Till
Socialstyrelsen, Region sydväst
Justitieombudsmannen,
Barnombudsmannen, Fredrik Malmberg
Barn- och äldreminister Maria Larsson,
Bo Edvardsson, universitetslektor och sakkunnig i rättsprocesser kring utredningsmetodik,
Uppdrag Granskning.
Stockholm den 27 april 2011
Ansvarsfrågan – politiker och tjänstemän
Turerna har varit många kring socialtjänsten i Marks kommun. Nu senast anmäldes socialen till JO och Socialstyrelsen. Men oavsett detta är den övergripande frågan rättssäkerheten för de barn som berörs. Går det att ställa myndighetspersoner inom socialtjäntsten till svars för felaktigheter? Om inte, har vi i så fall rättsäkerhet?
Den 28 oktober 2009 togs barnen Rasmus och Fanny akut från sitt fosterhem. Bortförandet skedde i samband med ett övervakat umgänge med barnens biologiska mor. Barnen placerades utan förvarning i ett jourhem. Därefter i en fosterfamilj. Dessutom skulle dom umgås med sin biologiska mamma som de knappt kände. Fosterföräldrarna hade tagit hand om barnen som sina egna barn sen de var små.
Kommunen gjorde fel när den akut bortförde barnen och påbörjade återföreningen med den biologiska modern trots att dokumentation saknades och därmed ett fullvärdigt beslutsunderlag. Socialstyrelsen har riktat allvarlig kritisk mot detta förfarande.
Även socialnämnden i Marks kommun medger nu fel i samband med omhändertagandet. Huruvida socialnämndens agerande kan anses som ett egenmäktigt, otillbörligt och olovligt bortförande och/eller tjänstemannafel, det är värt att få prövat.
Socialnämndens f.d. ordförande i Mark, Owe Eglinger, S, fick mängder med varningssignaler om socialtjänstens stora brister. Det skrev Nyheter P4 den 29 sept. 2010. Men ingenting hände. Socialnämndens nuvarande ordförande Per-Olof Hermansson, KD, anser att det var helt felaktigt att omhänderta barnen.
Barnen är alltför sköra för att flyttas en gång till just nu, sa Per-Olof Hermansson vid presskonferensen den 17 mars. Varför är de så sköra? löd en fråga. På grund av alla flyttningar och den hemska separationen som de har tvingats utstå, blev svaret.
Den politiska nämnden och tjänstemännen har alltså åsamkat barnen ett stort och onödigt psykiskt lidande, något som i sig borde betraktas som straffbart. Varken barnens bästa eller barnkonventionen förefaller ha beaktats. Barn skall aldrig omhändertas akut om inte läget är akut. Barn ska, om så beslutas på grundval av ett gediget underlag, slussas ut och inskolas vid en förändring. Och, om åldern så medger, vara införstådda med vad som sker.
En ny utredning har visat att den första fosterfamiljen är väl lämpad. Var det onödigt att omplacera dem därifrån? Frågan gick till Per-Olof Hermansson vid presskonferensen den 17 mars. – Det var absolut onödigt, svarade Hermansson. Om du hade suttit i nämnden i oktober 2009 och vetat det du vet idag, hade barnen då fått stanna kvar i fosterfamiljen? var en annan fråga. Ja, blev svaret.
En mängd politiker och organisationer har länge krävt att Barnkonventionen ska göras till svensk lag. Det är bra. Men på vilket sätt skulle en lag stärka dessa båda barns och andra omhändertagna barn och ungdomars rättigheter – om socialtjänsten/nämnden alltid har sista ordet?
Barn som saknar vårdnadshavare borde ha rätt till ett opartiskt juridiskt ombud för att garantera rättssäkerheten. I det här fallet var den biologiska mamman inte vårdnadshavare. Fosterhemmet var tillförordnad vårdnadshavare fram tills att socialtjänst/nämnd plötsligt omhändertog barnen.
Om det funnits ett juridiskt ombud, i Markfallet, kunde denne då lagt ett inhibitionsyrkande till domstol om att skjuta upp omhändertagandet tills Socialstyrelsen hunnit granska? Detta med tanke på att det saknades dokumentation och ett fullvärdigt beslutsunderlag. Dessutom omhändertogs barnen akut, med omfattande skadeverkningar till följd. Trots att situationen inte var akut.
