Barnfamiljer behöver ett hem

Inga barnfamiljer ska vräkas från sina hem. Det målet satte regeringen upp för fyra år sedan. En nollvision. Men utvecklingen går inte åt rätt håll. Hälften av kommunerna klarar inte uppgiften.

69 barn har vräkts från sina hem i Stockholms län under årets första hälft. Av dem bor 21 i Stockholms stad (källa: Kronofogden aug. -11). I hela landet vräktes motsvarande tid förra året 328 barnfamiljer. I år och under motsvarande tid var antalet 358. Alltså en ökning med nio procent.

Utförsäkringen av sjukskrivna kan påverka antalet vräkningar. Diakoner har märkt att det är allt fler vanliga familjer, ibland ensamma flerbarnsmammor, som kommit i kläm och inte kan betala hyran. Många av vräkningarna sker i onödan enligt rapporten "Varför vräks barn fortfarande" en rapport som gjorts på uppdrag av barn- och ungdomsminister Maria Larsson.

Rapporten listar flera orsaker till att barn fortfarande vräks:
*Vuxna glömmer barnperspektivet. Det är mycket svårare för ett barn än för en vuxen att tvingas flytta.
* Somliga kommuner har infört ett maxbelopp för biståndet, utan lagligt stöd.
* Att en familj inte vill medverka till socialtjänstens utredning är inte ett lagligt skäl att låta barn vräkas.
* Enligt socialtjänstlagen ska rätten till bistånd bedömas utifrån den aktuella situationen. Ändå motiveras många avslag med att hyresgästen borde ha klarat av hyran exempelvis med hjälp av bättre planering. Trots att han/hon inte har några pengar när krisen inträffar. Detta är fel enligt arbetsgruppen.
* Det händer att kommunerna ser en vräkning som ett inslag i en behandlingsstrategi. Tanken är då att den som vräks ska lära sig en läxa. Ingen forskning stödjer metoden.

I nio av tio fall handlar vräkningar av barnfamiljer om att hyran inte är betald, enligt kronofogden. En av artikelförfattarna till rapporten "Varför vräks barn fortfarande", Ida Borg, säger att vi har sett att många vräkningar av barn kunde ha undvikits om man sett mjukare på en familjs aktuella ekonomiska situation.

Det finns fler oroande moment kring vräkningar av barn. Enligt Ida Borg sker fler vräkningar av barnfamiljer än vad som syns i kronofogdens statisk. Den definition som kronofogden använder sig av fångar vissa, men inte alla. Påtvingade flyttningar med hot kan vara exakt lika jobbigt för barnen men kommer inte in i någon statistik, enligt rapporten.

Från ansvarigt håll i staden talas det om att många vräkningar kan bero på att familjen hyrt i andra hand och där värden inte i god tid talat om för stadsdelarna att det är en vräkning på gång. Men somliga kommuner klarar detta genom god kontakt med hyresvärdar.

Maria Larsson föreslår en nationell samordnare. Men det är ändå märkligt att kommunerna, i vissa fall, har så svårt att ta fram något konkret. Verktyg finns redan. Bristerna finns i den lokala praktiken.

Nynäshamn är en av de kommuner som lever upp till nollvisionen. Kommunen har en grupp med uppsökare som träffar vräkningshotade personer och hjälper dem att sätta upp avbetalningsplaner. I Nynäshamn har man ett bra samarbete med fastighetsägarna och får alltid tidigt indikationer om någon hotas av vräkning.

Det är viktigt att det vräkningsförebyggande arbetet har en stark förankring i den kommunala organisationen och ingår i socialtjänstens permanenta verksamhet. Barnvräkningar bör ges en social definition.

Socialtjänsten behöver säkerställa rutiner som gör det möjligt att agera inom återvinningsfristen, det vill säga en paragraf i hyreslagen som innebär att socialtjänsten går in och garanterar skulden inom tre veckor efter avhysningsbeskedet. Det gör det möjligt för barnfamiljer att ha kvar kontraktet.

Försöks- och träningslägenheter är inte lämpliga för barnfamiljer som blivit bostadslösa på grund av obetalda hyror. Barnfamiljer behöver en sund och missbruksfri miljö. Det behövs också en översyn för att se hur många barn som idag bor i hotellboende eller annat tillfälligt boende och hur länge. Det handlar också om huruvida barnen kan gå kvar i sin förskola och skola.

Socialtjänsten behöver samverka med andra kommunala förvaltningar, hälso- och sjukvården, kronofogden, bostadsföretag, frivilligorganisationer med flera. Erfarenheter visar också att där samverkan fungerar väl har antalet vräkningar kunnat minska.

Vräkningar har mycket negativa effekter på barnen. Deras boendesituation försämras dramatiskt, de förlorar sitt sociala sammanhang, kan tvingas byta skola och mår dåligt av den kris deras föräldrar hamnar i.