Barn till missbrukande föräldrar behöver stöd!

Barn till missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar har en besvärlig situation. De har numera rätt till stöd. Vilket oftast uteblir. Det handlar ytterst om dessa barns vardag.  Den 1 januari 2010  infördes nya bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen. Alla som ansvarar för behandling av människor med bland annat missbruksproblem och psykiska sjukdomar måste t.ex. ta reda på om det finns barn i familjen. Uppgifterna ska journalföras.

Men det går trögt med genomförandet.  På flera håll diskuterar man fortfarande hur de nya rutinerna ska se ut. De nya bestämmelserna förefaller tandlösa. Det finns inga sanktioner såsom vite eller liknande. Socialstyrelsen överväger nu att undersöka hur bestämmelserna efterlevs. Barnen ska få information, råd och stöd. Men vad händer sen? Jo, frågan skjuts ofta över till de sociala myndigheterna. Där arbetsbelastningen redan är hög. Psyk- och beroendemottagningarna upplever å sin sida att de nya riktlinjerna ska förankras medan de har ständiga krav på sig att genomföra förändringar och besparingar. Det bidrar till att det tar tid innan bestämmelserna efterföljs. Det drabbar barnen. 

Barn och tonåringar som växer upp i familjer där det finns missbruk av alkohol, andra droger och/eller psykiska sjukdomar behöver stöd på olika sätt. Exempelvis genom stödgrupper, kontaktfamiljer och inte minst stöd till den drabbade familjen för att ändra beteendet. 

Dessa viktiga samhällsinsatser har idag stora brister. Förskola, skola, fritidsverksamhet, socialtjänst, stödgrupper, familj, släkt och vänner – alla bör finnas med och involveras. Socialtjänsten bör undersöka dessa möjligheter. Alla barn har dock inte ett fungerande nätverk. Och det finns också en återhållsamhet när det gäller att anmäla misstänkta fall. Så ser verkligheten ut,

Myntet har två sidor. Det finns många problem. Dels finns det en rädsla hos de som jobbar i förskola, skola och socialtjänsten m.fl. att göra en missbedömning av vilka barn som kanske är utsatta. Dels skulle man önska att föräldrar som behöver hjälp oftare sökte stöd hos de sociala myndigheterna. Men här finns det ett annat dilemma. Föräldrarna är ibland rädda för att de frivilliga stödinsatser som de önskar kan resultera i ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga (LVU). Även barnen kan vara rädda för att berätta eftersom de kanske inte vill skiljas från sina föräldrar.      

2008 kom en rapport från Socialstyrelsen som pekade på att socialtjänsten missar att upptäcka barn till missbrukare och att det finns stora skillnader i landet när det gäller missbruksvården. Främst drabbar det kvinnor och barn. Alla viktiga sociala samhällsfunktioner är idag hårt ansatta av besparingar. Personaltätheten är oftast låg. Fortutbildningen inom bl.a. socialtjänsten är även eftersatt. Vilket barn- och äldreminister Maria Larsson har framhållit.

Det ska finnas tydligt dokumenterade brister i hemmet för att de sociala myndigheterna ska kunna ingripa och omhänderta barn.  Socialtjänsten måste först, såvida det inte är akut,  påvisa vad de gjort för att ändra familjens beteende och situation. Detta påvisas sällan och ännu mer sällan skriftligen. Socialtjänsten måste skapa ett förtroende hos dessa föräldrar. Det är viktigt. Men ingripa ska socialtjänsten göra om det framkommer omständigheter som visar att barn far illa. Ingripa utifrån aktuella omständigheter. En kontaktfamilj, kanske varannan vecka eller en gång i månaden, kan utgöra en oas, en upplevelse av hemmiljö och lugn från barnets vanliga vardag. Samtidigt kan kontaktfamiljen bygga upp ett förtroende, någon dit barnet dessutom kan vända sig till om det skulle krisa. Men möjligheten till en kontaktfamilj är idag, av resursskäl, ytterst begränsad.

