”Politik är det möjligas konst” – det uttrycket tillskrivs den tyske rikskanslern Otto von Bismarck (1815–1898). Men vad är egentligen möjligt att göra för ett parti som sitter i koalition med ett större parti? Det sägs att det krävs rätt inställning för att klara ett regeringssamarbete. Men vad är då "rätt" inställning och vad händer om denna inställning främst är det som förespråkas av det stora partiet?
Svaret är att det lätt blir problem för det mindre partiet. Detta har blivit speciellt tydligt i det nuvarande regeringssamarbetet mellan MP och S. Ett spirande missnöje ledde så småningom till motsättningar inom MP.
Det förekommer konflikter i alla partier och riksdagsgrupper. Aktuella exempel finns i L, M, V och inte minst SD. Men motsättningarna inom MP och riksdagsgruppen har fått speciell uppmärksamhet i media.
Kritiken har bland annat handlat om värdlandsavtalet med Nato, flyktingfrågan, kärnkraften, Vattenfalls försäljning av brunkolet och nu senast handelsavtalet med Kanada. Här har grundläggande gröna värderingar ställts mot realpolitik. Det är vanligt både lokalt och regionalt – men blir medialt extra intressant – när det gång efter annan inträffar i riksdagen.
En viktig fråga är hur stora eftergifter ett parti kan göra utan att förlora sin politiska ideologi. Samt om man har mer att vinna om man ändrar sin inställning efter ett val för att behålla makten. Det är två ämnen som medlemmar i alla partier bör diskutera innan partiprogram och valmanifest beslutas av kongressen.
I början av juni blev krisen i MP:s riksdagsgrupp tydlig. Carl Schlyter och Valter Mutt petades från sina uppdrag som ordförande i EU-nämnden respektive utrikespolitisk talesperson. I protest mot petningen lämnade Jabar Amin och Annika Lillemets sina poster som utbildningspolitisk talesperson respektive folkbildningspolitisk talesperson.
Det är uppenbart att många medlemmar är besvikna på MP:s riksdagsledamöter och deras agerande i viktiga ideologiska frågor. Men mest besvikna över kompromisserna är ändå de gröna väljarna. Det avspeglar sig i opinionsmätningarna där 4-procentsspärren är oroväckande nära.
Det som händer i riksdagen får lätt effekter också i kommuner och regioner. Många medlemmar – omkring en fjärdedel – har lämnat partiet efter valet 2014. I det gröna fästet Stockholm har stödet minskat från 14,3 procent till 8 procent, enligt Ipsos, DN. Kvar finns nu ett antal mer eller mindre besvikna väljare och medlemmar. Var ska de bedriva sina politiska diskussioner och föra fram sina åsikter om rikspolitiken?
För att öka medlemmarnas möjligheter har några miljöpartister startat gruppen "Grön omstart" på Facebook. Gruppen har drygt 1.200 deltagare. Bredden av åsikter bör ses som en tillgång för ett parti. Polarisering är inte någon hållbar lösning. Nu gäller det för MP att gå vidare på ett konstruktivt sätt.
I media står det gång efter annan att de fyra "utbrytarna" går emot partilinjen. Men vad är då partilinjen? Jo, det är den linje som fastställs av kongressen i partiprogram, valprogram med mera. Riksdagsgruppen är inte partiet utan just en grupp. Men det är riksdagsgruppens agerande som får den stora uppmärksamheten.
Var finns då den gröna ideologin i dagens praktiska rikspolitik? Det är en fråga som många ställer. Svaret är att den finns i flera delar av regeringens politik. Men det handlar också om den linje som de så kallade utbrytarna hävdar i några viktiga frågor. Många hävdar att dessa fyra faktiskt står för partilinjen – medan övriga i riksdagsgruppen står för grupplinjen.
Media har, som vanligt, frossat i problemformuleringar. Inte minst Dagens Industri. Nyligen hade tidningen en artikel med rubriken ”Fridolin ryter till mot MP-utbrytarna”.
