vräks:
*Vuxna glömmer barnperspektivet. Det är mycket svårare för ett barn än för en vuxen att tvingas flytta.
* Somliga kommuner har infört ett maxbelopp för biståndet, utan lagligt stöd.
* Att en familj inte vill medverka till socialtjänstens utredning är inte ett lagligt skäl att låta barn vräkas.
* Enligt socialtjänstlagen ska rätten till bistånd bedömas utifrån den aktuella situationen. Ändå motiveras många avslag med att hyresgästen borde ha klarat av hyran exempelvis med hjälp av bättre planering. Trots att han/hon inte har några pengar när krisen inträffar. Detta är fel enligt arbetsgruppen.
* Det händer att kommunerna ser en vräkning som ett inslag i en behandlingsstrategi. Tanken är då att den som vräks ska lära sig en läxa. Ingen forskning stödjer metoden.

I nio av tio fall handlar vräkningar av barnfamiljer om att hyran inte är betald, enligt kronofogden. En av artikelförfattarna till rapporten "Varför vräks barn fortfarande", Ida Borg, säger att vi har sett att många vräkningar av barn kunde ha undvikits om man sett mjukare på en familjs aktuella ekonomiska situation.

Det finns fler oroande moment kring vräkningar av barn. Enligt Ida Borg sker fler vräkningar av barnfamiljer än vad som syns i kronofogdens statisk. Den definition som kronofogden använder sig av fångar vissa, men inte alla. Påtvingade flyttningar med hot kan vara exakt lika jobbigt för barnen men kommer inte in i någon statistik, enligt rapporten.

Från ansvarigt håll i staden talas det om att många vräkningar kan bero på att familjen hyrt i andra hand och där värden inte i god tid talat om för stadsdelarna att det är en vräkning på gång. Men somliga kommuner klarar detta genom god kontakt med hyresvärdar.

Nu föreslår Maria Larsson en nationell samordnare Men det är ändå märkligt att kommunerna, i vissa fall, har så svårt att ta fram något konkret. Verktyg finns redan. Bristerna finns i den lokala praktiken.

Nynäshamn är en av de kommuner som lever upp till nollvisionen. Kommunen har en grupp med uppsökare som träffar vräkningshotade personer och hjälper dem att sätta upp avbetalningsplaner. I Nynäshamn har man ett bra samarbete med fastighetsägarna och får alltid tidigt indikationer om någon hotas av vräkning.

Det är viktigt att det vräkningsförebyggande arbetet har en stark förankring i den kommunala organisationen och ingår i socialtjänstens permanenta verksamhet. Barnvräkningar bör ges en social definition.

Socialtjänsten behöver säkerställa rutiner som gör det möjligt att agera inom återvinningsfristen, det vill säga en paragraf i hyreslagen som innebär att socialtjänsten går in och garanterar skulden inom tre veckor efter avhysningsbeskedet. Det gör det möjligt för barnfamiljer att ha kvar kontraktet.

Försöks- och träningslägenheter är inte lämpliga för barnfamiljer som blivit bostadslösa på grund av obetalda hyror. Barnfamiljer behöver en sund och missbruksfri miljö. Det behövs också en översyn för att se hur många barn som idag bor i hotellboende eller annat tillfälligt boende och hur länge. Det handlar också om huruvida barnen kan gå kvar i sin förskola och skola.

Socialtjänsten behöver samverka med andra kommunala förvaltningar, hälso- och sjukvården, kronofogden, bostadsföretag, frivilligorganisationer med flera. Erfarenheter visar också att där samverkan fungerar väl har antalet vräkningar kunnat minska.

Vräkningar har mycket negativa effekter på barnen. Deras boendesituation försämras dramatiskt, de förlorar sitt sociala sammanhang, kan tvingas byta skola och mår dåligt av den kris deras föräldrar hamnar i.

Vräkning av barnfamiljer ökar trots nollvision

Inga barnfamiljer ska vräkas från sina hem. Det målet satte regeringen upp för fyra år sedan. En nollvision. Men utvecklingen går inte åt rätt håll. Hälften av kommunerna klarar inte uppgiften. 

69 barn har vräkts från sina hem i Stockholms län under årets första hälft. Av dem bor 21 i Stockholms stad (källa: Kronofogden aug. -11). I hela landet vräktes motsvarande tid förra året 328 barnfamiljer. I år och under motsvarande tid var antalet 358. Alltså en ökning med nio procent.