150 socialsekreterare, som arbetar med barn och unga i Stockholm, ifrågasätter sina arbetsvillkor i ett brev till socialborgarrådet. Vi har bara möjlighet att arbeta med de mest utsatta akuta och redan utsatta ungdomarna, skriver de. Socialsekreterarna beskriver bland annat en arbetssituation med ett ökande antal anmälningar, utredningar och placeringar samtidigt som antalet anställda är oförändrat. Socialsekreterarna tar även upp att nyexaminerade socionomer i hög grad får arbeta i de socialt mest belastade områdena där det oftast saknas erfarna kolleger. Källa: SKTF-tidningen nr 4/2011. 

Sammantaget behövs fler och bättre insatser för barn till missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar. Men hur hjälper vi bäst dessa barn? Om det dessutom förefaller svårt att påverka på politisk nivå. Och om de nya bestämmelserna förefaller tandlösa. Med  ständiga krav på förändringar och besparingar även inom hälso- och sjukvården.  Och utifrån socialsekreterarnas pressade situation i kommunerna.  Det går inte ihop med ständiga besparingar och slimmade organisationer samtidigt som de sköraste inte får stöd. Läs min utförligt besvarade motion från 2008. Men vad hände sen? Inte mycket, tyvärr.

http://www.insyn.stockholm.se/kf/document/2010-05-03/Dagordning/36/36%20u09125.pdf

Stormen kring barnavårdsärenden

Stormen kring fosterbarnsskandalen med de två barnen  ”Fanny ” och ”Rasmus” hade knappt lagt sig när Marks kommun, i mitten av maj,  gjorde ett nytt märkligt omhändertagande av tre barn. Socialstyrelsen har tidigare riktat kritik även i detta fall mot Marks socialtjänst.

Bo Edvardsson, docent i psykologi och docent i socialt arbete, anser att utredningen i detta ärende med de tre barnen är undermålig. Sakligheten är väldigt mycket frånvarande. Det handlar om godtyckligt tyckande och bristande källredovisning. Och oetiska metoder som att skriftligen bedöma hemmiljön genom att smygtitta in genom fönstren.

Men också ensidigt urval av uppgifter och personer. T. ex att välja bort vänner och bekanta till familjen som kunnat ge en annan bild har ignorerats. Trots den, enligt honom, bristfälliga utredningen fastställde Förvaltningsdomstolen det omedelbara omhändertagandet. Något som Edvardsson är mycket frågande till.

Men socialförvaltningen skyller ifrån sig på externa konsulter som förvaltningen anlitat och som har gjort utredningen. Får man, enligt Socialtjänstlagen, delegera viktiga barnavårdsärenden på detta sätt genom att anlita konsulter?

Socialchef Magnus Johansson svänger sig ännu mer när han säger att Bo Edvardsson  bara har tittat på en del av en utredning, d.v.s. dottern. Och  inte på de två yngre  barnen. Men då är det viktigt att komma ihåg att det var kring dottern, född 2002, som hela händelsen startade.
Det är också den utredning som Bo Edvardsson har granskat. Edvardsson har alltså gjort en summerisk metautredning (en utredning av en utredning). Inte en utredning om barnets situation.

Läs i övrigt  ”Hård kritik mot utredning”. Lyssna också till social expert: Hela utredningen bör förkastas” 

Bifogar även Bo Edvardssons anmärkningar.  








Anmärkningar rörande utredning

Blunda inte för utsatta romer!

Romerna är en utsatt grupp. Passiviteten  från EU  är ett riktigt lågvattenmärke.  Då och då får romernas situation uppmärksamhet i den politiska debatten i Sverige. Men bara under en kort tid.

Två motioner i Stockholms stad,  en från MP 2007 och en från V 2010 har tagit  upp  romernas situation i skola och samhälle.  Av motionen 2007 framkom att frånvaron i skolan var mycket hög. 40 procent på högstadiet. 27 procent på mellanstadiet i genomsnitt.  Men vad händer efter att motionerna är besvarade?  Hur ska man bemöta romska elever?

