I partiprogram, valmanifest och i äldrenämnder säger man sig värna om de äldre. Det gör nog flertalet politiker. Men vem styr verksamheten när äldres önskemål om traditionell föda kommer i kläm?
De boende på Bokebergs äldreboende i Hässleholm nekades ägg och sill till påskbordet. Det ordnade sig dock med hjälp av media. Få saker upprör allmänheten som den här typen av kommunal snålhet. Men i kölvattnet av denna massmediala uppmärksamhet uppstår obesvarade frågor. Hur tänkte de ansvariga politikerna eller den till vilken beslutet om ägg- och sillförbudet delegerats? Ingen ansvarig har hittills uttalat sig
Minns ni Arvid, 87 år, från Höganäs ? Året var 2003. Och trots att Arvid Hanson, då betalade 7233 kronor i månaden för sitt äldreboende i Höganäs ville förvaltningen dra in hans frukostägg för att spara. Antingen får du ett halvt ägg varje morgon eller ett helt varannan dag, var beskedet Hansson fick. Men Hansson vägrade tro att ett halvt i stället för helt ägg till åldringarna skulle kunna rädda kommunens eller Sveriges dåliga ekonomi.
Och Arvid, som dessutom var skolad och kunde tala för sig, kontrade med att samtidigt som detta idiotiska äggbeslut kommer lånar Höganäs kommun för övrigt ut 75 miljoner kronor till Vägverket räntefritt. Men Arvid sa också att om hans dagliga ägghalva belastade kommunens ekonomi så kunde han avstå från den. Trots att Arvid betalade för sitt äldreboende. Det är fruktansvärt att dra in på mat när man ska spara pengar, sa Torwald Åberg, näringsfysiolog. "Bara ett halvt ägg till frukost"
Hur kommer det att gå med lutfisken, som tidigare varit i fara inom äldreomsorgen? Gösta Nyström, 86 år från Gnesta orkade, 2003, säga i ifrån. Han blev riksbekant när han ilsknade till över att kommunen i en missriktad sparnit drog in på den årliga lutfisken som dagcentralernas pensionärer brukade bjudas på till Lucia.
Gösta Nyström och hans kompisar längtade efter lutfisk till Lucia. En tradition för de gamla i Gnesta. Kommunen tyckte att lutfisklagandet tog för lång tid. De vägrade dessutom att släppa in frivilliga kockar och andra som erbjöd sig att laga lutfisk i sina kök. Som i en anda från en svunnen brukspatronstid lät mantrat: "Vi har våra rutiner, ärendet har fått orimliga dimensioner." Men krögaren och På spåret-stjärnan Carl Jan Granqvist kom till Gnesta och bjöd på lutfisk. "Succén låg på lut"
I december 2003 placerade lyssnarna till radioprogrammet Efter tolv i P4 Gösta Nyström på andra plats som "Året svensk", efter Anna Lindh men före FN-diplomaten Hans Blix. Ett tydligt uttryck för vad svenska folket anser då man behandlar äldre nedlåtande. Vid sådana här tillfällen vibrerar det i samhällskroppen men inte bland politiker och tjänstemän.
Och när allmänhetens missnöje med sådana beslut når full styrka då går de ansvariga ut och säger att "det hela var ett missförstånd". Tala om bristande kommunikation. Då har några äldre, ibland en bit över 80 år, ensamma dragit igång en protest mot besparingar på ägg, sill och lutfisk. Borde inte de äldre behandlas bättre på ålderns höst?
Det är beklämmande och oroande att sådant här händer. Vad handlar det egentligen om? Det kan väl knappast handla om ekonomi? Handlar det om politikers brist på ansvar, inlevelseförmåga och civilkurage? Eller är det kanske som Lars Lindström skrev i Expressen "Det här stinker av snustorr byråkrati".
03 maj 2011
08 april 2011
Romer lever i utanförskap
Den oroande trend som rör sig genom Europa mot romer – med förenklade argument – måste stoppas. Europaparlamentet måste agera och betona de värderingar våra demokratiska samhällen grundar sig på.
Hur stödjer då samhället romerna? Vad gör kommunerna och skolan för dessa elever? Miljöpartiet hade en motion 2007. ”Förbättring av romers situation”. (Utl. 2008:80). Där framgick också romerska elevers höga frånvaro i skolan. På högstadieskolorna hela 40 procent i genomsnitt. På mellanstadiet ca.27 procent. Motionen ledde inte, trots motionärens goda intentioner, till någon förbättring.