Utförsäkringen av sjukskrivna kan påverka antalet vräkningar. Diakoner har märkt att det är allt fler vanliga familjer, ibland ensamma flerbarnsmammor, som kommit i kläm och inte kan betala hyran. Många av vräkningarna sker i onödan enligt rapporten som gjorts på uppdrag av barn- och ungdomsminister Maria Larsson.

Rapporten listar flera orsaker till att barn fortfarande vräks:
*Vuxna glömmer barnperspektivet. Det är mycket svårare för ett barn än för en vuxen att tvingas flytta.
* Somliga kommuner har infört ett maxbelopp för biståndet, utan lagligt stöd.
* Att en familj inte vill medverka till socialtjänstens utredning är inte ett lagligt skäl att låta barn vräkas.
* Enligt socialtjänstlagen ska rätten till bistånd bedömas utifrån den aktuella situationen. Ändå motiveras många avslag med att hyresgästen borde ha klarat av hyran exempelvis med hjälp av bättre planering. Trots att han/hon inte har några pengar när krisen inträffar. Detta är fel enligt arbetsgruppen.
* Det händer att kommunerna ser en vräkning som ett inslag i en behandlingsstrategi. Tanken är då att den som vräks ska lära sig en läxa. Ingen forskning stödjer metoden.

I nio av tio fall handlar vräkningar av barnfamiljer om att hyran inte är betald, enligt kronofogden. En av artikelförfattarna till rapporten "Varför vräks barn fortfarande", Ida Borg, säger att vi har sett att många vräkningar av barn kunde ha undvikits om man sett mjukare på en familjs aktuella ekonomiska situation.

Det finns fler oroande moment kring vräkningar av barn. Enligt Ida Borg sker fler vräkningar av barnfamiljer än vad som syns i kronofogdens statisk. Den definition som kronofogden använder sig av fångar vissa, men inte alla. Påtvingade flyttningar med hot kan vara exakt lika jobbigt för barnen men kommer inte in i någon statistik, enligt rapporten.

Från ansvarigt håll i staden talas det om att många vräkningar kan bero på att familjen hyrt i andra hand och där värden inte i god tid talat om för stadsdelarna att det är en vräkning på gång. Men somliga kommuner klarar detta genom god kontakt med hyresvärdar.

Nu föreslår Maria Larsson en nationell samordnare Men det är ändå märkligt att kommunerna, i vissa fall, har så svårt att ta fram något konkret. Verktyg finns redan. Bristerna finns i den lokala praktiken.

Nynäshamn är en av de kommuner som lever upp till nollvisionen. Kommunen har en grupp med uppsökare som träffar vräkningshotade personer och hjälper dem att sätta upp avbetalningsplaner. I Nynäshamn har man ett bra samarbete med fastighetsägarna och får alltid tidigt indikationer om någon hotas av vräkning.

Det är viktigt att det vräkningsförebyggande arbetet har en stark förankring i den kommunala organisationen och ingår i socialtjänstens permanenta verksamhet. Barnvräkningar bör ges en social definition.

Socialtjänsten behöver säkerställa rutiner som gör det möjligt att agera inom återvinningsfristen, det vill säga en paragraf i hyreslagen som innebär att socialtjänsten går in och garanterar skulden inom tre veckor efter avhysningsbeskedet. Det gör det möjligt för barnfamiljer att ha kvar kontraktet.

Försöks- och träningslägenheter är inte lämpliga för barnfamiljer som blivit bostadslösa på grund av obetalda hyror. Barnfamiljer behöver en sund och missbruksfri miljö. Det behövs också en översyn för att se hur många barn som idag bor i hotellboende eller annat tillfälligt boende och hur länge. Det handlar också om huruvida barnen kan gå kvar i sin förskola och skola.

Socialtjänsten behöver samverka med andra kommunala förvaltningar, hälso- och sjukvården, kronofogden, bostadsföretag, frivilligorganisationer med flera. Erfarenheter visar också att där samverkan fungerar väl har antalet vräkningar kunnat minska.

Vräkningar har mycket negativa effekter på barnen. Deras boendesituation försämras dramatiskt, de förlorar sitt sociala sammanhang, kan tvingas byta skola och mår dåligt av den kris deras föräldrar hamnar i.