Malmö stad hade för några år sedan en s. k. brobyggare med romsk bakgrund i skolan. Han var också en länk mellan skolan, eleven  och hemmet. En person som eleverna kunde identifiera sig med. Genom hans projektanställning ökade närvaron av romska elever markant. Men av ekonomiska skäl togs brobyggaren bort.

För romer  i Sverige är diskrimineringen en del av vardagen, konstaterar Diskrimineringsombudsmannen, DO, i en ny rapport som heter ”Romers rättigheter”. DO vill främja romernas rättigheter. I rapporten konstateras att det är på kommunal nivå som många av rättigheterna borde förverkligas.

Romer upplever sig diskriminerade på många områden. T. ex.  inom socialtjänsten, bostadsmarknaden och rättsväsendet. 70 % av anmälningarna kommer från kvinnor som upplever sig diskriminerade  t.ex. i affärer när de ska handla mat eller kläder, alternativt ska ta in på hotell eller besöka restauranger. Runt 20 % av anmälningarna handlar om diskriminering på bostadsmarknaden. Diskri-minering på bostadsmarknaden kan få allvarliga följder, konstaterar DO.  Det påverkar romska barns möjligheter till kontinuerlig skolgång, vilket i sin tur bidrar till svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Här handlar det om att  bostadsbolagen, inte minst de kommunala, måste ha dessa frågor på sin dagordning.

Många romer upplever sig diskriminerade även vad gäller handläggning och bemötande inom socialtjänsten. Bl.a när det gäller omhändertagande av barn enligt LVU, lagen om vård av unga. Omhändertagna romska barn bör få tillgång till sin kultur, tradition och språk. Det är viktigt att inte ta ifrån barnen sin identitet som romer.

Anmälningar som rör romska barns villkor i skolan är få. Det kan, enligt DO, ses mot bakgrund av att många romer saknar förtroende för myndigheter och har historiska erfarenheter av hur skolan har behandlat romska barn.  Många romer tror att en anmälan mot en skola kan bidra till en ökad utsatthet för barnen. Den risken finns.

Efter fem år av trakasserier  i en kommun hoppades ett  romskt  föräldrapar att barnen, nu 12, 13 och 16 år skulle få upprättelse i tingsrätten. Men tingsrätten valde att fria kommunen. Det gick inte att bevisa att skolan gjort mindre för syskonen än för andra barn.  Trots att syskonen blev slagna, mobbade och trakasserade för att de är romer.  Och nu vågar och vill barnen inte längre gå i skolan. Något vi bör tänka på om ca. 40 % av romska elever inte kommer  till skolan. Det talas om skolkare och hemmasittare och om att ogiltig frånvaro ska skrivas in i betygen. Men det borde vara viktigt att undersöka varför vissa elever inte kommer till skolan.

Kanske borde det startas fler folkhögskolor för romer liknande  den i Agnesbergs folkhögskola, Göteborg.  Och det behövs brobyggare i skolan. Det behövs såväl vuxenutbildning som riktad grundskoleutbildning för romer. Samt  modersmålsundervisning i romska språken. Miljöpartiet har sagt att de ska återkomma  med ett sådant förslag. Det behövs också romska lärare som är tillsvidareanställda och inte bara projektanställda som ett undervisningsråd på Skolverket har sagt.

Några förslag till aktiva och rejäla satsningar framgick inte tydligt av Alliansens motionssvar i Stockholms kommunfullmäktige, KF.  Det finns ett KF-beslut om att arbeta mot diskriminering i stadens samtliga verksamheter. Med detta och med hänvisning till den nyligen upprättade arbetsmarknadsnämnden ansågs motionen besvarad.  Men kan arbetsmarknadsnämnden verkligen rymma alla dessa komplexa minoritetsfrågor när det gäller romer?   

Det måste finnas aktiva, lokala nyckelaktörer på kommunal nivå som tar ansvar för att romer inte utsätts för diskriminering. T. ex. utbildningsnämnden, kulturnämnden, socialtjänsten, bostadsbolagen, stadsbyggnadsnämnden, arbetsmarknadsnämnden m. fl. Det är i vardagen som många av rättigheterna förverkligas, konstaterar DO. Aktiva lokala aktörer måste innebära fler än arbetsmarknadsnämnden som nu ska rymma minoritetsfrågor i Stockholms stad. I varje fall om DO:s målsättning ska få gehör.

Nygammalt LVU åter i Mark

Socialstyrelsen har tidigare riktat kritik även i detta fall mot Marks kommun. Vad är akut omhändertagande? Barnen hämtades inte från något knarkkvart, en spritorgie, incest eller slagsmål i hemmet. Samtidigt är det viktigt att barn som far illa omhändertas för samhällsvård. Det finns situationer som ett barn inte borde eller ska behöva stå ut med.Men sällan så brådskande att man hämtar barnen akut i skolan. Barnen bör, om möjligt, förberedas.

Förmodligen gör majoriteten av socialsekreterarna ett bra och samvetsgrant jobb om det finns adekvata utredningar och väl fattade beslut. Men samma system som vill hjälpa kan också stjälpa. Det finns också personal som inte borde arbeta med barn.

Efter en anmälan julen 2009 om att mamman slog barnen placerades hela familjen i ett behandlingshem i Småland.
– Min dotter lurades säga saker om mig av en nära anhörig under förespegling att vi skulle bli sams, har mamman berättat för GT. Dottern erkände att hon hittat på alltihop och polisutredningen lades ner. Det här är ett problem. När vuxna människor med eller utan relevant kompetens ställer ledande frågor till små barn blir barnen ofta förvirrade och de försöker bejaka eller saxa mellan frågorna när dessa blir för intensiva. Ett bejakande anses ibland vara bevis nog. Men vänner, läkare och skola har hela tiden backat upp föräldrarna.

När det akuta omhändertagande skulle genomföras visade det sig att socialtjänsten ville att skolan skulle föra bort de tre syskonen utanför skolan till en lägenhet. Något som skolan vägrade. Frågan är om skolan ska tvingas medverka till bortförande. Vad säger skollagen? Sen ringde någon till skolan. Rektorn frågade dem om de hade papper på att de fick hämta barnen. Då lade de på luren. En timma senare kom två män och en kvinna med beslutet i hand och tog med sig barnen, 4, 6 och 9 år, inför ögonen på de övriga eleverna. Under denna länk kan ni till vänster läsa om bakgrund och familjen. Nytt märkligt LVU-fall i Mark – tre barn omhändertagna.

Socialutskottets ordförande Mia Magné (C) försökte stoppa bortförandet. Magné ansåg att det inte förelåg tillräckligt starka skäl för ett akut omhändertagande. Synpunkterna gav hon per telefon från Göteborg där hon just då befann sig. Socialförvaltningens inhyrda konsulter genomförde då omhändertagandet med stöd av vice ordf. Tommy Karlsryd, S. Dagen efter omhändertagandet fick Magné stöd för sin ståndpunkt av bland andra SKL, Sveriges kommuner och landsting, samt kommunjuristen.

Men förvaltningsrätten godkände såväl det akuta omhändertagandet som att Mia Magné inte kunde ta beslutet över telefon, utan att det var rätt att vice ordföranden Tommy Karlsryd som var på plats tog beslutet. Trots att såväl SKL som kommunjuristen tidigare gav Magné rätt. Men socialtjänsten och Tommy Karlsryd (S) avser sig få fått dubbel upprättelse. Finns det en rättsosäkerhet inbyggd i systemet när det gäller omhändertagna barn? Hur det gått till bör Socialstyrelsen åter granska.