Kanske borde Fridolin istället ryta till mot Löfven & Co som har kopplat greppet om regeringspolitiken och fört ner MP till närheten av de 4 procenten – den yttersta smärtgränsen. Om Fridolin då istället skulle ”ryta till” i regeringen – vad blir då effekten? Då kan Löfven säga att i så fall får ni lämna regeringen – så kör vi själva. Skulle det rentav vara en bra lösning för MP – en räddning inför valet 2018?
Politik är värderingar, ställningstaganden och handlingskraft. Det handlar i praktiken om komplicerade samband. I ett koalitionssamarbete är det hela tiden fråga om problem som måste lösas. Men när problemlösningarna innebär så stora eftergifter att den egna partisjälen skadas – då är det fara å färde.
Därför krävs nu gemensam samling och en konstruktiv debatt om hur MP går vidare – och återhämtar sig.
Eivor Karlsson
Publicerat i Miljömagasinet 4 oktober 2016
06 november 2016
07 oktober 2016
Orosanmälningar – en fråga för utbildningsministern!
Det kommer fortsatt oroande signaler om att föräldrar som ifrågasätter sitt barns stöd i skolan anmäls av skolans rektor till socialtjänsten. Detta fenomen bör utbildningsminister Gustav Fridolin låta undersöka.
Det kan finnas fall där en orosanmälan kan vara helt befogad men de här fallen sammanfaller ofta med föräldrars önskan om bättre stöd till sina barn, alltså elever med särskilda behov.
En orosanmälan görs vanligtvis om någon misstänker att föräldrarnas vårdnadsansvar sviktar – alltså av andra skäl – än skolarbetet.
På såväl Riksförbundet Attention som Autism- och Aspergerförbundet känner man igen det här med orosanmälan. Det inte ovanligt att brister i skolan leder till konflikt mellan hemmet och skolan som kan få till följd att skolan gör en orosanmälan om eleven till socialtjänsten.
Studio Ett, Sveriges Radio, sände den 12 april ett reportage om anmälningar till socialtjänsten. Rubrik: ”Förälder om skolans anmälan: Det är för att få tyst på oss.” Lyssna och läs på Sveriges Radios webbsida. Över tvåhundra berättelser och reaktioner kom in efter programmet på bara några timmar. Många kände igen sig i av vad som framkom.
En socialsekreterare, som ville vara anonym, beskrev i Studie Ett hur mångfacetterad den här frågan är. Och att skolan har ett ofantligt stort uppdrag som de ibland inte mäktar med. Om rektorer som inte ryter till gentemot sina chefer för att få mer hjälp. Och föräldrar som nästen sliter ihjäl sig för sina barn.
En anonym rektor beskrev en nästan orimlig situation med olika elevers diagnoser. Och att man till slut måste göra en orosanmälan för att ”hålla sin egen rygg fri”. Vad som ligger i det begreppet är oklart. Rektorn menade också att det ibland kan vara bra att det görs en orosanmälan. För då kan socialtjänsten fråga rektorn vad skolan gjort för eleven? Om det då brister i stödet så kommer socialtjänsten att ställa krav på skolan att ge det stöd eleven har rätt till, ansåg rektorn.
Det förefaller vara en kryptisk väg för att göra det som alla elever har rätt till enligt skollagen – om skolans ansvar ska gå via en orosanmälan till socialen. En instans som många föräldrar ofta fruktar. Dessutom bör arbetsbelastade och stressade socialsekreterare ha viktigare uppgifter.
Efter SVT Nyheter Värmlands färska granskning av skolan och elever i behov av stöd, har många hört av sig och delat med sig av sina erfarenheter. SvT Nyheter Värmland skriver: ”Bland dem finns flera föräldrar som i sin kamp för stöd upplevt att skolan och kommunen i vissa fall hotar med att anmäla föräldrarna till socialen.” En mamma vars 15-årige son har ADHD och drag av Autism ifrågasatte det stöd sonen fick.
