Fokus flyttas från äldres behov till kapitalet

Efter Koppargården slår nu personalen på Carema äldreboende Tallbyhov larm. Personalen tystades ner. Äldre for illa. När sängar gick sönder fick de äldre  sova på golvet. Det krävs snabba åtgärder när allvarliga brister upptäcks. Fokus har flyttats från vården till kapitalet. ”Allt som kostar ifrågasätts.” 

Jag har skrivit en interpellation om Koppargården i Vällingby till kommunfullmäktige. Utgångspunkten i interpellationen är Koppargården men det kunde ha varit vilket äldreboende som helst i landet, där inte de äldres behov kommer i främsta rummet. 

Jag vill också med interpellationen att ansvariga inom äldreomsorgen lägger upp en bättre framförhållning inför andra förmodade allvarliga brister inom äldreomsorgen.

En fråga av fyra som jag ställer till ansvarigt borgarråd är: "Är du beredd att i liknande framtida fall omedelbart vidta åtgärder?"

Det som hänt vid Koppargården har pågått under alltför lång tid och med många undanglidningar från ansvarigt håll.

Här är själva interpellationen:

Snabba åtgärder vid brister inom äldreomsorgen.

Missförhållandena vid Koppargården har åter satt äldreomsorgen i fokus. Det tyder på brist på kompetens, personal, rutiner, dokumentation. Och försummelse.

DN 11 oktober: "En död patient till följd av blodförgiftning orsakad av ett illa skött sår. Flera påtagligt undernärda patienter. Onödiga amputationer. Läkemedlen tar slut. Ett stort antal fallolyckor. Brist på både kompetens och personal."

Här förefaller det handla om avsaknad av anmälningar vid missförhållande. Samt underbemanning (enligt medicinskt ansvarig sjuksköterska) och försummelser.

Det handlar bl.a. om riskbedömningar för trycksår, fallolyckor och undernäring. I Äldreguiden, som är ett verktyg för att jämföra äldrevård inom olika kategorier, ger Koppargården sig själv högt betyg. Inom området förebyggande (som tryck, fall och undernäring) 4,0 medan staden får 3,9. När det gäller personaltätheten ger Koppargården sig själva betyget 4,0. Stockholms stads äldreboende har i snitt 3,2.

Personalen har både rättighet (ska inte betraktas om illojala) och skyldighet att anmäla missförhållanden på sin arbetsplats. I en så ansträngd miljö som på Koppargården kan det vara svårt. Det visar också det "nödrop" som personalen anonymt skickade till stadsdelsförvaltningen den 22 oktober. Nu måste stadsdelsnämnden snabbt vidta åtgärder och få korrekt underlag om de äldres situation.

Det är också viktigt hur avtalet med vårdgivarna utformas. Samt att det går att bryta avtalet utan alltför stora problem. Det bästa vore att stadsdelsnämnden kunde besluta att ta tillbaka verksamheten i egen regi för att rätta till kvalitetsbristerna. Medborgarnas, brukarnas och anhörigas möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande har här kraftigt reducerats.

Granskningen bör vara hårdare än idag och avtalen sägas upp med privata utförare som inte uppfyller kraven. Det behövs en vassare organisation för utvärdering och kvalitetssäkring med uppgift att följa upp och utvärdera avtal. I dag uppmärksammas kommunen ofta på brister av en tredje part. Det kan vara sjukvårdsstuderande, media eller Socialstyrelsen. Bättre kommunal kontroll behövs.

Nu verkar dock förhållandena på Koppargården ha eskalerat till något som får betecknas som oacceptabelt. Det som hänt är allvarligt. Räcker det då med att föreslå att de äldre ska få en egen kontaktperson och bl.a. ändrade rutiner? Vad händer nästa gång det händer? Någon annan stans.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till ansvarigt borgarråd:
1. Är du beredd att i liknande framtida fall omedelbart vidta åtgärder?
2. Anser du att det behövs en skärpning när det gäller utformning av förfrågningsunderlag, anbudsbedömning och uppföljning?
3. Tycker du att det behövs en vassare organisation för utvärdering, kontroll och kvalitetssäkring?
4. Anser du att det bästa vore att stadsdelsnämnden, i detta fall och eventuella liknande fall framöver, borde besluta att ta tillbaka verksamheten i egen regi för att rätta till kvalitetsbristerna?"

Om någon skrev ett manus om denna tragedi skulle förläggaren nobba den och säga den är alltför skruvad och överdriven för låta trovärdig. Här överträffar verkligheten den fiktiva berättelsen med de förmodligen bland de mest skrivna artiklar, länkar och reportage under två år.

Borde fostermamman varit tyst och underkastat sig bortförandet av barnen? Men om alla blir rädda, uppgivna och tysta kan ingen förändring ske. Då hade det inte blivit känt hur socialchefer, tjänstemän och politiker agerar. Det här ärendet handlar om felaktig tvångsflyttning, inkompetenta utredare, långsamhetsfel i utredningen samt begreppet konflikt/samarbetssvårigheter.

LångsamhetsfelRadio Sjuhärad  kunde avslöja att nye ordf. i socialnämnden, Anita Lomander, S, vägrat att granska fallet med de uppmärksammade fosterbarnen. Det räknas som  långsamhetsfel. En barnavårdsutredning ska ske ”skyndsamt”.   

Dold information
Vid socialnämndens möte den 17 mars 2011 beslutade socialnämnden om kompletterande utredningar innan de kunde ta ställning till om barnen skulle få återvända till sitt psykologiska hem, det första fosterhemmet. Detta eftersom de två ”superutredarna” som kommunen anlitat inte hade klarat sitt uppdrag. Barnens vilja hade inte redovisats.  Därmed uppstod  långsamhetsfel med ytterligare utdragen utredning. Viket också docent Bo Edvardsson, expert på utredningsmetodik, påpekade.I det här fallet oacceptabla nästan två år.

Men Uppdrag Granskning, UG, kunde avslöja att informationen om detta redan fanns – dold. Utredarna hade undanhållit barnens röster och uppgifter om att barnen ville hem.  Janne Josefsson, UG, konfronterade  socialchef Magnus Andersson med det brev som denne skrivit till fosterhemmet. Socialchef Andersson försökte bortförklara och talade om starka krafter – för och emot. Vad var det för starka krafter? Det handlade ju om ett barnavårdsärende och barnens bästa.  Är detta en förvaltning präglad av maktmissbruk?

Den 17 maj tog en oenig socialnämnd (S och V var emot ) beslut om att barnen skulle få komma hem till sina fosterföräldrar. Den biologiska mamman överklagade till Förvaltningsrätten. Som gick på mammans linje och upphävde därmed socialnämnden i Marks beslut. Socialnämnden fick kritik för att inte ha haft några vittnen som kunde styrka deras sak vid den muntliga förhandlingen i Förvaltningssrätten, Den biologiska mamman och barnens ombud hade fyra vittnen.

Mot politikernas viljaDen 16 juni beslutade utskottet i socialnämnden att barnen skulle få träffa fosterföräldrarna oavsett utgången i Förvaltningsrätten. Men socialförvaltningen stoppade – tvärt emot politikernas vilja – helgumgänget.  

I juni i år  blev det känt att v. ordföranden  i socialnämnden, Anita Lomander, S,  var medlem i en Facebook-grupp som förespråkade att barnen inte skulle få återvända till sitt första fosterhem.  Hur opartisk är man då om  man samtidigt sitter i en nämnd och är  myndighetsutövare? 

Uteblev i rättenTill den långa raden av brister  i Marks kommun läggs också bristen på agerande vid de båda domstolarna. Till Förvaltningsrätten kom ingen från Mark för att försvara beslutet om att barnen skulle få komma hem. Den biologiska mamman hade kallat fyra vittnen.  Förvaltningsrätten gick på den biologiska mammans linje och upphävde därmed beslutet i socialnämnden i Mark. Socialnämndrn överklagade till Kammarrätten. Trots lång förberedelse var inte försvaret tillräckligt förberett när ärendet kom upp i Kammarrätten som gick på Förvaltningsrättens linje. Barnen ska stanna i nuvarnade fosterhemmet.

–Det var fel att flytta barnen hösten 2009 och det har fattats flera olika felaktiga beslut kring barnen, sa Per Olof Hermansson, KD, socialnämndens nye ordförande vid presskonferensen den 17 mars i år. Samma bedömning gjorde Socialstyrelsen. Detta upprepade Hermansson dagen innan Kammarrättens beslut. Hur kunde det gå så här?

När det genom utredningar framkommit att fosterhemmet både var kärleksfullt och lämpligt samt att det var fel att omhänderta barnen – vad fanns det då för ytterligare kort att spela ut? Det var nedanstående två kort som löpt som en röd tråd genom de båda domstolarna.

För det första: Lång tid hade förflutit – därför borde barnen stanna där de är. (Lomander och s-politikernas medvetna och  förhalande långsamhetsfel). Trots att barnaärenden ska behandlas ”skyndsamt”.

För det andra: Begreppet ”samarbetssvårigheter”. Detta diffusa påstående är svårt, nästan omöjligt, att motbevisa. Det var främst förvaltningen, vissa politiker men även den biologiska mamman som använde begreppet. Varför? Den frågan kräver svar. Vid umgänget med den biologiska mamman lämnade fostermamman barnen till socialtjänsten vid en bestämd plats. Socialtjänsten förde barnen till mamman. Efter umgänget fördes barnen tillbaka till fostermamman vid samma plats. Förmodligen sker så även i det nya fosterhemmet. Vari låg då samarbetssvårighteterna?

Om mamman älskar sina barn och vill deras bästa, men inte själv kunde ta hand om dem, varför skulle hon då förvägra dem att komma till det hem de upplevde som sitt? Den frågan borde belysts i de båda domstolarna. Men socialförvaltningen i Mark, part i målet, uteblev helt i Förvaltningsrätten och hade ett svagt försvar i Kammarrätten.

Mia Magné, C, ordförande i socialutskottet som har kämpat för att barnen skulle få komma hem till det första fosterhemmet. Hon mottog beskedet från Kammarrätten med sorg. Vilka har vunnit på det här beslutet? frågade reportern. Magné:  –De som ombesörjde familjehemmet. Marks kommuns förvaltning. Den gamla socialförvaltningen och de som tog det här beslutet. De har vunnit. De har vunnit på bekostnad av två barn.

Dom har fallit. Men sista ordet är inte sagt i detta barnavårdsärende. Fostermamman hade mod och civilkurage att ta upp kampen mot en hiarkisk och okänslig förvaltning och nämnd. Det var genom denna uppmärksamhet som Socialstyrelsen gjorde en granskning. Man fall fel i  i 98 av de 148 ärendena. Priset fick de båda hemlängtande barnen "Fanny" och "Rasmus" betala.  Råder det rättssäkerhet när det gäller barnavårdsärenden

Skammens Mark

Om någon skrev ett manus om denna tragedi skulle förläggaren nobba den och säga den är alltför skruvad och överdriven för låta trovärdig. Här överträffar verkligheten den fiktiva berättelsen med de förmodligen bland de mest skrivna artiklar, länkar och reportage under två år.

Borde fostermamman varit tyst och underkastat sig bortförandet av barnen? Men om alla blir rädda, uppgivna och tysta kan ingen förändring ske. Då hade det inte blivit känt hur socialchefer, tjänstemän och politiker agerar. Det här ärendet handlar om felaktig tvångsflyttning, inkompetenta utredare, långsamhetsfel i utredningen samt begreppet konflikt/samarbetssvårigheter.

LångsamhetsfelRadio Sjuhärad  kunde avslöja att nye ordf. i socialnämnden, Anita Lomander, S, vägrat att granska fallet med de uppmärksammade fosterbarnen. Det räknas som  långsamhetsfel. En barnavårdsutredning ska ske ”skyndsamt”.   

Dold information
Vid socialnämndens möte den 17 mars 2011 beslutade socialnämnden om kompletterande utredningar innan de kunde ta ställning till om barnen skulle få återvända till sitt psykologiska hem, det första fosterhemmet. Detta eftersom de två ”superutredarna” som kommunen anlitat inte hade klarat sitt uppdrag. Barnens vilja hade inte redovisats.  Därmed uppstod  långsamhetsfel med ytterligare utdragen utredning. Viket också docent Bo Edvardsson, expert på utredningsmetodik, påpekade.I det här fallet oacceptabla nästan två år.

Men Uppdrag Granskning, UG, kunde avslöja att informationen om detta redan fanns – dold. Utredarna hade undanhållit barnens röster och uppgifter om att barnen ville hem.  Janne Josefsson, UG, konfronterade  socialchef Magnus Andersson med det brev som denne skrivit till fosterhemmet. Socialchef Andersson försökte bortförklara och talade om starka krafter – för och emot. Vad var det för starka krafter? Det handlade ju om ett barnavårdsärende och barnens bästa.  Är detta en förvaltning präglad av maktmissbruk?
Den 17 maj tog en oenig socialnämnd (S och V var emot ) beslut om att barnen skulle få komma hem till sina fosterföräldrar. Den biologiska mamman överklagade till Förvaltningsrätten. Som gick på mammans linje och upphävde därmed socialnämnden i Marks beslut. Socialnämnden fick kritik för att inte ha haft några vittnen som kunde styrka deras sak vid den muntliga förhandlingen i Förvaltningssrätten, Den biologiska mamman och barnens ombud hade fyra vittnen.