Ett bra utredningsarbete måste ligga till grund för så livsavgörande beslut över barn och enskilda familjers liv. Så var inte fallet i detta ärende. Så långt som hittills framkommit är det socialnämnden som avgör vad som ska hända med barnen Rasmus och Fanny. Är det möjligt? Barnens uppmärksammade ärende avslöjade socialtjänstens haveri.
Frågeställningarna är:
* Går det, i detta fall, att ställa myndighetspersoner inom socialtjänsten till svars för felaktigheter, eventuell tjänstefel? Om inte, har vi i så fall rättssäkerhet?
* Hade ett juridiskt ombud kunnat förhindra det akuta omhändertagandet och det efterföljande förloppet?
* Skulle Barnkonventionen, om den varit svensk lag, kunnat förhindra det akuta omhändertagandet av barnen Rasmus och Fanny och följderna därav?
* Vad händer, i detta fall, om ingen ansvarig inom socialtjänst/nämnd ställs till svars – trots felaktigheter?
Jag överväger också en polisanmälan mot de myndighetspersoner i Marks kommun som omhändertog barnen och som ledde till den fortsatta processen. Detta för att få klarhet om rättsäkerheten när det gäller myndigheten socialtjänsten. Samt få besked om polis/åklagare anser att felen bör leda till åtal.
Med vänlig hälsning
Eivor Karlsson
Adress ...
03 maj 2011
Äldres föda – ägg och sill – i fara
I partiprogram, valmanifest och i äldrenämnder säger man sig värna om de äldre. Det gör nog flertalet politiker. Men vem styr verksamheten när äldres önskemål om traditionell föda kommer i kläm?
De boende på Bokebergs äldreboende i Hässleholm nekades ägg och sill till påskbordet. Det ordnade sig dock med hjälp av media. Få saker upprör allmänheten som den här typen av kommunal snålhet. Men i kölvattnet av denna massmediala uppmärksamhet uppstår obesvarade frågor. Hur tänkte de ansvariga politikerna eller den till vilken beslutet om ägg- och sillförbudet delegerats? Ingen ansvarig har hittills uttalat sig
Minns ni Arvid, 87 år, från Höganäs ? Året var 2003. Och trots att Arvid Hanson, då betalade 7233 kronor i månaden för sitt äldreboende i Höganäs ville förvaltningen dra in hans frukostägg för att spara. Antingen får du ett halvt ägg varje morgon eller ett helt varannan dag, var beskedet Hansson fick. Men Hansson vägrade tro att ett halvt i stället för helt ägg till åldringarna skulle kunna rädda kommunens eller Sveriges dåliga ekonomi.
Och Arvid, som dessutom var skolad och kunde tala för sig, kontrade med att samtidigt som detta idiotiska äggbeslut kommer lånar Höganäs kommun för övrigt ut 75 miljoner kronor till Vägverket räntefritt. Men Arvid sa också att om hans dagliga ägghalva belastade kommunens ekonomi så kunde han avstå från den. Trots att Arvid betalade för sitt äldreboende. Det är fruktansvärt att dra in på mat när man ska spara pengar, sa Torwald Åberg, näringsfysiolog. "Bara ett halvt ägg till frukost"
Hur kommer det att gå med lutfisken, som tidigare varit i fara inom äldreomsorgen? Gösta Nyström, 86 år från Gnesta orkade, 2003, säga i ifrån. Han blev riksbekant när han ilsknade till över att kommunen i en missriktad sparnit drog in på den årliga lutfisken som dagcentralernas pensionärer brukade bjudas på till Lucia.
Gösta Nyström och hans kompisar längtade efter lutfisk till Lucia. En tradition för de gamla i Gnesta. Kommunen tyckte att lutfisklagandet tog för lång tid. De vägrade dessutom att släppa in frivilliga kockar och andra som erbjöd sig att laga lutfisk i sina kök. Som i en anda från en svunnen brukspatronstid lät mantrat: "Vi har våra rutiner, ärendet har fått orimliga dimensioner." Men krögaren och På spåret-stjärnan Carl Jan Granqvist kom till Gnesta och bjöd på lutfisk. "Succén låg på lut"
I december 2003 placerade lyssnarna till radioprogrammet Efter tolv i P4 Gösta Nyström på andra plats som "Året svensk", efter Anna Lindh men före FN-diplomaten Hans Blix. Ett tydligt uttryck för vad svenska folket anser då man behandlar äldre nedlåtande. Vid sådana här tillfällen vibrerar det i samhällskroppen men inte bland politiker och tjänstemän.