Förebilder behövs
Hur kan vi då öka närvaron i skolan bland dessa elever? TV-programmet Agenda tog i oktober 2008 upp romernas situation i Malmö. När många romerska barn inte kom till skolan anställde kommunen en person som kallades brobryggare.
En person med romersk bakgrund som de unga kunde identifiera sig med. Som också var en länk mellan hemmet och skolan. Genom att anställa honom ökade närvaron markant. Men speciella satsningar på romerska barn är ett undantag och brobryggaren togs bort av ekonomiska skäl.
Utanförskap
Romerska elever känner sig utanför. Det står inget i läromedlen om vad romer är. Modersmålslärare och handledning i romani chip, romernas minoritetsspråk, finns inte. Ca 80 procent av romerna saknar arbete. Utbildning är viktigt, men också att bekämpa fördomar. ”Situationen är skrämmande”.
Romersk skolpersonal är nyckeln. Det är viktigt att på lång sikt få in behörig romersk personal i skolan, enligt Skolverket. Och inte minst utifrån att romerna har inte den skoltradition som majoritetssamhället har.
Om Stockholms stad och hela landet ska bli ett föredöme i Europa för att stärka romernas mäskliga rättigheter måste fördomar bekämpas på olika plan.
A och O för romer
Utbildning är, förutom bekämpande av fördomar, A och O för att romerska barn och vuxna ska komma in i samhället. Kanske starta en folkhögskola för romer likt Agnesbergs folkhögskola, Göteborg. Och brobryggare i skolan.
Det behövs såväl vuxenutbildning som riktad grundskoleutbildning för romer. Och modersmålsundervisning i romerska språken och se till att alla romerska elever erbjuds undervisning. Miljöpartiet kommer att återkomma med sådant förslag. Det behövs också romerska lärare som är tillsvidareanställda och inte bara projektanställda, som ett undervisningsråd på Skolverkat har sagt.
Ny motion
Nu, våren 2011, behandlades en ny motion, denna gång från Vänsterpartier i Stockholms fullmäktige, om romernas situation: ”Stockholms stad som föredöme i Europa för att stärka romernas mänskliga rättigheter.” (Utl 2011:28). Men dessa, här ovan beskrivna satsningar, framgår inte av motionssvaret. Motionen anses istället besvarad med hänvisning till den nyligen upprättade arbetsmarknadsnämnden. Romer fortfarande en utsatt grupp.
Det svenska samhället gör inte tillräckligt för att stötta romerna. Det anser Europarådet som bland annat pekar på stora brister i undervisningen
Vad Stockholms stad och hela landet behöver göra är att sätta in långsiktiga insatser inom såväl utbildningsområdet som arbetsmarknaden. Och se till att romerska elever känner sig trygga och välkomna då de kommer till skolan.
Hur stödjer då samhället romerna? Vad gör kommunerna och skolan för dessa elever? Miljöpartiet hade en motion 2007. ”Förbättring av romers situation”. (Utl. 2008:80). Där framgick också romerska elevers höga frånvaro i skolan. På högstadieskolorna hela 40 procent i genomsnitt. På mellanstadiet ca.27 procent. Motionen ledde inte, trots motionärens goda intentioner, till någon förbättring.
Förebilder behövs
Hur kan vi då öka närvaron i skolan bland dessa elever? TV-programmet Agenda tog i oktober 2008 upp romernas situation i Malmö. När många romerska barn inte kom till skolan anställde kommunen en person som kallades brobryggare.
En person med romersk bakgrund som de unga kunde identifiera sig med. Som också var en länk mellan hemmet och skolan. Genom att anställa honom ökade närvaron markant. Men speciella satsningar på romerska barn är ett undantag och brobryggaren togs bort av ekonomiska skäl.
Utanförskap
Romerska elever känner sig utanför. Det står inget i läromedlen om vad romer är. Modersmålslärare och handledning i romani chip, romernas minoritetsspråk, finns inte. Ca 80 procent av romerna saknar arbete. Utbildning är viktigt, men också att bekämpa fördomar. ”Situationen är skrämmande”.
Romersk skolpersonal är nyckeln. Det är viktigt att på lång sikt få in behörig romersk personal i skolan, enligt Skolverket. Och inte minst utifrån att romerna har inte den skoltradition som majoritetssamhället har.
Om Stockholms stad och hela landet ska bli ett föredöme i Europa för att stärka romernas mäskliga rättigheter måste fördomar bekämpas på olika plan.