I det fallet ”har problemen i skolan dessutom resulterat i flera tidigare anmälningar till skolinspektionen som i sin tur lett till skarp kritik mot kommunen och krav på förbättringar”. Men trots det har sonen fortfarande stora problem i skolan och mamman menar att han inte får rätt stöd. Kommunen gjorde då en motanmälan och anmälde mamman till socialen.
”Förutom att skolinspektionen har kritiserat kommunen och de två skolor det handlar om, har kommunen också krävts på skadestånd av Barn- och elevombudet bland annat efter en händelse då sonen blev fasthållen av flera personer i skolpersonalen, något som satt djupa spår”. SvT Nyheter Värmland. Sök på: ”Mamman ställde krav på skolan – anmäldes till socialen”.
Det är ibland svåra och komplexa situationer det handlar om. Konflikter uppstår. Problemen blir mångfacetterade. Men något måste göras. Klarar inte skolan sitt uppdrag? Beror det på att man ska spara?
Ekot förberedde i april en enkätundersökning när det gäller användningen av orosanmälningar. Det bör också kunna göras av Skolinspektionen eller annan instans. Men då måste alla turerna kring ett ärende, från början till slut, skriftligt redovisas för att nå resultat.
Därför uppmanar jag Gustav Fridolin, som utbildningsminister, att ta upp och utreda problemen med orosanmälningar. Det får inte fortsätta så här.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 30 september 2016
Aktuella länkar i sammanhanget
Föräldrar om skolans ansvar: Det var för att få tyst på oss.
Åttaåring utsatt för livsfarlig fasthållning
Fallet Oskar – skolpersonal håller ner Oskar gång på gång.
Det kan finnas fall där en orosanmälan kan vara helt befogad men de här fallen sammanfaller ofta med föräldrars önskan om bättre stöd till sina barn, alltså elever med särskilda behov.
En orosanmälan görs vanligtvis om någon misstänker att föräldrarnas vårdnadsansvar sviktar – alltså av andra skäl – än skolarbetet.
På såväl Riksförbundet Attention som Autism- och Aspergerförbundet känner man igen det här med orosanmälan. Det inte ovanligt att brister i skolan leder till konflikt mellan hemmet och skolan som kan få till följd att skolan gör en orosanmälan om eleven till socialtjänsten.
Studio Ett, Sveriges Radio, sände den 12 april ett reportage om anmälningar till socialtjänsten. Rubrik: ”Förälder om skolans anmälan: Det är för att få tyst på oss.” Lyssna och läs på Sveriges Radios webbsida. Över tvåhundra berättelser och reaktioner kom in efter programmet på bara några timmar. Många kände igen sig i av vad som framkom.
En socialsekreterare, som ville vara anonym, beskrev i Studie Ett hur mångfacetterad den här frågan är. Och att skolan har ett ofantligt stort uppdrag som de ibland inte mäktar med. Om rektorer som inte ryter till gentemot sina chefer för att få mer hjälp. Och föräldrar som nästen sliter ihjäl sig för sina barn.
En anonym rektor beskrev en nästan orimlig situation med olika elevers diagnoser. Och att man till slut måste göra en orosanmälan för att ”hålla sin egen rygg fri”. Vad som ligger i det begreppet är oklart. Rektorn menade också att det ibland kan vara bra att det görs en orosanmälan. För då kan socialtjänsten fråga rektorn vad skolan gjort för eleven? Om det då brister i stödet så kommer socialtjänsten att ställa krav på skolan att ge det stöd eleven har rätt till, ansåg rektorn.
Det förefaller vara en kryptisk väg för att göra det som alla elever har rätt till enligt skollagen – om skolans ansvar ska gå via en orosanmälan till socialen. En instans som många föräldrar ofta fruktar. Dessutom bör arbetsbelastade och stressade socialsekreterare ha viktigare uppgifter.
Efter SVT Nyheter Värmlands färska granskning av skolan och elever i behov av stöd, har många hört av sig och delat med sig av sina erfarenheter. SvT Nyheter Värmland skriver: ”Bland dem finns flera föräldrar som i sin kamp för stöd upplevt att skolan och kommunen i vissa fall hotar med att anmäla föräldrarna till socialen.” En mamma vars 15-årige son har ADHD och drag av Autism ifrågasatte det stöd sonen fick.
I det fallet ”har problemen i skolan dessutom resulterat i flera tidigare anmälningar till skolinspektionen som i sin tur lett till skarp kritik mot kommunen och krav på förbättringar”. Men trots det har sonen fortfarande stora problem i skolan och mamman menar att han inte får rätt stöd. Kommunen gjorde då en motanmälan och anmälde mamman till socialen.
”Förutom att skolinspektionen har kritiserat kommunen och de två skolor det handlar om, har kommunen också krävts på skadestånd av Barn- och elevombudet bland annat efter en händelse då sonen blev fasthållen av flera personer i skolpersonalen, något som satt djupa spår”. SvT Nyheter Värmland. Sök på: ”Mamman ställde krav på skolan – anmäldes till socialen”.
Det är ibland svåra och komplexa situationer det handlar om. Konflikter uppstår. Problemen blir mångfacetterade. Men något måste göras. Klarar inte skolan sitt uppdrag? Beror det på att man ska spara?
Ekot förberedde i april en enkätundersökning när det gäller användningen av orosanmälningar. Det bör också kunna göras av Skolinspektionen eller annan instans. Men då måste alla turerna kring ett ärende, från början till slut, skriftligt redovisas för att nå resultat.
Därför uppmanar jag Gustav Fridolin, som utbildningsminister, att ta upp och utreda problemen med orosanmälningar. Det får inte fortsätta så här.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 30 september 2016
Aktuella länkar i sammanhanget
Föräldrar om skolans ansvar: Det var för att få tyst på oss.
Åttaåring utsatt för livsfarlig fasthållning
Fallet Oskar – skolpersonal håller ner Oskar gång på gång.
22 september 2016
Nya lagen ger konkurrens om "sociala bostäder"
Längst ner på den sociala trappan finns de hemlösa varav många är uteliggare. Deras situation har nu förvärrats.
Från den 1 mars i år gäller den nya bosättningslagen som gör kommuner skyldiga att ta emot nyanlända för bosättning efter anvisning från Migrationsverket eller Arbetsförmedlingen. De nyanlända som anvisas till kommunerna under 2016 är kvotflyktingar eller personer i Migrationsverkets anläggningsboenden som har fått uppehållstillstånd. Antalet personer som ska anvisas till varje kommun under året är fastställt av regeringen i så kallade kommuntal. 2015 kom ca. 160.000 flyktingar till Sverige, i år väntas ca. 30.000.
Kommunernas ekonomiska problem förstärks nu av att den statliga dygnsersättningen för unga flyktingar ska minskas från 1 januari 2017. Totalt handlar det om miljardbelopp som kommunerna i all hast måste få fram. Protesterna är starka.
Landets kommuner ser nu över olika möjligheter att lösa bostadsproblematiken. Förutom att flera kommuner i likhet med Malmö överväger att köpa bostadsrätter, så har flera kommuner passat på att köpa småhus om priserna varit rimliga, för att komma ifrån dyra dygnskostnader för hotellboenden. Stockholms stad har prövat flera olika lösningar och råkat ut för ett flertal överklaganden från blivande grannar till nyanlända. Staden har också reserverat ett hyreshus, avsett för socialt utsatta stockholmare, till nyanlända.
Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, är en unik och viktig boendeform som måste värnas. SHIS är ett allmännyttigt bostadsbolag som ägs av Stockholms stad och är Stockholms stads största hyresvärd när det gäller sociala bostäder. Beståndet omfattar ca. 2 300 hyreslägenheter.
Sedan flera år är det planerat för en ny fastighet för SHIS i Västertorp, Stockholm. När Stockholms stads samordnare för nyanlända, Fredrik Jurdell, då säger i DN 17 augusti att dessa SHIS-bostäder skulle ha använts till socialtjänstens grupper, men vi har nu styrt över dem till nyanlända, bör man resa varningsflagg. Bostäderna behövs för det syfte de var avsedda. Det handlar om totalt 180 lägenheter varav många till familjer.
Fredrik Jurdell, säger vidare: ”Det är alltså inte som för Socialtjänstlagens grupper då kommunen gör en individuell bedömning innan det eventuellt kan bli en bostad. Bosättningslagen är en tvingande lagstiftning där vi får ett antal personer som ska ha bostad.” Det stämmer. I princip står därmed nya bosättningslagen, där alla med uppehållstillstånd ska få bostad, över socialtjänstlagen.
Det är en stor utmaning kommunerna står inför. I exempelvis Stockholm finns 2.800 nyanlända som ska få bostad genom kommunen. Men vart ska då alla de "inhemska" bostadslösa, som normalt skulle kunna få lägenhet via Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ta vägen? SHIS är Stockholms stads bostadssociala resurs som ska sörja för att familjer, unga och personer som har särskilt svårt att få bostad ska få korttidskontrakt. Reglerat efter socialtjänstens beställning.
– Ett exempel på konsekvenserna av den nya bosättningslagen är följande: Uffe hyr tillsammans med sin två tonåriga söner en villa på Lidingö. Avtalet med Lidingö stad är ett sexmånaderskontrakt som familjen fått förnyat två gånger.
Från börjar lät det som att staden inte hade några planer med huset utan att man t.o.m. kunde fixa ett tillsvidarekontrakt för Uffe. Men i våras kom beskedet att familjen måste flytta senast 31 augusti. En flyktingfamilj skulle flytta in. Man kan inte sätta en familj på gatan för en annan familj, tyckte Uffe. Han och sönerna är uppvuxna på Lidingö. Uffe har betalat skatt och barnen går i skolan där.
Redan 2014 började forskare och professorer i socialt arbete slå larm om att bostadssituationen för de hemlösa blivit sämre. Flyktingströmmen har sedan dess förvärrat deras situation. Kommunerna måste följa lagen och ordna bostad åt vissa nyanlända.
I höstas flyttade 10-20 hemlösa in i Mariagården, en tom förskola på Södermalm i Stockholm. När de fick höra att de skulle kastas ut av hyresvärden ockuperade de byggnaden. För media berättade de om ett utanförskap och en kamp för att överleva. De hade ingenstans att ta vägen och ville sova varmt på vintern.
Hemlösas tillstånd varierar. En del är missbrukare, andra inte. Generellt önskar de en egen liten vrå att gå till. De vill få tillgång till en lokal där de kan duscha, möjlighet att tvätta sina kläder och få mat.
Frågan är om regering och riksdag, när det gäller denna nya lag, sett till de undanträngningseffekter på det sociala boendeområdet som den nya bosättningslagen kan ge. Lagen behövs för rimlig fördelning av nyanlända över landet. Men det finns ett uppdämt behov av sociala bostäder som också måste lösas – i stora delar av landet. Alla dessa personer och familjer får inte falla i medieglömska när resurserna nu är starkt begränsade.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 9 september -16
Från den 1 mars i år gäller den nya bosättningslagen som gör kommuner skyldiga att ta emot nyanlända för bosättning efter anvisning från Migrationsverket eller Arbetsförmedlingen. De nyanlända som anvisas till kommunerna under 2016 är kvotflyktingar eller personer i Migrationsverkets anläggningsboenden som har fått uppehållstillstånd. Antalet personer som ska anvisas till varje kommun under året är fastställt av regeringen i så kallade kommuntal. 2015 kom ca. 160.000 flyktingar till Sverige, i år väntas ca. 30.000.