Och när allmänhetens missnöje med sådana beslut når full styrka då går de ansvariga ut och säger att "det hela var ett missförstånd". Tala om bristande kommunikation. Då har några äldre, ibland en bit över 80 år, ensamma dragit igång en protest mot besparingar på ägg, sill och lutfisk. Borde inte de äldre behandlas bättre på ålderns höst?
Det är beklämmande och oroande att sådant här händer. Vad handlar det egentligen om? Det kan väl knappast handla om ekonomi? Handlar det om politikers brist på ansvar, inlevelseförmåga och civilkurage? Eller är det kanske som Lars Lindström skrev i Expressen "Det här stinker av snustorr byråkrati".
De boende på Bokebergs äldreboende i Hässleholm nekades ägg och sill till påskbordet. Det ordnade sig dock med hjälp av media. Få saker upprör allmänheten som den här typen av kommunal snålhet. Men i kölvattnet av denna massmediala uppmärksamhet uppstår obesvarade frågor. Hur tänkte de ansvariga politikerna eller den till vilken beslutet om ägg- och sillförbudet delegerats? Ingen ansvarig har hittills uttalat sig
Minns ni Arvid, 87 år, från Höganäs ? Året var 2003. Och trots att Arvid Hanson, då betalade 7233 kronor i månaden för sitt äldreboende i Höganäs ville förvaltningen dra in hans frukostägg för att spara. Antingen får du ett halvt ägg varje morgon eller ett helt varannan dag, var beskedet Hansson fick. Men Hansson vägrade tro att ett halvt i stället för helt ägg till åldringarna skulle kunna rädda kommunens eller Sveriges dåliga ekonomi.
Och Arvid, som dessutom var skolad och kunde tala för sig, kontrade med att samtidigt som detta idiotiska äggbeslut kommer lånar Höganäs kommun för övrigt ut 75 miljoner kronor till Vägverket räntefritt. Men Arvid sa också att om hans dagliga ägghalva belastade kommunens ekonomi så kunde han avstå från den. Trots att Arvid betalade för sitt äldreboende. Det är fruktansvärt att dra in på mat när man ska spara pengar, sa Torwald Åberg, näringsfysiolog. "Bara ett halvt ägg till frukost"
Hur kommer det att gå med lutfisken, som tidigare varit i fara inom äldreomsorgen? Gösta Nyström, 86 år från Gnesta orkade, 2003, säga i ifrån. Han blev riksbekant när han ilsknade till över att kommunen i en missriktad sparnit drog in på den årliga lutfisken som dagcentralernas pensionärer brukade bjudas på till Lucia.
Gösta Nyström och hans kompisar längtade efter lutfisk till Lucia. En tradition för de gamla i Gnesta. Kommunen tyckte att lutfisklagandet tog för lång tid. De vägrade dessutom att släppa in frivilliga kockar och andra som erbjöd sig att laga lutfisk i sina kök. Som i en anda från en svunnen brukspatronstid lät mantrat: "Vi har våra rutiner, ärendet har fått orimliga dimensioner." Men krögaren och På spåret-stjärnan Carl Jan Granqvist kom till Gnesta och bjöd på lutfisk. "Succén låg på lut"
I december 2003 placerade lyssnarna till radioprogrammet Efter tolv i P4 Gösta Nyström på andra plats som "Året svensk", efter Anna Lindh men före FN-diplomaten Hans Blix. Ett tydligt uttryck för vad svenska folket anser då man behandlar äldre nedlåtande. Vid sådana här tillfällen vibrerar det i samhällskroppen men inte bland politiker och tjänstemän.
Och när allmänhetens missnöje med sådana beslut når full styrka då går de ansvariga ut och säger att "det hela var ett missförstånd". Tala om bristande kommunikation. Då har några äldre, ibland en bit över 80 år, ensamma dragit igång en protest mot besparingar på ägg, sill och lutfisk. Borde inte de äldre behandlas bättre på ålderns höst?
Det är beklämmande och oroande att sådant här händer. Vad handlar det egentligen om? Det kan väl knappast handla om ekonomi? Handlar det om politikers brist på ansvar, inlevelseförmåga och civilkurage? Eller är det kanske som Lars Lindström skrev i Expressen "Det här stinker av snustorr byråkrati".
08 april 2011
Romer lever i utanförskap
Den oroande trend som rör sig genom Europa mot romer – med förenklade argument – måste stoppas. Europaparlamentet måste agera och betona de värderingar våra demokratiska samhällen grundar sig på.
Hur stödjer då samhället romerna? Vad gör kommunerna och skolan för dessa elever? Miljöpartiet hade en motion 2007. ”Förbättring av romers situation”. (Utl. 2008:80). Där framgick också romerska elevers höga frånvaro i skolan. På högstadieskolorna hela 40 procent i genomsnitt. På mellanstadiet ca.27 procent. Motionen ledde inte, trots motionärens goda intentioner, till någon förbättring.
Förebilder behövs
Hur kan vi då öka närvaron i skolan bland dessa elever? TV-programmet Agenda tog i oktober 2008 upp romernas situation i Malmö. När många romerska barn inte kom till skolan anställde kommunen en person som kallades brobryggare.
En person med romersk bakgrund som de unga kunde identifiera sig med. Som också var en länk mellan hemmet och skolan. Genom att anställa honom ökade närvaron markant. Men speciella satsningar på romerska barn är ett undantag och brobryggaren togs bort av ekonomiska skäl.
Utanförskap
Romerska elever känner sig utanför. Det står inget i läromedlen om vad romer är. Modersmålslärare och handledning i romani chip, romernas minoritetsspråk, finns inte. Ca 80 procent av romerna saknar arbete. Utbildning är viktigt, men också att bekämpa fördomar. ”Situationen är skrämmande”.
Romersk skolpersonal är nyckeln. Det är viktigt att på lång sikt få in behörig romersk personal i skolan, enligt Skolverket. Och inte minst utifrån att romerna har inte den skoltradition som majoritetssamhället har.
Om Stockholms stad och hela landet ska bli ett föredöme i Europa för att stärka romernas mäskliga rättigheter måste fördomar bekämpas på olika plan.
A och O för romer
Utbildning är, förutom bekämpande av fördomar, A och O för att romerska barn och vuxna ska komma in i samhället. Kanske starta en folkhögskola för romer likt Agnesbergs folkhögskola, Göteborg. Och brobryggare i skolan.
Det behövs såväl vuxenutbildning som riktad grundskoleutbildning för romer. Och modersmålsundervisning i romerska språken och se till att alla romerska elever erbjuds undervisning. Miljöpartiet kommer att återkomma med sådant förslag. Det behövs också romerska lärare som är tillsvidareanställda och inte bara projektanställda, som ett undervisningsråd på Skolverkat har sagt.
Ny motion
Nu, våren 2011, behandlades en ny motion, denna gång från Vänsterpartier i Stockholms fullmäktige, om romernas situation: ”Stockholms stad som föredöme i Europa för att stärka romernas mänskliga rättigheter.” (Utl 2011:28). Men dessa, här ovan beskrivna satsningar, framgår inte av motionssvaret. Motionen anses istället besvarad med hänvisning till den nyligen upprättade arbetsmarknadsnämnden. Romer fortfarande en utsatt grupp.
Det svenska samhället gör inte tillräckligt för att stötta romerna. Det anser Europarådet som bland annat pekar på stora brister i undervisningen
Vad Stockholms stad och hela landet behöver göra är att sätta in långsiktiga insatser inom såväl utbildningsområdet som arbetsmarknaden. Och se till att romerska elever känner sig trygga och välkomna då de kommer till skolan.
Hur stödjer då samhället romerna? Vad gör kommunerna och skolan för dessa elever? Miljöpartiet hade en motion 2007. ”Förbättring av romers situation”. (Utl. 2008:80). Där framgick också romerska elevers höga frånvaro i skolan. På högstadieskolorna hela 40 procent i genomsnitt. På mellanstadiet ca.27 procent. Motionen ledde inte, trots motionärens goda intentioner, till någon förbättring.
Förebilder behövs
Hur kan vi då öka närvaron i skolan bland dessa elever? TV-programmet Agenda tog i oktober 2008 upp romernas situation i Malmö. När många romerska barn inte kom till skolan anställde kommunen en person som kallades brobryggare.
En person med romersk bakgrund som de unga kunde identifiera sig med. Som också var en länk mellan hemmet och skolan. Genom att anställa honom ökade närvaron markant. Men speciella satsningar på romerska barn är ett undantag och brobryggaren togs bort av ekonomiska skäl.
Utanförskap
Romerska elever känner sig utanför. Det står inget i läromedlen om vad romer är. Modersmålslärare och handledning i romani chip, romernas minoritetsspråk, finns inte. Ca 80 procent av romerna saknar arbete. Utbildning är viktigt, men också att bekämpa fördomar. ”Situationen är skrämmande”.
