Invandring – dags för lagändring

Hur fungerar asyl- och invandringspolitiken egentligen? Det handlar här inte om hur många asyl- och invandrare vi kan ta emot – det är en renodlad politik fråga. Utan om hur Sverige agerar mot de som redan befinner sig i landet.

När diskussioner uppstår om enskilda utvisningsärenden hänvisar Migrationsverket och domstolarna till att de bara följer lagstiftarnas, d.v.s.riksdagspolitikernas, beslut. Lagstiftarna hävdar å sin sida att intentionen var en helt annan när lagen kom till.

Det behövs därför en parlamentarisk översyn av utlänningslagen som bör bli humanare även när det gäller vuxna.Lagstiftarna bör se till att såväl de som har arbete som allvarligt sjuka invandrare, utan familj och vänner i hemlandet, får stanna i landet. Här tre exempel.

* 20-årige Simon har nervsjukdomen ALS. Enligt Migrationsverket ska han utvisas om han har tillräcklig transportabilitet, d.v.s. om han överlever själva resan.I praxis gäller att en person som överlever resan och inte dör förrän efter passkontrollen är transportabel. Det är ingen human människosyn.

Jeni Al, Politifonen skrev bl.a .så här i en text till migrationsminister Tobias Billström:”För någon vecka sedan röstade riksdagen igenom “särskilt ömmande omständigheter” vilket gör det lättare för utsatta barn att få stanna i Sverige. Det är bra. Men läs igen. Det gäller enbart för barn. Inte vuxna. Enligt mig handlar Simons fall om just särskilt ömmande omständigheter. Det måste alltså ske en ändring i Utlänningslagen även för vuxna!”

Artikelförfattaren skrev vidare:”Att vara döende är en särskilt ömmande omständighet – oavsett om du är barn eller vuxen. I Utlänningslagen 12 kap. 18 § står det att en avvisning kan stoppas om det finns medicinska hinder eller annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas.”
Simon är 20 år och ska dö. Varför låter du honom inte stanna.

* En kvinna, som bott i Sverige i 13 år, skulle utvisas till sitt hemland då hon inte fick arbetstillstånd. Anledningen var att hon haft två arbetsgivare för samma jobb – eftersom den första arbetsgivaren gick i konkurs.Läs vad rådmannen på Migrationsdomstolen svarar. Hade för många jobb – utvisas

Kvinnan vistades på sjukhus eftersom hon kollapsat p.g.a. av utvisningsbeslutet. Polisen hämtade henne där. Hon återkom, efter ett dygn, eftersom hon inte blivit insläppt i hemlandet – iförd samma sjukhuskläder som då poliserna hämtade henne.

* 26-årige Siavash Erfanpour (Sia) från Norrköping har varit 10 år i Sverige. Han har fast arbete, etablerad i samhället, talar god svenska, har barn och sambo.
Kanske tvingas han lämna hela sitt liv.

Eftersom han saknar uppehållstillstånd har han inte fått några av de förmåner som ensamkommande flyktingbarn får idag. Varken t.ex. ekonomisk hjälp med boende, utbildning, gode man eller övriga förmåner. Han var 16 år vid ankomsten. Han har ändå etablerat sig väl i samhället.

En liten ljusglimt är dock följande: När de boende i Norrköping en eftermiddag i slutat av maj, via radion, fick höra att Siavash Erfanpour hade förts till häktet i Flen för utvisning – uppstod en aktivitet i Oxelbergen. Spontant sökte sig en många till gräsmattan utanför Pressbyrån. Man kramades, en del grät, andra undrade vad som hände och hur det kunde ske.

Dagen efter att Siavash Erfanpour, Sia, tillsammans med poliser satts på planet till Iran befann sig klass 3 i Oxelbergsskolan på bussutflykt. När eleverna under utflyktens gång fick veta att Sia var på väg hem till Sverige igen – utbröt spontana jubel och applåder i bussen.

Dessa 10-åriga elever vet inget om Utlänningslagen eller lagar och regler. Men de har förmågan att känna spontan sympati och glädje för människor i sin omgivning.Vi-känslan. Hur behåller vi denna känsla i en annars något mörk tid? Hur bidrar media till att förmedla den bilden?

Den 19 juni 2014 framkom att nyanlända invandrare inte får tillräcklig hjälp att hitta jobb, kritik riktas mot Arbetsförmedlingen och regeringen. Här är en 26-årig man som klarat det på egen hand. Utan ineffektiva etableringslotsar. Dags för Lex Erfanpour?

Alliansen talar gärna och ofta om arbetskraftsinvandring. Även den frågan bör vara föremål för en öppen debatt. Hur ser lagstiftningen kring arbetskraftsinvandring ut? Behöver vi en behovsprövad arbetskraftsinvandring för högutbildade personer inom bristyrken?

Ska lågutbildade yrkesgrupper, med kanske lönedumpning och utnyttjande av personer som följd, fritt få arbeta här? Hur ska vi agera gentemot den inhemska arbetslösa befolkningen ? Det är riksdagspolitikerna som ska ha svaret. Här ställs bara frågorna.

Vi behöver också en öppen diskussion om hur vi tar hand om de asyl- och invandrare som redan finns i landet. Vilka regler respektive undantag ska gälla? Om någon har synpunkter på invandring så klassas de idag närmast som rasister. Det är förödande för det fria ordet och för demokratin. Här har media och politiken en viktig uppgift.

Det är politikernas och medias ansvar att föra en allsidig debatt som gynnar samhället. Låt oss då bl.a. tala om en översyn av reglerna för såväl arbetskraftsinvandring som Utlänningslagen. Låt oss visa att vi är ett humant folk – även om vi inte kan ha öppna gränser för alla. Här beskriver jag tre fall som kan vara synonyma för många fler.

Det handlar om hur vi behandlar de som redan finns i landet – och som kanske sedan lång tid har arbete eller de som är allvarligt sjuka. Även vuxna.

Denna text går till berörda politiker och media.
Eivor Karlsson

Allas behov av boende och trygghet

Situationen för vräkta och hemlösa barn är alarmerande, särskilt i storstäderna, Det behövs en särskild handläggare, lätt tillgänglig så att elräkningen, hyran eller andra viktiga räkningar blir betalda av barnfamiljer i riskzonen. Den största orsaken till vräkningar av barnfamiljer är obetald hyra. 

Den andra stora orsaken är bristen på bostäder. Inte minst i storstäderna där man omvandlat många hyresrätter till bostadsrätter. Här interpellationen Vräkta och hemlösa barn.

Borgarrådet sa bl.a. i debatten att de siffror som interpellanten Eivor Karlsson hänvisar till är i sig helt korrekta, tagna direkt ur stadens databas. Däremot framgår det inte av interpellationen att detta är rådata som inte är analyserade och därmed inte ger en helhetsbild.

Det var intressant information från borgarrådet. Och nytt. Vilket värde har då den statistik som framkommer runt om i landet när man talar om vräkning och hemlöshet bland barn? 

Vidare sa borgarrådet sa  att vi kommer att få en mer genomgripande analys av statistiken. Vartannat år  får socialnämnden statistik om familjer i osäkra boenden. Borgarrådet hade många förklaringar till vräkta och hemlösa barn. Men det kan också vara så att många bor i andra hand, sa borgarrådet.  Ofta ser vi att det är familjer som kommit till Sverige från utlandet.

De har befunnit sig i Sverige men har saknat arbete, oftast under mer än tre års tid, och de lever i osäkra boendeförhållanden. Vi har tagit emot många människor från andra delar av världen därför att vi vill ha det så, sa borgarrådet och påpekade att budget och skuldrådgivning också är viktigt.

Men det är inte säkert att barnfamiljer från andra delar av världen är i majoritet. Många svenska barnfamiljer vräks också. Barnombudsmannen, som jag hänvisade till, var tydlig när det gäller vräkning av barnfamiljer. Det är inte förenligt med svensk lagstiftning.   