A och O för romer
Utbildning är, förutom bekämpande av fördomar, A och O för att romerska barn och vuxna ska komma in i samhället. Kanske starta en folkhögskola för romer likt Agnesbergs folkhögskola, Göteborg. Och brobryggare i skolan.
Det behövs såväl vuxenutbildning som riktad grundskoleutbildning för romer. Och modersmålsundervisning i romerska språken och se till att alla romerska elever erbjuds undervisning. Miljöpartiet kommer att återkomma med sådant förslag. Det behövs också romerska lärare som är tillsvidareanställda och inte bara projektanställda, som ett undervisningsråd på Skolverkat har sagt.
Ny motion
Nu, våren 2011, behandlades en ny motion, denna gång från Vänsterpartier i Stockholms fullmäktige, om romernas situation: ”Stockholms stad som föredöme i Europa för att stärka romernas mänskliga rättigheter.” (Utl 2011:28). Men dessa, här ovan beskrivna satsningar, framgår inte av motionssvaret. Motionen anses istället besvarad med hänvisning till den nyligen upprättade arbetsmarknadsnämnden. Romer fortfarande en utsatt grupp.
Det svenska samhället gör inte tillräckligt för att stötta romerna. Det anser Europarådet som bland annat pekar på stora brister i undervisningen
Vad Stockholms stad och hela landet behöver göra är att sätta in långsiktiga insatser inom såväl utbildningsområdet som arbetsmarknaden. Och se till att romerska elever känner sig trygga och välkomna då de kommer till skolan.
17 februari 2011
Äldre sköra i kläm
En korttidsplats är vistelsen mellan hemmet och sjukhuset när ohälsan tilltar. Eller då anhöriga, som vårdar den äldre hemma, behöver avlastning. Idag drar man ner på dessa platser trots ett stort behov. Tiden på sjukhus har samtidigt blivit allt kortare. Många äldre sjuka klarar inte att återvända till hemmet direkt. De behöver en plats för återhämtning, en korttidsplats. Men där är det platsbrist p.g.a. neddragningar – eller för att andra, ännu sjukare, ligger kvar där i väntan på en plats på ett vård- och omsorgsboende.
När det gäller korttidsplatser, tidigare benämnt korttidsboenden, säger socialtjänstlagen inget om hur länge en korttidsplats får upptas. Däremot anges att beslut om en plats i vård- och omsorgsboende, tidigare benämnt särskilt boende, måste verkställas inom tre månader. Genom att erbjuda korttidsplats, istället för plats inom vård- och omsorgsboendet, kan kommunen undvika att drabbas av en särskild avgift, eftersom det ju då inte finns något beslut som ska verkställas. En kvinna i 90-årsåldern vistades ett par år på ett korttidsboende. Är det rimligt. Risken finns att kommunerna sätter det här i system.
Idag har kvarboendeprincipen – att alla ska bo hemma så länge som möjligt – blivit vägledande för svensk äldrepolitik. Det är en ekonomisk fråga eftersom platserna på vård- och omsorgsboenden är dyra. Biståndbedömningen för att få en plats på ett sådant boende har blivit alltmer restriktiv.
Andelen äldre som bor i vård- och omsorgsboenden har minskat med 25 procent under 2000-talet och kraven för att få en plats har höjts. Samtidigt har antalet platser i slutenvården också minskat, särskilt inom geriatriken och psykiatrin. Parallellt med denna utveckling har det skett en kraftig förkortning av vårdtiden på sjukhusen. De äldre åker in och ut mellan sjukhuset och hemmet. Därmed har korttidsplatserna för återhämtning mellan sjukhuset och hemmet blivit allt viktigare. Men även där är prioriteringarna hårda.
Socialstyrelsen kom 2008 med en rapport ”Kallelse till samordnad vårdplanering – hur gick det sedan?” Där beskrevs, genom intervjuer, situationen för fyra svaga personer som alla fick avslag på ansökan om en korttidsplats. Av rapporten framgick att de äldre skrevs ut från sjukhuset till det egna hemmet även när de hade stora svårigheter att röra sig och sköta sin hygien. En majoritet var i riskzonen för undernäring, bland kvinnorna hela 70 procent. De äldre var oftast smala, klena, vårdbehövande, ledsna och deprimerade. En rapport som borde komma i strålkastarljuset.