Mot politikernas viljaDen 16 juni beslutade utskottet i socialnämnden att barnen skulle få träffa fosterföräldrarna oavsett utgången i Förvaltningsrätten. Men socialförvaltningen stoppade – tvärt emot politikernas vilja – helgumgänget.  

I juni i år  blev det känt att v. ordföranden  i socialnämnden, Anita Lomander, S,  var medlem i en Facebook-grupp som förespråkade att barnen inte skulle få återvända till sitt första fosterhem.  Hur opartisk är man då om  man samtidigt sitter i en nämnd och är  myndighetsutövare? 

Uteblev i rätten

Till den långa raden av brister  i Marks kommun läggs också bristen på agerande vid de båda domstolarna. Till Förvaltningsrätten kom ingen från Mark för att försvara beslutet om att barnen skulle få komma hem. Den biologiska mamman hade kallat fyra vittnen.  Förvaltningsrätten gick på den biologiska mammans linje och upphävde därmed beslutet i socialnämnden i Mark. Socialnämndrn överklagade till Kammarrätten. Trots lång förberedelse var inte försvaret tillräckligt förberett när ärendet kom upp i Kammarrätten som gick på Förvaltningsrättens linje. Barnen ska stanna i nuvarande fosterhemmet.

–Det var fel att flytta barnen hösten 2009 och det har fattats flera olika felaktiga beslut kring barnen, sa Per Olof Hermansson, KD, socialnämndens nye ordförande vid presskonferensen den 17 mars i år. Samma bedömning gjorde Socialstyrelsen. Detta upprepade Hermansson dagen innan Kammarrättens beslut. Hur kunde det gå så här?

När det genom utredningar framkommit att fosterhemmet både var kärleksfullt och lämpligt samt att det var fel att omhänderta barnen – vad fanns det då för ytterligare kort att spela ut? Det var nedanstående två kort som löpt som en röd tråd genom de båda domstolarna.

För det första: Lång tid hade förflutit – därför borde barnen stanna där de är. (Lomander och s-politikernas medvetna och  förhalande långsamhetsfel). Trots att barnaärenden ska behandlas ”skyndsamt”.

För det andra: Begreppet ”samarbetssvårigheter”. Detta diffusa påstående är svårt, nästan omöjligt, att motbevisa. Det var främst förvaltningen, vissa politiker men även den biologiska mamman som använde begreppet. Varför? Den frågan kräver svar. Vid umgänget med den biologiska mamman lämnade fostermamman barnen till socialtjänsten vid en bestämd plats. Socialtjänsten förde barnen till mamman. Efter umgänget fördes barnen tillbaka till fostermamman vid samma plats. Förmodligen sker så även i det nya fosterhemmet. Vari låg då samarbetssvårighteterna?

Om mamman älskar sina barn och vill deras bästa, men inte själv kunde ta hand om dem, varför skulle hon då förvägra dem att komma till det hem de upplevde som sitt? Den frågan borde belysts i de båda domstolarna. Men socialförvaltningen i Mark, part i målet, uteblev helt i Förvaltningsrätten och hade ett svagt försvar i Kammarrätten.

Mia Magné, C, ordförande i socialutskottet som har kämpat för att barnen skulle få komma hem till det första fosterhemmet. Hon mottog beskedet från Kammarrätten med sorg. Vilka har vunnit på det här beslutet? frågade reportern. Magné:  –De som ombesörjde familjehemmet. Marks kommuns förvaltning. Den gamla socialförvaltningen och de som tog det här beslutet. De har vunnit. De har vunnit på bekostnad av två barn.

Dom har fallit. Men sista ordet är inte sagt i detta barnavårdsärende. Fostermamman hade mod och civilkurage att ta upp kampen mot en hiarkisk och okänslig förvaltning och nämnd. Det var genom denna uppmärksamhet som Socialstyrelsen gjorde en granskning. Man fall fel i  i 98 av de 148 ärendena. Priset fick de båda hemlängtande barnen "Fanny" och "Rasmus" betala.  Råder det rättssäkerhet när det gäller barnavårdsärenden?

Barnfamiljer behöver ett hem

Inga barnfamiljer ska vräkas från sina hem. Det målet satte regeringen upp för fyra år sedan. En nollvision. Men utvecklingen går inte åt rätt håll. Hälften av kommunerna klarar inte uppgiften.

69 barn har vräkts från sina hem i Stockholms län under årets första hälft. Av dem bor 21 i Stockholms stad (källa: Kronofogden aug. -11). I hela landet vräktes motsvarande tid förra året 328 barnfamiljer. I år och under motsvarande tid var antalet 358. Alltså en ökning med nio procent.

Utförsäkringen av sjukskrivna kan påverka antalet vräkningar. Diakoner har märkt att det är allt fler vanliga familjer, ibland ensamma flerbarnsmammor, som kommit i kläm och inte kan betala hyran. Många av vräkningarna sker i onödan enligt rapporten "Varför vräks barn fortfarande" en rapport som gjorts på uppdrag av barn- och ungdomsminister Maria Larsson.

Rapporten listar flera orsaker till att barn fortfarande vräks:
*Vuxna glömmer barnperspektivet. Det är mycket svårare för ett barn än för en vuxen att tvingas flytta.
* Somliga kommuner har infört ett maxbelopp för biståndet, utan lagligt stöd.
* Att en familj inte vill medverka till socialtjänstens utredning är inte ett lagligt skäl att låta barn vräkas.
* Enligt socialtjänstlagen ska rätten till bistånd bedömas utifrån den aktuella situationen. Ändå motiveras många avslag med att hyresgästen borde ha klarat av hyran exempelvis med hjälp av bättre planering. Trots att han/hon inte har några pengar när krisen inträffar. Detta är fel enligt arbetsgruppen.
* Det händer att kommunerna ser en vräkning som ett inslag i en behandlingsstrategi. Tanken är då att den som vräks ska lära sig en läxa. Ingen forskning stödjer metoden.

I nio av tio fall handlar vräkningar av barnfamiljer om att hyran inte är betald, enligt kronofogden. En av artikelförfattarna till rapporten "Varför vräks barn fortfarande", Ida Borg, säger att vi har sett att många vräkningar av barn kunde ha undvikits om man sett mjukare på en familjs aktuella ekonomiska situation.

Det finns fler oroande moment kring vräkningar av barn. Enligt Ida Borg sker fler vräkningar av barnfamiljer än vad som syns i kronofogdens statisk. Den definition som kronofogden använder sig av fångar vissa, men inte alla. Påtvingade flyttningar med hot kan vara exakt lika jobbigt för barnen men kommer inte in i någon statistik, enligt rapporten.

Från ansvarigt håll i staden talas det om att många vräkningar kan bero på att familjen hyrt i andra hand och där värden inte i god tid talat om för stadsdelarna att det är en vräkning på gång. Men somliga kommuner klarar detta genom god kontakt med hyresvärdar.

Maria Larsson föreslår en nationell samordnare. Men det är ändå märkligt att kommunerna, i vissa fall, har så svårt att ta fram något konkret. Verktyg finns redan. Bristerna finns i den lokala praktiken.

Nynäshamn är en av de kommuner som lever upp till nollvisionen. Kommunen har en grupp med uppsökare som träffar vräkningshotade personer och hjälper dem att sätta upp avbetalningsplaner. I Nynäshamn har man ett bra samarbete med fastighetsägarna och får alltid tidigt indikationer om någon hotas av vräkning.

Det är viktigt att det vräkningsförebyggande arbetet har en stark förankring i den kommunala organisationen och ingår i socialtjänstens permanenta verksamhet. Barnvräkningar bör ges en social definition.

Socialtjänsten behöver säkerställa rutiner som gör det möjligt att agera inom återvinningsfristen, det vill säga en paragraf i hyreslagen som innebär att socialtjänsten går in och garanterar skulden inom tre veckor efter avhysningsbeskedet. Det gör det möjligt för barnfamiljer att ha kvar kontraktet.

Försöks- och träningslägenheter är inte lämpliga för barnfamiljer som blivit bostadslösa på grund av obetalda hyror. Barnfamiljer behöver en sund och missbruksfri miljö. Det behövs också en översyn för att se hur många barn som idag bor i hotellboende eller annat tillfälligt boende och hur länge. Det handlar också om huruvida barnen kan gå kvar i sin förskola och skola.

Socialtjänsten behöver samverka med andra kommunala förvaltningar, hälso- och sjukvården, kronofogden, bostadsföretag, frivilligorganisationer med flera. Erfarenheter visar också att där samverkan fungerar väl har antalet vräkningar kunnat minska.

Vräkningar har mycket negativa effekter på barnen. Deras boendesituation försämras dramatiskt, de förlorar sitt sociala sammanhang, kan tvingas byta skola och mår dåligt av den kris deras föräldrar hamnar i.