Jag påpekade också att av svaret framgår att den kö som  tidigare  fanns inom SHIS, Stiftelsen Stockholms Hotellhem, för att få lägenhet  idag är, enligt svaret,  i stort sett borta. Stiftelsen Stockholms stads bostadssociala resurs ska sörja för att familjer och personer som har särskilt svårt att få  en bostad – även på sikt – ska få hjälp. Är det möjligt? undrade jag.  

Svart blev att Stockholm planerar för 500 lägenheter för SHIS räkning. Svaret övertygade inte mig. Problemet är att i takt med att fler och fler i Stockholm blir akut bostadslösa, har kön  blivit allt längre till att få en tillfällig bostad genom SHIS.

Stockholm borde investerat i nya fastigheter och minskat bostadsbristen på den öppna bostadsmarknaden och därmed också underlättat för utsatta grupper i behov av en bostadssocial resurs, som SHIS. Miljardvinst från de kommunala bolagen går till andra verksamheter än bostadsbyggande inom kommunen. 

Senare denna kväll, 26/5,  behandlades motionen  Program för  att motverka hemlöshet i Stockholm.  Motionen borde fått en återremiss för översyn.

Jag sa bl.a. i mitt anförande: Hemlöshetsfrågan kan inte bara begränsas till socialtjänsten. Det handlar om bostads- och arbetsmarknadspolitik.  Socialtjänsten måste samarbeta med andra aktörer som stadens förvaltningar, hyresvärdar, myndigheter, idéburna organisationer etc.

 I övrigt kan sägas att det finns inte ens något delmål eller övergripande mål  om att färre barnfamiljer ska vräkas från sina hem. I stället sätts delmål om att en barnkonsekvensanalys ska göras inför en avhysning av en barnfamilj och att barnfamiljer som vräks ska erbjudas en  ”återbesökstid inom 5 dagar” efter att vräkningen verkställts.

Ambitionsnivån ligger inte högt här. Barnombudsmannen skulle nog skaka på huvudet om han läste eller hörde detta, ansåg jag. Tillsätt istället en särskild handläggare som är lätt tillgänglig om hyran eller andra viktiga räkningar inte blir betalda av barnfamiljer i riskzonen. Den största orsaken till vräkningar av barnfamiljer är  obetald hyra.

Tillgången på försökslägenheter och akutboende såväl som lämpligt boende för vräkta, avhysta barnfamiljer är otillräcklig.

En ”ny” riskgrupp hemlösa är äldre personer, som t ex på grund av sjukdom eller annan orsak har svårt att sköta sin ekonomi och därmed riskerar att bli vräkta. Antalet hemlösa 65 +  måste snabbt  minska och inga 65 + ska hänvisas till härbärgen eller andra akuta boendelösningar som camping eller vandrarhem. 

Vi har också en annan ny grupp hemlösa. Det är hemlösa EU—medborgare Här  bör strategin  kompletteras med en handlingsplan för arbetet med hemlösa EU-medborgare. Frågan är inte enkel –  men vi kan ändå inte blunda för behovet av en strategi.

Slutligen sa jag: Ett förslag borde vi alla vara  överens om – här och nu: Nämligen 0-tolerans mot vräkningar  av äldre och barnfamiljer.

Inhumana utvisningar – vad gör politikerna?

Just hemkommen efter valsedelsutdelning får jag insyn i en annan verklighet. Om en pappa som ska utvisas efter tio år i Sverige.

Den svenska invandringspolitiken är inte tydlig. Få medborgare vet vad den egentligen handlar om. Svenskarna är generellt vänligt inställda till invandring men vill ändå veta vad den innebär. Vissa partier vill ha fri invandring, de flesta anser dock att det måste finnas en viss begränsning samt att alla EU-länder bör ta ett större gemensamt ansvar.

Politiker bör också vara tydliga med vad de menar med arbetskraftsinvandring. När man talar om invandring, asyl och liknande bör det också införas det som tidigare betraktades som ”särskilt ömmande fall”.