Romersk skolpersonal är nyckeln. Det är viktigt att på lång sikt få in behörig romersk personal i skolan, enligt Skolverket. Och inte minst utifrån att romerna har inte den skoltradition som majoritetssamhället har.
Om Stockholms stad och hela landet ska bli ett föredöme i Europa för att stärka romernas mäskliga rättigheter måste fördomar bekämpas på olika plan.
A och O för romer
Utbildning är, förutom bekämpande av fördomar, A och O för att romerska barn och vuxna ska komma in i samhället. Kanske starta en folkhögskola för romer likt Agnesbergs folkhögskola, Göteborg. Och brobryggare i skolan.
Det behövs såväl vuxenutbildning som riktad grundskoleutbildning för romer. Och modersmålsundervisning i romerska språken och se till att alla romerska elever erbjuds undervisning. Miljöpartiet kommer att återkomma med sådant förslag. Det behövs också romerska lärare som är tillsvidareanställda och inte bara projektanställda, som ett undervisningsråd på Skolverkat har sagt.
Ny motion
Nu, våren 2011, behandlades en ny motion, denna gång från Vänsterpartier i Stockholms fullmäktige, om romernas situation: ”Stockholms stad som föredöme i Europa för att stärka romernas mänskliga rättigheter.” (Utl 2011:28). Men dessa, här ovan beskrivna satsningar, framgår inte av motionssvaret. Motionen anses istället besvarad med hänvisning till den nyligen upprättade arbetsmarknadsnämnden. Romer fortfarande en utsatt grupp.
Det svenska samhället gör inte tillräckligt för att stötta romerna. Det anser Europarådet som bland annat pekar på stora brister i undervisningen
Vad Stockholms stad och hela landet behöver göra är att sätta in långsiktiga insatser inom såväl utbildningsområdet som arbetsmarknaden. Och se till att romerska elever känner sig trygga och välkomna då de kommer till skolan.
17 februari 2011
Äldre sköra i kläm
En korttidsplats är vistelsen mellan hemmet och sjukhuset när ohälsan tilltar. Eller då anhöriga, som vårdar den äldre hemma, behöver avlastning. Idag drar man ner på dessa platser trots ett stort behov. Tiden på sjukhus har samtidigt blivit allt kortare. Många äldre sjuka klarar inte att återvända till hemmet direkt. De behöver en plats för återhämtning, en korttidsplats. Men där är det platsbrist p.g.a. neddragningar – eller för att andra, ännu sjukare, ligger kvar där i väntan på en plats på ett vård- och omsorgsboende.
När det gäller korttidsplatser, tidigare benämnt korttidsboenden, säger socialtjänstlagen inget om hur länge en korttidsplats får upptas. Däremot anges att beslut om en plats i vård- och omsorgsboende, tidigare benämnt särskilt boende, måste verkställas inom tre månader. Genom att erbjuda korttidsplats, istället för plats inom vård- och omsorgsboendet, kan kommunen undvika att drabbas av en särskild avgift, eftersom det ju då inte finns något beslut som ska verkställas. En kvinna i 90-årsåldern vistades ett par år på ett korttidsboende. Är det rimligt. Risken finns att kommunerna sätter det här i system.
Idag har kvarboendeprincipen – att alla ska bo hemma så länge som möjligt – blivit vägledande för svensk äldrepolitik. Det är en ekonomisk fråga eftersom platserna på vård- och omsorgsboenden är dyra. Biståndbedömningen för att få en plats på ett sådant boende har blivit alltmer restriktiv.
Andelen äldre som bor i vård- och omsorgsboenden har minskat med 25 procent under 2000-talet och kraven för att få en plats har höjts. Samtidigt har antalet platser i slutenvården också minskat, särskilt inom geriatriken och psykiatrin. Parallellt med denna utveckling har det skett en kraftig förkortning av vårdtiden på sjukhusen. De äldre åker in och ut mellan sjukhuset och hemmet. Därmed har korttidsplatserna för återhämtning mellan sjukhuset och hemmet blivit allt viktigare. Men även där är prioriteringarna hårda.
Socialstyrelsen kom 2008 med en rapport ”Kallelse till samordnad vårdplanering – hur gick det sedan?” Där beskrevs, genom intervjuer, situationen för fyra svaga personer som alla fick avslag på ansökan om en korttidsplats. Av rapporten framgick att de äldre skrevs ut från sjukhuset till det egna hemmet även när de hade stora svårigheter att röra sig och sköta sin hygien. En majoritet var i riskzonen för undernäring, bland kvinnorna hela 70 procent. De äldre var oftast smala, klena, vårdbehövande, ledsna och deprimerade. En rapport som borde komma i strålkastarljuset.