Kommunernas ekonomiska problem förstärks nu av att den statliga dygnsersättningen för unga flyktingar ska minskas från 1 januari 2017. Totalt handlar det om miljardbelopp som kommunerna i all hast måste få fram. Protesterna är starka.
Landets kommuner ser nu över olika möjligheter att lösa bostadsproblematiken. Förutom att flera kommuner i likhet med Malmö överväger att köpa bostadsrätter, så har flera kommuner passat på att köpa småhus om priserna varit rimliga, för att komma ifrån dyra dygnskostnader för hotellboenden. Stockholms stad har prövat flera olika lösningar och råkat ut för ett flertal överklaganden från blivande grannar till nyanlända. Staden har också reserverat ett hyreshus, avsett för socialt utsatta stockholmare, till nyanlända.
Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, är en unik och viktig boendeform som måste värnas. SHIS är ett allmännyttigt bostadsbolag som ägs av Stockholms stad och är Stockholms stads största hyresvärd när det gäller sociala bostäder. Beståndet omfattar ca. 2 300 hyreslägenheter.
Sedan flera år är det planerat för en ny fastighet för SHIS i Västertorp, Stockholm. När Stockholms stads samordnare för nyanlända, Fredrik Jurdell, då säger i DN 17 augusti att dessa SHIS-bostäder skulle ha använts till socialtjänstens grupper, men vi har nu styrt över dem till nyanlända, bör man resa varningsflagg. Bostäderna behövs för det syfte de var avsedda. Det handlar om totalt 180 lägenheter varav många till familjer.
Fredrik Jurdell, säger vidare: ”Det är alltså inte som för Socialtjänstlagens grupper då kommunen gör en individuell bedömning innan det eventuellt kan bli en bostad. Bosättningslagen är en tvingande lagstiftning där vi får ett antal personer som ska ha bostad.” Det stämmer. I princip står därmed nya bosättningslagen, där alla med uppehållstillstånd ska få bostad, över socialtjänstlagen.
Det är en stor utmaning kommunerna står inför. I exempelvis Stockholm finns 2.800 nyanlända som ska få bostad genom kommunen. Men vart ska då alla de "inhemska" bostadslösa, som normalt skulle kunna få lägenhet via Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ta vägen? SHIS är Stockholms stads bostadssociala resurs som ska sörja för att familjer, unga och personer som har särskilt svårt att få bostad ska få korttidskontrakt. Reglerat efter socialtjänstens beställning.
– Ett exempel på konsekvenserna av den nya bosättningslagen är följande: Uffe hyr tillsammans med sin två tonåriga söner en villa på Lidingö. Avtalet med Lidingö stad är ett sexmånaderskontrakt som familjen fått förnyat två gånger.
Från börjar lät det som att staden inte hade några planer med huset utan att man t.o.m. kunde fixa ett tillsvidarekontrakt för Uffe. Men i våras kom beskedet att familjen måste flytta senast 31 augusti. En flyktingfamilj skulle flytta in. Man kan inte sätta en familj på gatan för en annan familj, tyckte Uffe. Han och sönerna är uppvuxna på Lidingö. Uffe har betalat skatt och barnen går i skolan där.
Redan 2014 började forskare och professorer i socialt arbete slå larm om att bostadssituationen för de hemlösa blivit sämre. Flyktingströmmen har sedan dess förvärrat deras situation. Kommunerna måste följa lagen och ordna bostad åt vissa nyanlända.
I höstas flyttade 10-20 hemlösa in i Mariagården, en tom förskola på Södermalm i Stockholm. När de fick höra att de skulle kastas ut av hyresvärden ockuperade de byggnaden. För media berättade de om ett utanförskap och en kamp för att överleva. De hade ingenstans att ta vägen och ville sova varmt på vintern.
Hemlösas tillstånd varierar. En del är missbrukare, andra inte. Generellt önskar de en egen liten vrå att gå till. De vill få tillgång till en lokal där de kan duscha, möjlighet att tvätta sina kläder och få mat.
Frågan är om regering och riksdag, när det gäller denna nya lag, sett till de undanträngningseffekter på det sociala boendeområdet som den nya bosättningslagen kan ge. Lagen behövs för rimlig fördelning av nyanlända över landet. Men det finns ett uppdämt behov av sociala bostäder som också måste lösas – i stora delar av landet. Alla dessa personer och familjer får inte falla i medieglömska när resurserna nu är starkt begränsade.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 9 september -16
16 augusti 2016
Ska väljaren vara lojal mot ett illojalt parti?
Hur lojala ska väljarna vara mot det parti de brukar rösta på? Lojaliteten sätts på prov när partiet avviker från löften, ideologi eller program. Något som ibland förekommer. Politikerna använder ibland dubbla budskap eller vilseledande information. Det är svårt för allmänheten att tolka den uppsjö av information som kommer. Vårt minne är dessutom kort.
Med de nedskärningar som varit eller som är på gång är det ofta tålamodet hos utsatta grupper som sätts på spel. Det kan handla om personer som inte kan påverka genom att skriva brev eller debattinlägg. Därmed har de bara möjlighet att påverka – vart fjärde år. Nämligen vid val till riksdag, landsting och kommun.
Här två exempel. I Almedalen hävdade moderatledaren Anna Kinberg Batra att de totala ersättningarna som en sjuk eller arbetslös ensamstående förälder med försörjningsstöd kan få i dag närmar sig 30.000 kronor i månaden. Kinberg Batra avsåg ensamstående, främst kvinnor, som inte förvärvsarbetar och som har tre barn. Moderatledaren krävde ett ”bidragstak”. Enligt Kinberg Batra är det så många hushåll i Sverige där ensamstående med barn får så höga bidrag att situationen håller på att bli ”ohållbar”. Så många hushåll i Sverige! Få sjuka eller ensamstående känner igen sig i den beskrivningen.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, S, svarade i Aftonbladet 26 juli: ”Vi granskade påståendet och fann att i hela Sverige finns runt 100 ensamstående föräldrar med upp till tre barn som får över 25.000 i ersättning per månad, enligt de senast tillgängliga siffrorna” Och det finns förklaringar till det, enligt Strandhäll.” De bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boenden med mycket höga hyror". Det är alltså inte pengar som går ner i de boendes egna fickor.
Men också Socialdemokraterna förefaller så misstro bland folk för att få acceptans för försämringar. Då handlar det den här gången om personer inom LSS, alltså assistansanvändarna. Barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér talade i Aktuellt 17/12/15 om den ”uppseendeväckande ökningen” av LSS och öppnade upp för att ändra lagen för att komma tillrätta med problemen.
I DN den 29 juli fanns en TT-text om att antalet bidragsbrott ökar kraftigt. Men Peter Fausö, tillförordnad chef för Försäkringskassans (FK) kontrollverksamhet, tror inte att folk blivit oärligare. Snarare är förklaringen att myndigheten blivit bättre på att upptäcka fusk.
De vanligaste bidragsbrotten mot myndigheten är tillfällig föräldrapenning, föräldrapenning och sjukpenning. Men dessutom handlar det om personer som uppbär ersättning från FK och som har försvunnit till utlandet och vistas i utlandet längre än vad man får för att erhålla bidrag.
Vidare framhöll Peter Fausö, FK, något som regeringen bör ta till sig: ”Bidragsbrott som rör assistsansersättning är relativt få till antalet, men där rör det sig ofta om stora belopp och organiserad verksamhet.” Det stämmer. Det är organiserad verksamhet som regeringen ska rikta in sig på istället för att minska antalet beviljade timmar – eller t.o.m. neka hjälp till behövande.
Så hur lojala ska väljarna vara mot sitt parti om det är illojalt, sviker eller ger felaktig information ? Oavsett vilket parti eller vilken fråga det gäller. Vilket moraliskt ansvar har partierna för sina egna löften och program? Det är svåra – men viktiga – frågor.