Det har varit sparsamt med byggande av vård- och omsorgsboenden som också inkluderar korttidsplatser.Samtidigt har avyttringen av befintliga vårdplatser pågått. Det handlar bl.a om äldre servicehus som inte ansetts som lämpade till tyngre vårdbehov. De har under 2000-talet avvecklats eller gjort om till seniorboenden. En successiv minskning av platser i äldre sjukhem har också skett där flerbäddsrum ersatts med en-persons-rum och där rum utan egna hygienutrymmen byggts om eller avvecklats till något annat.
Frågor som rör såväl bristen på vård- och omsorgsboende, inklusive de begränsade korttidplatserna såväl som omvandlingen av servicehus till s.k. trygghetsboenden, bör komma i fokus. Liksom om vissa kommuner försöker kringgå gällande lagstiftning när det inte finns plats på ett vård- och omsorgsboende. Pensionärsorganisationerna måste ständigt hålla sig informerade om vad som händer inom äldreomsorgen Det ligger i såväl pensionärsorganisationernas som politikens intresse om de vill värna om en human äldrepolitik.
När det gäller korttidsplatser, tidigare benämnt korttidsboenden, säger socialtjänstlagen inget om hur länge en korttidsplats får upptas. Däremot anges att beslut om en plats i vård- och omsorgsboende, tidigare benämnt särskilt boende, måste verkställas inom tre månader. Genom att erbjuda korttidsplats, istället för plats inom vård- och omsorgsboendet, kan kommunen undvika att drabbas av en särskild avgift, eftersom det ju då inte finns något beslut som ska verkställas. En kvinna i 90-årsåldern vistades ett par år på ett korttidsboende. Är det rimligt. Risken finns att kommunerna sätter det här i system.
Idag har kvarboendeprincipen – att alla ska bo hemma så länge som möjligt – blivit vägledande för svensk äldrepolitik. Det är en ekonomisk fråga eftersom platserna på vård- och omsorgsboenden är dyra. Biståndbedömningen för att få en plats på ett sådant boende har blivit alltmer restriktiv.
Andelen äldre som bor i vård- och omsorgsboenden har minskat med 25 procent under 2000-talet och kraven för att få en plats har höjts. Samtidigt har antalet platser i slutenvården också minskat, särskilt inom geriatriken och psykiatrin. Parallellt med denna utveckling har det skett en kraftig förkortning av vårdtiden på sjukhusen. De äldre åker in och ut mellan sjukhuset och hemmet. Därmed har korttidsplatserna för återhämtning mellan sjukhuset och hemmet blivit allt viktigare. Men även där är prioriteringarna hårda.
Socialstyrelsen kom 2008 med en rapport ”Kallelse till samordnad vårdplanering – hur gick det sedan?” Där beskrevs, genom intervjuer, situationen för fyra svaga personer som alla fick avslag på ansökan om en korttidsplats. Av rapporten framgick att de äldre skrevs ut från sjukhuset till det egna hemmet även när de hade stora svårigheter att röra sig och sköta sin hygien. En majoritet var i riskzonen för undernäring, bland kvinnorna hela 70 procent. De äldre var oftast smala, klena, vårdbehövande, ledsna och deprimerade. En rapport som borde komma i strålkastarljuset.
Det har varit sparsamt med byggande av vård- och omsorgsboenden som också inkluderar korttidsplatser.Samtidigt har avyttringen av befintliga vårdplatser pågått. Det handlar bl.a om äldre servicehus som inte ansetts som lämpade till tyngre vårdbehov. De har under 2000-talet avvecklats eller gjort om till seniorboenden. En successiv minskning av platser i äldre sjukhem har också skett där flerbäddsrum ersatts med en-persons-rum och där rum utan egna hygienutrymmen byggts om eller avvecklats till något annat.
Frågor som rör såväl bristen på vård- och omsorgsboende, inklusive de begränsade korttidplatserna såväl som omvandlingen av servicehus till s.k. trygghetsboenden, bör komma i fokus. Liksom om vissa kommuner försöker kringgå gällande lagstiftning när det inte finns plats på ett vård- och omsorgsboende. Pensionärsorganisationerna måste ständigt hålla sig informerade om vad som händer inom äldreomsorgen Det ligger i såväl pensionärsorganisationernas som politikens intresse om de vill värna om en human äldrepolitik.
16 februari 2011
Mobbning – elevers Golgata
Ingen arbetsplats skulle acceptera en så bristfällig arbetsmiljö som på vissa håll förekommer inom skolans värld. Vari ligger problemet? Var finns skolans ledning när elever utsätts för mobbning?