Det har varit sparsamt med byggande av vård- och omsorgsboenden som också inkluderar korttidsplatser.Samtidigt har avyttringen av befintliga vårdplatser pågått. Det handlar bl.a om äldre servicehus som inte ansetts som lämpade till tyngre vårdbehov. De har under 2000-talet avvecklats eller gjort om till seniorboenden. En successiv minskning av platser i äldre sjukhem har också skett där flerbäddsrum ersatts med en-persons-rum och där rum utan egna hygienutrymmen byggts om eller avvecklats till något annat.
Frågor som rör såväl bristen på vård- och omsorgsboende, inklusive de begränsade korttidplatserna såväl som omvandlingen av servicehus till s.k. trygghetsboenden, bör komma i fokus. Liksom om vissa kommuner försöker kringgå gällande lagstiftning när det inte finns plats på ett vård- och omsorgsboende. Pensionärsorganisationerna måste ständigt hålla sig informerade om vad som händer inom äldreomsorgen Det ligger i såväl pensionärsorganisationernas som politikens intresse om de vill värna om en human äldrepolitik.
När det gäller korttidsplatser, tidigare benämnt korttidsboenden, säger socialtjänstlagen inget om hur länge en korttidsplats får upptas. Däremot anges att beslut om en plats i vård- och omsorgsboende, tidigare benämnt särskilt boende, måste verkställas inom tre månader. Genom att erbjuda korttidsplats, istället för plats inom vård- och omsorgsboendet, kan kommunen undvika att drabbas av en särskild avgift, eftersom det ju då inte finns något beslut som ska verkställas. En kvinna i 90-årsåldern vistades ett par år på ett korttidsboende. Är det rimligt. Risken finns att kommunerna sätter det här i system.
Idag har kvarboendeprincipen – att alla ska bo hemma så länge som möjligt – blivit vägledande för svensk äldrepolitik. Det är en ekonomisk fråga eftersom platserna på vård- och omsorgsboenden är dyra. Biståndbedömningen för att få en plats på ett sådant boende har blivit alltmer restriktiv.
Andelen äldre som bor i vård- och omsorgsboenden har minskat med 25 procent under 2000-talet och kraven för att få en plats har höjts. Samtidigt har antalet platser i slutenvården också minskat, särskilt inom geriatriken och psykiatrin. Parallellt med denna utveckling har det skett en kraftig förkortning av vårdtiden på sjukhusen. De äldre åker in och ut mellan sjukhuset och hemmet. Därmed har korttidsplatserna för återhämtning mellan sjukhuset och hemmet blivit allt viktigare. Men även där är prioriteringarna hårda.
Socialstyrelsen kom 2008 med en rapport ”Kallelse till samordnad vårdplanering – hur gick det sedan?” Där beskrevs, genom intervjuer, situationen för fyra svaga personer som alla fick avslag på ansökan om en korttidsplats. Av rapporten framgick att de äldre skrevs ut från sjukhuset till det egna hemmet även när de hade stora svårigheter att röra sig och sköta sin hygien. En majoritet var i riskzonen för undernäring, bland kvinnorna hela 70 procent. De äldre var oftast smala, klena, vårdbehövande, ledsna och deprimerade. En rapport som borde komma i strålkastarljuset.
Det har varit sparsamt med byggande av vård- och omsorgsboenden som också inkluderar korttidsplatser.Samtidigt har avyttringen av befintliga vårdplatser pågått. Det handlar bl.a om äldre servicehus som inte ansetts som lämpade till tyngre vårdbehov. De har under 2000-talet avvecklats eller gjort om till seniorboenden. En successiv minskning av platser i äldre sjukhem har också skett där flerbäddsrum ersatts med en-persons-rum och där rum utan egna hygienutrymmen byggts om eller avvecklats till något annat.
Frågor som rör såväl bristen på vård- och omsorgsboende, inklusive de begränsade korttidplatserna såväl som omvandlingen av servicehus till s.k. trygghetsboenden, bör komma i fokus. Liksom om vissa kommuner försöker kringgå gällande lagstiftning när det inte finns plats på ett vård- och omsorgsboende. Pensionärsorganisationerna måste ständigt hålla sig informerade om vad som händer inom äldreomsorgen Det ligger i såväl pensionärsorganisationernas som politikens intresse om de vill värna om en human äldrepolitik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)