Tvååriga Maria Gevokiyan från Armenien skulle utvisas tillsammans med föräldrar hon inte känner och som dessutom inte haft vårdnaden om henne. Maria är nämligen fosterhemsplacerad. Uppemot 400 personer deltog i en manifestation i Piteå mot den inhumana utvisningen av Maria. Utvisningen sköts då upp så att en ordentlig utredning ska kunna genomföras.

Så var det fallet med den 4-åriga handikappade flickan vars pappa hade dött i cancer. Mamman stod ensam med sorgen och omsorgen om sonen och dottern. Hemlandet, Albanien, kunde inte ge dottern den vård som hon behövde. Om detta fall har det varit tyst.

Igår fick jag höra om en uppseendeväckande utvisning. Den man som jag, barnbarn, föräldrar och andra boende kring Lindövägen, Oxenbergen i Norrköping brukar handla smågodis, glass och annat hos, ska utvisas. Han är delägare i den blå Pressbyråkiosken på Lindövägen.

Han har arbete, bostad, familj och betalat skatt. Nu är han redan i förvar på Migrationsverket i Flen. På tisdag ska han, om inget nytt framkommer, utvisas. Det finns inte ens tid att protestera.

Politiker som skapar lagar kring invandring borde – de är t.o.m. skyldiga – att förklara för allmänheten vad lagarna innebär.Vilka direktiv får t. ex. Migrationsverket? Vi medborgare ska, tillsammans med EU, ta hand om människor som har ett skyddsbehov. Men vad innebär arbetskraftsinvandring? Vilka räknas dit och på vilka premisser? Det vill vi veta.

Skulle det inte finnas plats för en skötsam 26-åring med fast arbete och bostad i Sverige? Det är inkonsekvent, inhumant men också en förlust för samhället att skicka ut en person som bott här i tio år.

Det skyddsbehov han kan tänkas ha i Sverige kan han inte uppge. Landet han skickas till är nämligen Iran. Småbarnspappa kan utvisas till Iran.

Socialen –myntet har två sidor.

Socialtjänsten, det sista skyddsnätet, är den förvaltning som sannolikt har mest kontakter med befolkningen i samhället. Från enkla till svårare frågor. Det är också socialtjänstens verksamheter som tydligast märker konsekvenserna av förändringar och konjunktursvängningar i lokalsamhället.

Socialtjänsten är en myndighet med dubbla uppdrag. Maktutövning och stöd. Människor som kommer i kontakt med socialtjänsten befinner sig i en beroendeställning och har ofta svårt att hävda sin roll. Svårast är barnavårdsärenden där en konfliktsituation ofta uppstår.

Sekretessen är, å ena sidan viktig, å andra sidan ett hinder för kontroll utifrån. Bristen på insyn  skapar problem vad gäller barn som far illa, barn som omhändertas felaktigt men också vad gäller insatser, uppföljning och resurser med mera. På många socialförvaltningar finns stora problem. Inte minst vad gäller ekonomin.      

Socialsekreterarna  har en dubbelbottnad yrkesroll. De ska både arbeta för att ge hjälp till försörjning och hjälp till självförsörjning.De ska omhänderta barn som far illa men också vara ytterst lyhörda för de fall som befinner sig i en gråzon för omhändertagande.

Detta  är myndighetsutövning, sekretess, kultur och makt i en komplicerad sektor. I detta klimat ska socialsekreterarna verka och fatta svåra beslut. Det handlar om deras arbetsmiljö och där bristen på ekonomiska förutsättningar är starkt begränsade. 2011 tog socialsekreterarna i Stockholm, men också på flera andra håll i landet, upp sin situation.

Nu bryter vi tystnaden, var socialsekreterarnas motto i Stockholm 2011. Och jag skrev interpellationen om  ”Höga mål och  minskade  resurser inom socialtjänsten.”

Men socialtjänsten består av mycket, mycket mer än  socialsekreterarnas löner, bristande resurser, stress och ibland felaktiga beslut. Det handlar om en maktutövning som kan få oerhörda konsekvenser för de som berörs. Det handlar också om rättssäkerheten. Ytterst är det politikerna i socialnämnden som bär ansvaret. Just nu är det felaktiga omhändertagandet av de två barnen i Mark föremål för rättegång.

 Å ena sidan sviker socialtjänsten barn i behov av omhändertagande – som i Karlskrona. Å andra sidan överreagerar man – som i Mark. I Karlskrona med ond bråd död som följd för ett litet barn där orosanmälningar inte tagits på allvar. Dit nådde inte Lex Bobby fram.

Eller då socialtjänsten, tillsammans med ansvariga politiker i Mark, ryckte upp två små barn från en lycklig tillvaro. Dessutom skedde det utan dokumentation och utan att ha prövat den biologiska förälderns förmåga att ta hand om sitt barn vid den aktuella tidpunkten.

Det har skrivits mängder av artiklar om Markfallet. Dokument har tagits fram och intervjuer har gjorts. Åtskilliga  radiointervjuer  och Uppdrag granskning, UG,  har gjort två dokumentärer. Av dokument från UG  framgick att barnen sagt att de ville hem – men där dokument undanhölls. Den dokumentation som fanns var undermålig.  
  
Radio Sjuhärad  kunde tidigt avslöja att nye ordf. i socialnämnden, Anita Lomander, S, (som kom efter den nu åtalade S-politikern) vägrat att granska fallet med de uppmärksammade fosterbarnen. Det räknas som långsamhetsfel. En barnavårdsutredning ska ske ”skyndsamt”. Ingen i socialnämnden agerade.Tiden gick och barnen fick inte komma hem.  

Vad bör allmänhet, berörda och  myndigheter kräva av en vice ordföranden i en socialnämnd? Vad säger lagen? Att inta dubbla roller i myndighetsutövning kan inte vara intentionen i Socialtjänstlagen.  Socialstyrelsen tog bestämt avstånd i fallet nedan men inte heller Socialstyrelsen äger några större maktbefogenheter. Här vice ordförande i Mark som då var med i en mindre lyckad Faecbook-grupp.

UG intervjuade den socialsekreterare som stod för det felaktiga omhändertagandet av de två  Markbarnen. Hon hade inte träffat barnen, inte gjort hembesök –men trodde sig ändå veta. Hon stöddes eller puffades fram av ordförande, S, i socialutskottet, markpolitikern som nu är åtalad.  ”Socialtjänsten har makt och vi vill se maktens ansikte.”

Av Kammarrättens dom framgick att barnen skulle stanna i det senaste fosterhemmet. Men att  det var viktigt att barnen, som ett led i sin bearbetning, fick fortsatt möjlighet att umgås med fosterföräldrarna. Men Marks socialnämnd trotsade Kammarrättens dom. 

En ledamot i socialnämnden anmälde i mars i år Mark för det utebliva umgänget till  IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Ordförande i socialutskottet, som nu gått från C till M, anmärkte på anmälan.  Trots att socialutskottet haft sedan 2011 på sig att uppfylla Kammarrätten dom. Socialutskottets rykte föreföll viktigare, för nyblivna M-politikern, än barnens behov av kontakt med sitt ursprungliga fosterhem.  

Landets socialförvaltningar är i ett historiskt perspektiv intakta maktstrukturer som har byggts på, lappats och lagats under årens lopp –men  inte förändrats i grunden. Det finns systemfel i den myndighet som berör så många personligt.  Efter Markskandalen uttalade sig experter och  professionen om krav på lagändring – men inget har hänt. Krav på lagändring efter markskandalen  Ytterst är det regering och riksdagen som har ansvar för gällande lagar.  

Barnombudsmannen, BO, Fredrik Malmberg, säger i nedanstående länkade inslag  att det finns inga bindande regler om att socialtjänsten ska öppna en utredning om inkomna orosanmälningar, t ex. Karlskrona. BO talar om systemfel. Och att politikerna borde engagera sig, men barn som far illa är ingen politisk toppfråga i en valrörelse.
Vidare konstaterar BO att på få andra områden skulle man acceptera så stora skillnader mellan  hur skyddsnätet fungerar.