Elevers fallande resultat framgår av OECD:s PISA-mätningar. Samtidigt får elever i behov av extra stöd inte den hjälp de behöver. Enligt skollagen har barn och unga som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utbildning rätt att få det. Vi vet att psykisk ohälsa är ett problem i vuxenvärlden.
Det är svårt att få ner sjukskrivningstalen. Även bland eleverna finns liknande problem. Men om de stannar hemma räknas det som skolk. Därför måste det finnas en väl utbyggd elevhälsa med kuratorer, skolsköterskor, läkare och psykologer. Men Elevhälsan är idag otillräcklig.
Inlärningsproblem finns av olika slag. T.ex elever med syn- och hörselnedsättningar eller läs-och skrivsvårigheter på grund av dyslexi. Skolinspektionen kritiserade för några år sedan en skola i Skåne för brister i sitt arbete med särskilt stöd till en dyslexielev. Bland annat kritiserades skolan för att ansvaret för att eleven skulle nå de uppsatta målen till stor del legat på eleven själv och hemmet – i stället för på skolan.Frågan är var ansvariga politiker sätter sökarljuset när det gäller problemen i skolan.
Ett annat olöst problem som kan sätta spår även i elevernas vuxenliv är mobbning. Många elever ser efter sommarlovet fram mot höstterminen då de får träffa sina kompisar igen. Men tyvärr – inte alla. Ca 60 000 elever blir varje år utsatta för mobbning och många av dem har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF-diagnoser). För dessa är skolstarten början på ett helvete som bara blir värre ju längre terminen pågår.
På papperet är lagstiftningen tydlig: Nolltolerans gäller mot kränkningar eller våld i skolan. Som barn ska du omedelbart få stöd. Ansvaret är skolhuvudmannens. Ändå mobbas och kränks många elever.
Malena Ernman, artist, hovsångerska och särbegåvad med drag av Adhd och Aspergers syndrom skrev i Expressen, 14/4 under rubriken: ”Skolbarnen går sakta men säkert sönder.” Ernman skrev att de flesta av de barn som gått sönder i den svenska skolan får ingen hjälp. För det finns ingen att få. Det låter allvarligt. När man går igenom de olika elevgruppernas behov är man beredd att, till stora delar, hålla med Ernman.
Elever med NPF-diagnoser som Adhd, Aspergers, Autism eller Touretts syndrom har det särskilt svårt. Det kan handla om svårigheter i det sociala samspelet, svårt att tolka omgivningen, konflikter och begränsningar i sin föreställningsförmåga. Eleverna behöver en lugn lärmiljö som stödjer just dessa områden.Den miljön och den möjligheten har inte alltid skolan. Då kan mobbning och även skolfrånvaro uppstå.
Till den gruppen hör ”hemmasittarna” tidigare benämnda ”skolkare”. Ett anklagande ord som nu alltmer frångåtts. Eleverna riskerade att få skolk inskrivit i sitt betyg. Inom politiken talades det om att polis borde hämta eleverna till skolan.
Det förekommer ibland konflikter mellan skolan och föräldrarna som kan beskrivas t.ex. så här: Från skolans sida anser man ofta att man inget kan göra så länge eleverna inte finns på plats. Föräldrarna å sin sida hävdar att de har lagt ner all sin energi för att försöka hjälpa sitt barn att komma till skolan – och misslyckats gång på gång.
Stockholms Stadsmission har ett pågående onlineprojekt, Oneeighty, för att hjälpa hemmasittare tillbaka till skolan. Där ingår både pedagoger och socionomer som på bestämda tider kan chatta med eleverna. Elevens lärare skickar då uppgifter som eleven löser via dator. Läraren kan då ge positiv feedback som kan förändra elevens inställning till skolan.
Men dystra inslag finns. Så blev t.ex. en elev med inlärningssvårigheter i en Malmöskola nyligen förpassad ut ur klassrummet. Han anvisades till ett rum där han fick sitta själv och läsa i en Kalle Anka-tidning. Han har inte fått någon elevassistent. Skolinspektionen har nu begärt att Malmöskolan ska förklara sig och ge besked om vilken typ av stöd pojken har getts.
Orosanmälningar mot föräldrar är ett annat problem. Det kan drabba föräldrar om de ifrågasätter sitt barns stöd i skolan. En orosanmälan – en fasa för föräldrar – görs vanligtvis om någon misstänker att föräldrarnas vårdnadsansvar sviktar – alltså av andra skäl än skolarbetet.
På flera riksförbund som t. ex. Attention, en intresseorganisation för personer med NPF-diagnoser, och Autism- och Aspergerförbundet känner man igen det här med orosanmälan. Skolorna kan göra en anmälan om oro av till synes fel anledning och inte sällan beroende på okunskap. En rapport från Autism- och Aspergerförbundet visade också på sådana problem.
Studio Ett, Sveriges Radio, sände 12/4, ett reportage om anmälningar till socialtjänsten. Rubrik: ”Förälder om skolans anmälan: Det är för att få tyst på oss.” Lyssna och läs på Sveriges Radios webbsida.
Om många orosanmälningar framkommer – från olika håll – bör det bli föremål för närmare granskning. På flertalet skolor fungerar skolans arbets- och undervisningsmiljö förhoppningsvis bra. Lärarna, som oftast gör det fantastiskt jobb, har en hög arbetsbelastning. Föräldrarna är pressade och oroade om deras barn nekas rätt till stöd. Konflikter uppstår. Problemen är komplexa.
Det behövs politiskt engagemang och en helt annan lyhördhet och förståelse för elever som befinner sig i riskzonen. Annars förblir visionen om en skola för alla – just bara en utopi.
Eivor Karlsson -- Infört i Miljömagasinet den 6 maj 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar