Barn till missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar har en besvärlig situation. De har numera rätt till stöd. Vilket oftast uteblir. Det handlar ytterst om dessa barns vardag. Den 1 januari 2010 infördes nya bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen. Alla som ansvarar för behandling av människor med bland annat missbruksproblem och psykiska sjukdomar måste t.ex. ta reda på om det finns barn i familjen. Uppgifterna ska journalföras.
Men det går trögt med genomförandet. På flera håll diskuterar man fortfarande hur de nya rutinerna ska se ut. De nya bestämmelserna förefaller tandlösa. Det finns inga sanktioner såsom vite eller liknande. Socialstyrelsen överväger nu att undersöka hur bestämmelserna efterlevs. Barnen ska få information, råd och stöd. Men vad händer sen? Jo, frågan skjuts ofta över till de sociala myndigheterna. Där arbetsbelastningen redan är hög. Psyk- och beroendemottagningarna upplever å sin sida att de nya riktlinjerna ska förankras medan de har ständiga krav på sig att genomföra förändringar och besparingar. Det bidrar till att det tar tid innan bestämmelserna efterföljs. Det drabbar barnen.
Barn och tonåringar som växer upp i familjer där det finns missbruk av alkohol, andra droger och/eller psykiska sjukdomar behöver stöd på olika sätt. Exempelvis genom stödgrupper, kontaktfamiljer och inte minst stöd till den drabbade familjen för att ändra beteendet.
Dessa viktiga samhällsinsatser har idag stora brister. Förskola, skola, fritidsverksamhet, socialtjänst, stödgrupper, familj, släkt och vänner – alla bör finnas med och involveras. Socialtjänsten bör undersöka dessa möjligheter. Alla barn har dock inte ett fungerande nätverk. Och det finns också en återhållsamhet när det gäller att anmäla misstänkta fall. Så ser verkligheten ut,
Dessa viktiga samhällsinsatser har idag stora brister. Förskola, skola, fritidsverksamhet, socialtjänst, stödgrupper, familj, släkt och vänner – alla bör finnas med och involveras. Socialtjänsten bör undersöka dessa möjligheter. Alla barn har dock inte ett fungerande nätverk. Och det finns också en återhållsamhet när det gäller att anmäla misstänkta fall. Så ser verkligheten ut,
Myntet har två sidor. Det finns många problem. Dels finns det en rädsla hos de som jobbar i förskola, skola och socialtjänsten m.fl. att göra en missbedömning av vilka barn som kanske är utsatta. Dels skulle man önska att föräldrar som behöver hjälp oftare sökte stöd hos de sociala myndigheterna. Men här finns det ett annat dilemma. Föräldrarna är ibland rädda för att de frivilliga stödinsatser som de önskar kan resultera i ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga (LVU). Även barnen kan vara rädda för att berätta eftersom de kanske inte vill skiljas från sina föräldrar.
2008 kom en rapport från Socialstyrelsen som pekade på att socialtjänsten missar att upptäcka barn till missbrukare och att det finns stora skillnader i landet när det gäller missbruksvården. Främst drabbar det kvinnor och barn. Alla viktiga sociala samhällsfunktioner är idag hårt ansatta av besparingar. Personaltätheten är oftast låg. Fortutbildningen inom bl.a. socialtjänsten är även eftersatt. Vilket barn- och äldreminister Maria Larsson har framhållit.
Det ska finnas tydligt dokumenterade brister i hemmet för att de sociala myndigheterna ska kunna ingripa och omhänderta barn. Socialtjänsten måste först, såvida det inte är akut, påvisa vad de gjort för att ändra familjens beteende och situation. Detta påvisas sällan och ännu mer sällan skriftligen. Socialtjänsten måste skapa ett förtroende hos dessa föräldrar. Det är viktigt. Men ingripa ska socialtjänsten göra om det framkommer omständigheter som visar att barn far illa. Ingripa utifrån aktuella omständigheter. En kontaktfamilj, kanske varannan vecka eller en gång i månaden, kan utgöra en oas, en upplevelse av hemmiljö och lugn från barnets vanliga vardag. Samtidigt kan kontaktfamiljen bygga upp ett förtroende, någon dit barnet dessutom kan vända sig till om det skulle krisa. Men möjligheten till en kontaktfamilj är idag, av resursskäl, ytterst begränsad.
150 socialsekreterare, som arbetar med barn och unga i Stockholm, ifrågasätter sina arbetsvillkor i ett brev till socialborgarrådet. Vi har bara möjlighet att arbeta med de mest utsatta akuta och redan utsatta ungdomarna, skriver de. Socialsekreterarna beskriver bland annat en arbetssituation med ett ökande antal anmälningar, utredningar och placeringar samtidigt som antalet anställda är oförändrat. Socialsekreterarna tar även upp att nyexaminerade socionomer i hög grad får arbeta i de socialt mest belastade områdena där det oftast saknas erfarna kolleger. Källa: SKTF-tidningen nr 4/2011.
Sammantaget behövs fler och bättre insatser för barn till missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar. Men hur hjälper vi bäst dessa barn? Om det dessutom förefaller svårt att påverka på politisk nivå. Och om de nya bestämmelserna förefaller tandlösa. Med ständiga krav på förändringar och besparingar även inom hälso- och sjukvården. Och utifrån socialsekreterarnas pressade situation i kommunerna. Det går inte ihop med ständiga besparingar och slimmade organisationer samtidigt som de sköraste inte får stöd. Läs min utförligt besvarade motion från 2008. Men vad hände sen? Inte mycket, tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar