Håller servicehus/äldreboenden på att avvecklas till förmån för trygghetsboenden? Det är ingen ny fråga men verkar idag än mer aktuell. Men omvandlingen av äldreboenden och servicehus, ibland nedläggning, är ingen självgående process. Det styrs av politiska beslut.
Av protokoll från kommunstyrelsens pensionärsråd sammanträde den 14 Jan –14 framgår följande.[…] ”Vidare informerar förvaltningschefen att det kommer att byggas nya äldreboenden samtidigt som en del gamla äldreboenden kommer att läggas ned.” Är det inte i klartext så att det ska byggas nya trygghetsboenden. Och att äldreboenden bl.a servicehusen omvandlas, fasas ut eller läggs ner? Trygghetsboenden kommunernas populära spargris.
Det statliga investeringsstödet har bidragit till att särskilda boendeformer och servicehus alltmer omvandlas till trygghetsbostäder. Det är en väntad men oönskad effekt av stödet. Vilket Socialstyrelsen har varnat för.
”Socialstyrelsen ser med stor oro på de senaste årens minskning av antalet platser i särskilt boende. Det är därför av största vikt att utbyggnaden av trygghetsbostäder inte sker på bekostnad av platser i vård- och omsorgsboenden.” Ur Socialstyrelsens yttrande över Äldreboendedelegationens slutbetänkande ”Bo bra hela livet” (SOU 2008:113).Dnr S2008/10786/ST.
Mellan 2001 och 2012 försvann var fjärde plats i äldreboenden, det vill säga drygt 30.000 platser. Antalet personer med hemhjälp har ökat under de senaste decennierna i takt med att äldreboenden har lagts ner. Men det har inte kompenserats av utökad hemtjänst – sett till antalet hjälptimmar per person. Därav en del av problemet. När beviljad hemtjänst inte räcker till tvingas fler närstående vårda sina anhöriga. Dessutom har Sverige halverat antalet sjukhussängar på mindre är 20 år. Allt fler äldre anses allt snabbare färdigbehandlade.
2010 skev jag en interpellation:om kontinuerlig granskning av äldrevården. SvD hade under jan. 2010 granskat äldreomsorgen i Stockholms kommun för år 2009. Men svaren på de fem frågorna är fortfarande till stor del – just obesvarade.
Eftersom vissa frågor kring äldrevården har gått runt under lång tid utan större förändring visas här ett ärende från 2009. ”Planering av boenden för äldre i Stockholms stad”.
Roger Mogert, S, tar där på sid 11-12, upp frågor som också är aktuella i dag. ”Trots löften om att servicehusen ska vara kvar saknas beslut. Trots undersökningar som visar stort intresse för servicehus prövas inte nya vägar för att bereda fler äldre tryggheten av att bo i servicehus. Tvärtom läggs servicehus ned och vård och boendeplatser avvecklas.
Trots påståenden om generösa riktlinjer får de äldre i staden stå med mössan i hand och tigga sig till ett boende som de egentligen enligt de politiska intentionerna skulle ha rätt till.” Eget påpekande: Idag orkar många inte ens stå med mössan i hand eftersom de är i så dåligt skick.
I äldrenämnden, sidan 44-45, reserverade sig S, V och MP i ärendet och skrev bl.a: ”Staden har idag ett överskott av lägenheter i servicehus. Den genomförda undersökningen om intresset för servicehus visar att det finns ett stort intresse bland äldre att flytta till servicehus. Många avstår dock från att söka då man räknar med att få ett avslag.” Precis som idag.
Tjänstemän har sedan en längre tid i tjänsteutlåtande och tertialbokslut skrivit att de äldre inte vill flytta till servicehus. Det har varit känt att så inte är fallet. Ändå har äldrenämnden och politiker i övrigt inte tillräckligt lyckats nå ut med budskapet att många äldre vill flytta ett servicehus. Vi har stått på åskådarplats när tjänstemännen har huserat. Detta har accepterats av alliansen.
Men ett yttrande från kommunstyrelsens pensionärsråd, KPR, inför äldrenämnden den 24 september 2013 är värt att ta upp. Där återges att 40 % av ansökningarna till servicehus avslås, trots de redovisade bedömningsgrunderna. Enligt KPR är det stora skillnader mellan stadsdelarna. Eftersom jag inte kan hitta just detta dokument under äldrenämndens övriga ärenden 13-09-24 så skannas yttrandet in. Läs sidan tre.
Mycket är varken svart eller vitt när det gäller äldreomsorgen. Men det krävs ständig bevakning inom denna komplicerade sektor. Inte minst när det gäller möjligheten att få komma till ett servicehus/äldreboenden. Men det är bråttom innan de återstående servicehus/äldreboenden avvecklas.
19 januari 2014
Konsensuspolitik drabbar grupper i behov av stöd
Tanken med demokrati är att vi som medborgare ska välja representanter som ska föra vår talan. Tjänstemännen ska utreda, utan egen åsikt, vad det finns för alternativ. Vad händer i samhället om politikerna är överens, konsensus, i beslut som inte är tillräckligt utredda? Som nedan.
Är det då tjänstemännen som bestämmer? Sådana här beslut förekommer ibland när det gäller sociala frågor där de involverade har svårt att hävda sig eller komma med konkreta motargument.
Just nu har jag tre interpellationer som kommer att debatteras i Stockholms kommunfullmäktige. De har alla en gemensam nämnare: De berörda tillhör grupper i behov av stöd och där det politiska intresset är tämligen svagt.
Resursskolorna. Det var en enig utbildningsnämnd, förutom särskilt uttalande, som i april i fjol tog beslutet att förändra tilläggsbeloppet för resursskolorna i Stockholms stad. Utan konsekvensanalys och utan riskbedömning utifrån ett barnhälsoperspektiv.
Men det var först i augusti som frågan kom i fokus och blev allmänt känt. Tilläggsbeloppen skulle dras in eller starkt reduceras vilket skulle kunna betyda nedläggning eller stora förändringar för flertalet resursskolor. Den 2 september skrev jag denna interpellation.
Var fanns barnhälsoperspektivet, relevant konsekvensbeskrivning med riskbedömningar inom utbildningsförvaltningen och dess nämnd? Det saknades inte varningssignaler. Stockholms stad bryter mot arbetsmiljölagen. Specialister på Sachsska barn- och ungdomssjukhuset slog också larm.
Även enhetschefen på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, i Stockholm varnade. Så gjorde även rektorerna, anonymt via media, skolorna inte var rustade att ta emot dessa elever. Och Skolborgarrrådet backade. Reglerna för resursskolornahar skärpts för mycket. Men hur reagerade oppositionen? Sämre har det hittills gått för dyslexiskolan Ängkärrskolan som också är en resursskola.
Enhetschefen på utbildningsförvaltningen, säger här i inslaget: – Men om man bara har dyslexi och inte har någon ytterligare funktionsnedsättning så tillhör man inte någon av de målgrupper som är berättigade till ett tilläggsbelopp enligt nämndens beslut. Och Lotta Edholm talade inte klarspråk i inslaget.
Blomqvist hade fel eller så var han okunnig – liksom nämnden – när han framhöll att dyslexi inte är ett funktionshinder. Sverige har, liksom flera andra länder i världen, erkänt dyslexi som ett funktionshinder, ett språkbiologiskt handikapp.
Allvarligt om en enig nämnd lägger ner landets enda kombinerade dyslexi- och resursskola utan konsekvensanalys. I Sverige är dyslexi erkänt som ett funktionshinder sedan 1990. Blomqvist förefaller inte heller känna till att 96 av Ängkärrskolans 120 elever har ytterligare funktionshinder.
Gruppboenden. Behovet av särskilda boenden, enligt LSS och SoL, är mycket stort och utbyggnadstakten minimal i jämförelse med behoven. Media och allmänhet bör rikta sin uppmärksamhet mot gruppboenden. Interpellation
Handelsvägen 186 I DN den 19 november –13 stod att boende skulle tvingas att flytta från sin bostad på Handelsvägen 186 i södra Stockholm. De hade bott där sen lång tid. Vad var nu detta? De bodde i Stockholmshem, det vi tidigare kallat för allmännyttan. Och som varit en ledstjärna i den bostadssociala politiken i Sverige sedan 1940-talet.I praktiken har de kommunala bostadsbolagen tidigare tagit en stor del av ansvaret för den visionen.
Nu skulle boende tvingas flytta ut och andra skulle flytta in. De utflyttade skulle beredas annat boende.Vad var samhällsnyttan med detta? De ska tvingas bort från boendet. Har Stockholmshem dessutom så undermåliga hyreskontrakt att boende i princip kan vräkas? Utan att ha misskött sig.
VD:n för Stockholmshem fattade i mars 2013 ett inriktningsbeslut om att omvandla delar av bostäderna på Handelsvägen 186. Underlaget var tunt och bristfälligt. Schack matt, nästa drag! Här interpellationen. Och hur reagerade politikerna? Kanske som i utbildningsnämnden i april samma år. Nickade utan att ifrågasätta. Alla var eniga om inriktningsbeslutet. Det fanns ett särskilt uttalande, dock inte om Handelsvägen 186, men som ändå kan vara intressant att läsa.
Det finns frågor som kan avgöras i samförstånd. Men om det berör enskilda (t.ex, omhändertagande av barn eller där äldre nekas visst stöd eller boende) eller då grupper berörs måste det finnas ett gediget underlag inför beslut. En opposition måste våga ifrågasätta.
Om t.ex. flera tjänstemän på samma avdelning har samma politiska åsikt och arbetar för ett visst mål, måste oppositionen vara granskande och kritiskt tänkande. Men det är det lite si och så med i dessa dagar.
Är det då tjänstemännen som bestämmer? Sådana här beslut förekommer ibland när det gäller sociala frågor där de involverade har svårt att hävda sig eller komma med konkreta motargument.
Just nu har jag tre interpellationer som kommer att debatteras i Stockholms kommunfullmäktige. De har alla en gemensam nämnare: De berörda tillhör grupper i behov av stöd och där det politiska intresset är tämligen svagt.
Resursskolorna. Det var en enig utbildningsnämnd, förutom särskilt uttalande, som i april i fjol tog beslutet att förändra tilläggsbeloppet för resursskolorna i Stockholms stad. Utan konsekvensanalys och utan riskbedömning utifrån ett barnhälsoperspektiv.
Men det var först i augusti som frågan kom i fokus och blev allmänt känt. Tilläggsbeloppen skulle dras in eller starkt reduceras vilket skulle kunna betyda nedläggning eller stora förändringar för flertalet resursskolor. Den 2 september skrev jag denna interpellation.
Var fanns barnhälsoperspektivet, relevant konsekvensbeskrivning med riskbedömningar inom utbildningsförvaltningen och dess nämnd? Det saknades inte varningssignaler. Stockholms stad bryter mot arbetsmiljölagen. Specialister på Sachsska barn- och ungdomssjukhuset slog också larm.
Även enhetschefen på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, i Stockholm varnade. Så gjorde även rektorerna, anonymt via media, skolorna inte var rustade att ta emot dessa elever. Och Skolborgarrrådet backade. Reglerna för resursskolornahar skärpts för mycket. Men hur reagerade oppositionen? Sämre har det hittills gått för dyslexiskolan Ängkärrskolan som också är en resursskola.
Enhetschefen på utbildningsförvaltningen, säger här i inslaget: – Men om man bara har dyslexi och inte har någon ytterligare funktionsnedsättning så tillhör man inte någon av de målgrupper som är berättigade till ett tilläggsbelopp enligt nämndens beslut. Och Lotta Edholm talade inte klarspråk i inslaget.
Blomqvist hade fel eller så var han okunnig – liksom nämnden – när han framhöll att dyslexi inte är ett funktionshinder. Sverige har, liksom flera andra länder i världen, erkänt dyslexi som ett funktionshinder, ett språkbiologiskt handikapp.
Allvarligt om en enig nämnd lägger ner landets enda kombinerade dyslexi- och resursskola utan konsekvensanalys. I Sverige är dyslexi erkänt som ett funktionshinder sedan 1990. Blomqvist förefaller inte heller känna till att 96 av Ängkärrskolans 120 elever har ytterligare funktionshinder.
Gruppboenden. Behovet av särskilda boenden, enligt LSS och SoL, är mycket stort och utbyggnadstakten minimal i jämförelse med behoven. Media och allmänhet bör rikta sin uppmärksamhet mot gruppboenden. Interpellation
Handelsvägen 186 I DN den 19 november –13 stod att boende skulle tvingas att flytta från sin bostad på Handelsvägen 186 i södra Stockholm. De hade bott där sen lång tid. Vad var nu detta? De bodde i Stockholmshem, det vi tidigare kallat för allmännyttan. Och som varit en ledstjärna i den bostadssociala politiken i Sverige sedan 1940-talet.I praktiken har de kommunala bostadsbolagen tidigare tagit en stor del av ansvaret för den visionen.
Nu skulle boende tvingas flytta ut och andra skulle flytta in. De utflyttade skulle beredas annat boende.Vad var samhällsnyttan med detta? De ska tvingas bort från boendet. Har Stockholmshem dessutom så undermåliga hyreskontrakt att boende i princip kan vräkas? Utan att ha misskött sig.
VD:n för Stockholmshem fattade i mars 2013 ett inriktningsbeslut om att omvandla delar av bostäderna på Handelsvägen 186. Underlaget var tunt och bristfälligt. Schack matt, nästa drag! Här interpellationen. Och hur reagerade politikerna? Kanske som i utbildningsnämnden i april samma år. Nickade utan att ifrågasätta. Alla var eniga om inriktningsbeslutet. Det fanns ett särskilt uttalande, dock inte om Handelsvägen 186, men som ändå kan vara intressant att läsa.
Det finns frågor som kan avgöras i samförstånd. Men om det berör enskilda (t.ex, omhändertagande av barn eller där äldre nekas visst stöd eller boende) eller då grupper berörs måste det finnas ett gediget underlag inför beslut. En opposition måste våga ifrågasätta.
Om t.ex. flera tjänstemän på samma avdelning har samma politiska åsikt och arbetar för ett visst mål, måste oppositionen vara granskande och kritiskt tänkande. Men det är det lite si och så med i dessa dagar.
06 januari 2014
Äldreomsorg – social infrastruktur
Marta Szebehely professor vid Stockholms universitet, föreläste i ABF-huset i Stockholm våren 2012 på ett möte som ordnats av Gröna Seniorer i stockholmsregionen.
En utgångspunkt som Marta Szebehely lyfte fram var att äldreomsorgen är en välfärdstjänst. Precis som sjukvård, skola och barnomsorg Den är en del av den sociala infrastrukturen – på samma sätt som vägar och järnvägar. Oavsett om vi just nu går på vägen så behöver vi den. Kommunen har det yttersta ansvaret, inte familjen. Det ska vara lika för rika och fattiga, den nordiska modellen.
Äldreomsorgen är inte som vilken annan tjänst som helst .Den är viktig för oss alla även om vi just nu inte använder den. Om jag vet att det finns en bra äldreomsorg när jag blir gammal då kan jag, i aktiv ålder, ägna mig åt mitt jobb och sociala intressen. Jag behöver inte oroa mig speciellt för min ålderdom. Det är viktigt.
Och har jag gamla föräldrar som har behov av omsorg då kan jag ägna mig fullt ut åt mitt jobb om jag vet att det finns en bra äldreomsorg. Det är det som Marta Szebehely menar med att äldreomsorgen är en välfärdstjänst och en del av den sociala infrastrukturen. Det påverkar välfärden för många fler än de som just nu använder den.
Szebehely tog upp rapporten ”Åtstramningens pris – hur påverkas de medelålders barnen av äldreomsorgens minskning”. Den visar att cirka 360.000 personer i arbetsför ålder hjälper en närstående varje dag eller flera gånger i veckan som anhörigvårdare.
Anhörigomsorgen har ökat dramatiskt. Mellan 80.000 och 100. 000 personer, mest lågavlönade kvinnor, har gått ned i arbetstid med lägre lön och sämre framtida pension som följd av att de hjälper närstående. Men vården av anhöriga ökar i alla sociala grupper. Mest omfattande är den dock fortfarande bland lågutbildade äldre.
Att köpa sig privat hjälp är vanligare hos högutbildade och detta har också ökat. Men betydligt mindre än hjälp från anhöriga. Det är viktigt att den svenska arbetsmarknaden får tillgång till alla duktiga kvinnor. Då är det viktigt med en stödjande struktur. En är äldreomsorgen och en annan är barnomsorgen.
Det största problemet är att det inte satsas tillräckligt med pengar på äldreomsorgen, enligt Marta Szebehely. Som också menar att ju mer pengar till äldreomsorgen, desto fler medelålders kvinnor i förvärvsarbete.
Mellan 2001 och 2012 försvann var fjärde plats i äldreboenden, det vill säga drygt 30. 000 platser. Antalet personer med hemhjälp har ökat under de senaste decennierna i takt med att äldreboenden har lagts ner. Men det har inte kompenserats av utökad hemtjänst – sett till antalet hjälptimmar. Därav en del av problemet. När beviljad hemtjänst inte räcker till tvingas fler närstående vårda sina anhöriga.
Dessutom har Sverige halverat antalet sjukhussängar på mindre är 20 år. Fler anses allt snabbare färdigbehandlade.Vi ser nu resultatet inom akutsjukvården. Det drabbar även äldre sjuka som skulle behöva en tids konvalescens. Men korttidsplatserna blir allt färre. Prioriteringarna allt hårdare. Då räknar man med de anhöriga.
”Vabdagar”, en motsvarighet till barnomsorg, diskuteras också på mötet. Det innebär att anhöriga vid kortare tillfällen skulle kunna gå från jobbet för att hjälpa föräldern med exempelvis läkarbesök.
Marta Szebehely oroas över vad som händer med medelålders kvinnors möjligheter att arbeta när 40-talisterna blir gamla. Sverige är också det land i Europa som har flest medelålders förvärvsarbetande kvinnor
– Därför är vi också beroende av en utbyggd äldreomsorg och därför är åtstramningarna, ett väldigt stort problem, säger Marta Szebehely.
Det här är viktiga frågor som politikerna borde ägna mer tid och uppmärksamhet åt. Frågan är varför de är så tysta.
Artikeln har tidigare varit införd i Miljömagasinet
En utgångspunkt som Marta Szebehely lyfte fram var att äldreomsorgen är en välfärdstjänst. Precis som sjukvård, skola och barnomsorg Den är en del av den sociala infrastrukturen – på samma sätt som vägar och järnvägar. Oavsett om vi just nu går på vägen så behöver vi den. Kommunen har det yttersta ansvaret, inte familjen. Det ska vara lika för rika och fattiga, den nordiska modellen.
Äldreomsorgen är inte som vilken annan tjänst som helst .Den är viktig för oss alla även om vi just nu inte använder den. Om jag vet att det finns en bra äldreomsorg när jag blir gammal då kan jag, i aktiv ålder, ägna mig åt mitt jobb och sociala intressen. Jag behöver inte oroa mig speciellt för min ålderdom. Det är viktigt.
Och har jag gamla föräldrar som har behov av omsorg då kan jag ägna mig fullt ut åt mitt jobb om jag vet att det finns en bra äldreomsorg. Det är det som Marta Szebehely menar med att äldreomsorgen är en välfärdstjänst och en del av den sociala infrastrukturen. Det påverkar välfärden för många fler än de som just nu använder den.
Szebehely tog upp rapporten ”Åtstramningens pris – hur påverkas de medelålders barnen av äldreomsorgens minskning”. Den visar att cirka 360.000 personer i arbetsför ålder hjälper en närstående varje dag eller flera gånger i veckan som anhörigvårdare.
Anhörigomsorgen har ökat dramatiskt. Mellan 80.000 och 100. 000 personer, mest lågavlönade kvinnor, har gått ned i arbetstid med lägre lön och sämre framtida pension som följd av att de hjälper närstående. Men vården av anhöriga ökar i alla sociala grupper. Mest omfattande är den dock fortfarande bland lågutbildade äldre.
Att köpa sig privat hjälp är vanligare hos högutbildade och detta har också ökat. Men betydligt mindre än hjälp från anhöriga. Det är viktigt att den svenska arbetsmarknaden får tillgång till alla duktiga kvinnor. Då är det viktigt med en stödjande struktur. En är äldreomsorgen och en annan är barnomsorgen.
Det största problemet är att det inte satsas tillräckligt med pengar på äldreomsorgen, enligt Marta Szebehely. Som också menar att ju mer pengar till äldreomsorgen, desto fler medelålders kvinnor i förvärvsarbete.
Mellan 2001 och 2012 försvann var fjärde plats i äldreboenden, det vill säga drygt 30. 000 platser. Antalet personer med hemhjälp har ökat under de senaste decennierna i takt med att äldreboenden har lagts ner. Men det har inte kompenserats av utökad hemtjänst – sett till antalet hjälptimmar. Därav en del av problemet. När beviljad hemtjänst inte räcker till tvingas fler närstående vårda sina anhöriga.
Dessutom har Sverige halverat antalet sjukhussängar på mindre är 20 år. Fler anses allt snabbare färdigbehandlade.Vi ser nu resultatet inom akutsjukvården. Det drabbar även äldre sjuka som skulle behöva en tids konvalescens. Men korttidsplatserna blir allt färre. Prioriteringarna allt hårdare. Då räknar man med de anhöriga.
”Vabdagar”, en motsvarighet till barnomsorg, diskuteras också på mötet. Det innebär att anhöriga vid kortare tillfällen skulle kunna gå från jobbet för att hjälpa föräldern med exempelvis läkarbesök.
Marta Szebehely oroas över vad som händer med medelålders kvinnors möjligheter att arbeta när 40-talisterna blir gamla. Sverige är också det land i Europa som har flest medelålders förvärvsarbetande kvinnor
– Därför är vi också beroende av en utbyggd äldreomsorg och därför är åtstramningarna, ett väldigt stort problem, säger Marta Szebehely.
Det här är viktiga frågor som politikerna borde ägna mer tid och uppmärksamhet åt. Frågan är varför de är så tysta.
Eivor Karlsson
Artikeln har tidigare varit införd i Miljömagasinet
09 december 2013
Skolan en valfråga!
Skolan är ständigt ifrågasatt. Och ska så vara tills den fungerar bra. Nu senast PISA-rapporten och elevernas kunskapsras. En bra skola utgår ifrån elevernas skolmiljö, hälsa och förutsättningar för inlärning. Detta oavsett hur många spaltmetrar som än skrivs om skolan. Hur mår och upplever eleverna sin vardag?
De diskussioner som nu pågår, där flera partier säger sig vara ”skolparti,” gör det rörligt för allmänheten, inte minst för föräldrarna. De partier som har skolan som sin valfråga bör lyfta upp vissa grundläggande frågor, tydligt och enkelt. Det handlar om vad som är förutsättningen för ett bra studieresultat.
Minst fyra kriterier inom skolan bör därför diskuteras innan man går in på kunskapsras ock skolans framtid. Man behöver inte samla experter omkring sig för att förstå att grundläggande behov och förutsättningar först måste uppfyllas.
Viktiga, men förbisedda frågor:
Skolans huvudmannaskap. Syftet med kommunaliseringen var att föra offentlig verksamhet närmare medborgarna. Det demokratiska inflytandet över skolan skulle öka. Frågan är då: Blev resultatet som tänkt? Hur blir det med det lokala inflytandet om staten tar över?
De diskussioner som nu pågår, där flera partier säger sig vara ”skolparti,” gör det rörligt för allmänheten, inte minst för föräldrarna. De partier som har skolan som sin valfråga bör lyfta upp vissa grundläggande frågor, tydligt och enkelt. Det handlar om vad som är förutsättningen för ett bra studieresultat.
Minst fyra kriterier inom skolan bör därför diskuteras innan man går in på kunskapsras ock skolans framtid. Man behöver inte samla experter omkring sig för att förstå att grundläggande behov och förutsättningar först måste uppfyllas.
Viktiga, men förbisedda frågor:
- Barn med särskilda behov. Dessa elever, som inte har diagnoser men som av andra skäl har svårt att hänga med i undervisningen, har laglig rätt till stöd. Men får det inte.
- Skolhälsovården. Här saknas viktig profession som kuratorer, skolsköterskor, psykologer m. fl. Många elever mår dåligt av skilda skäl, enligt undersökning.
- Elever i behov av resursskola. Dessa elever, oftast med diagnoser, behöver en särskilt lugn lärmiljö. En skolmiljö som dagens skola inte kan ge .
- Lärarnas behov och arbetsmiljö. Lärarna bör själva få beskriva sina hinder och förutsättningar. Inte politikerna.
Skolans huvudmannaskap. Syftet med kommunaliseringen var att föra offentlig verksamhet närmare medborgarna. Det demokratiska inflytandet över skolan skulle öka. Frågan är då: Blev resultatet som tänkt? Hur blir det med det lokala inflytandet om staten tar över?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)