Väljare och sympatisörer måste naturligtvis också vara realistiska. Det finns inget idealparti. Partierna och väljarna måste kompromissa även i frågor som kan vara viktiga. Mycket står på spel och de prioriterade – och nedprioriterade – frågorna är många. Nästa gång väljarnas och partiernas lojalitet sätts på prov är i september 2018.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 5 augusti 2016
Med de nedskärningar som varit eller som är på gång är det ofta tålamodet hos utsatta grupper som sätts på spel. Det kan handla om personer som inte kan påverka genom att skriva brev eller debattinlägg. Därmed har de bara möjlighet att påverka – vart fjärde år. Nämligen vid val till riksdag, landsting och kommun.
Här två exempel. I Almedalen hävdade moderatledaren Anna Kinberg Batra att de totala ersättningarna som en sjuk eller arbetslös ensamstående förälder med försörjningsstöd kan få i dag närmar sig 30.000 kronor i månaden. Kinberg Batra avsåg ensamstående, främst kvinnor, som inte förvärvsarbetar och som har tre barn. Moderatledaren krävde ett ”bidragstak”. Enligt Kinberg Batra är det så många hushåll i Sverige där ensamstående med barn får så höga bidrag att situationen håller på att bli ”ohållbar”. Så många hushåll i Sverige! Få sjuka eller ensamstående känner igen sig i den beskrivningen.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, S, svarade i Aftonbladet 26 juli: ”Vi granskade påståendet och fann att i hela Sverige finns runt 100 ensamstående föräldrar med upp till tre barn som får över 25.000 i ersättning per månad, enligt de senast tillgängliga siffrorna” Och det finns förklaringar till det, enligt Strandhäll.” De bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boenden med mycket höga hyror". Det är alltså inte pengar som går ner i de boendes egna fickor.
Men också Socialdemokraterna förefaller så misstro bland folk för att få acceptans för försämringar. Då handlar det den här gången om personer inom LSS, alltså assistansanvändarna. Barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér talade i Aktuellt 17/12/15 om den ”uppseendeväckande ökningen” av LSS och öppnade upp för att ändra lagen för att komma tillrätta med problemen.
I DN den 29 juli fanns en TT-text om att antalet bidragsbrott ökar kraftigt. Men Peter Fausö, tillförordnad chef för Försäkringskassans (FK) kontrollverksamhet, tror inte att folk blivit oärligare. Snarare är förklaringen att myndigheten blivit bättre på att upptäcka fusk.
De vanligaste bidragsbrotten mot myndigheten är tillfällig föräldrapenning, föräldrapenning och sjukpenning. Men dessutom handlar det om personer som uppbär ersättning från FK och som har försvunnit till utlandet och vistas i utlandet längre än vad man får för att erhålla bidrag.
Vidare framhöll Peter Fausö, FK, något som regeringen bör ta till sig: ”Bidragsbrott som rör assistsansersättning är relativt få till antalet, men där rör det sig ofta om stora belopp och organiserad verksamhet.” Det stämmer. Det är organiserad verksamhet som regeringen ska rikta in sig på istället för att minska antalet beviljade timmar – eller t.o.m. neka hjälp till behövande.
Så hur lojala ska väljarna vara mot sitt parti om det är illojalt, sviker eller ger felaktig information ? Oavsett vilket parti eller vilken fråga det gäller. Vilket moraliskt ansvar har partierna för sina egna löften och program? Det är svåra – men viktiga – frågor.
Väljare och sympatisörer måste naturligtvis också vara realistiska. Det finns inget idealparti. Partierna och väljarna måste kompromissa även i frågor som kan vara viktiga. Mycket står på spel och de prioriterade – och nedprioriterade – frågorna är många. Nästa gång väljarnas och partiernas lojalitet sätts på prov är i september 2018.
Eivor Karlsson
Infört i Miljömagasinet 5 augusti 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)