Bättre åtgärder mot skolk, mobbning och kränkande behandling är nödvändiga. De lagar som rör skolans område är i stort sett bra. Det är tillämpningen som ibland brister. Ingen kan kräva att skolor alltid ska lyckas. Men arbetsmiljölagen, barn- och elevskyddslagen och likabehandlingsplanen ska vara kända och tillämpas på skolan. Om inte skolans ledning klarar detta - vad kan vi då förvänta oss av eleverna? Det kan till och med anses som ett lagbrott att inte agera mot mobbning.
Ytterligare ett mobbningsfenomen har tillkommit - den digitala mobbningen där eleverna ofta skriver en offentlig dagbok på Internet. Där skriver de om sina känslor, upplevelser, drömmar och fantasier. Tidigare fanns det ett lås på dagböcker och tonåringarna förvarade dem på ett hemligt ställe. Skolan borde ta upp konsekvenserna av att leva ett transparent liv på nätet.
Skolan måste ha beredskap att möta elever som mår dåligt eller har en besvärlig livssituation. Hänsyn till de individuella behoven måste tas. Det motverkar frånvaro, mobbning och kränkningar. Det finns ofta en gemensam bakgrund till skolk, mobbning/kränkande behandling - nämligen att problemen inte har åtgärdats i tid.
Mobbningen har en komplex bakgrund. Istället för att få bättre stöd tvingas många elever att klara sig allt mer själva - med mindre lyckat resultat. Dagens skola bygger mycket på ökat ensamarbete, vilket är förödande för elever i behov av lärarledd undervisning. Detta leder till bristande självkänsla och uppgivenhet som i sin tur kan leda till ogiltig frånvaro, skolk och kanske mobbning. Dessutom har det dragits ner på skolpersonal kring eleverna - kuratorer, skolsköterskor, resurspersonal och skolvärdinnor blir allt färre.
Fallet Måns från Lerum borde varit en väckarklocka. Måns begick självmord 2005 efter att ha mobbats under sex år. Skolverket riktade, efter Måns död, skarp kritik mot kommunens bristfälliga agerande för att få stopp på mobbningen. Efter Måns död blev det känt att skolan varken upptäckt, utrett eller åtgärdat de kränkningar som Måns utsattes för. De insatser som gjordes var kortvariga, skrev Skolverket. Ingen hade agerat vare sig samlat eller målinriktat och det har brustit i skolans kontakt med föräldrarna. Detta är värt att notera. Kanske är det en av grundorsakerna till att mobbning kan fortsätta att utvecklas. "Fallet Måns borde vara en väckarklocka för hela landet", skrev ett undervisningsråd på Skolverket. Men vad har hänt sedan dess?
När allvarlig mobbning uppdagas bör samtliga inblandade kallas till ett möte. Om inte ett dokument och en handlingsplan upprättas och sätts på pränt får det anses som så kallad "hemlös information", vilket förmodligen inte är tillåtet.
Samhället kan aldrig överta föräldrars ansvar för sina barn. Men skolan har ett ansvar att se till att eleverna kan gå till och från den obligatoriska grundskolan samt uppehålla sig där under raster och måltider utan att trakasseras.
Skolornas program mot mobbning fungerar så dåligt att de allihop får icke godkänt av Skolverket. Varje rektor måste känna till skollagens regler och hur dessa ska hanteras till vardags. Eleverna ska inte behöva gå sin Golgatavandring till skolan medan vuxenvärlden, ibland, ser på. Landets rektorer och skolpolitiker måste rycka upp sig!
Läs mer: "Skolornas program mot mobbning sågas", svt.se 28 januari.
Bättre åtgärder mot skolk, mobbning och kränkande behandling är nödvändiga. De lagar som rör skolans område är i stort sett bra. Det är tillämpningen som ibland brister. Ingen kan kräva att skolor alltid ska lyckas. Men arbetsmiljölagen, barn- och elevskyddslagen och likabehandlingsplanen ska vara kända och tillämpas på skolan. Om inte skolans ledning klarar detta - vad kan vi då förvänta oss av eleverna? Det kan till och med anses som ett lagbrott att inte agera mot mobbning.
Ytterligare ett mobbningsfenomen har tillkommit - den digitala mobbningen där eleverna ofta skriver en offentlig dagbok på Internet. Där skriver de om sina känslor, upplevelser, drömmar och fantasier. Tidigare fanns det ett lås på dagböcker och tonåringarna förvarade dem på ett hemligt ställe. Skolan borde ta upp konsekvenserna av att leva ett transparent liv på nätet.
Skolan måste ha beredskap att möta elever som mår dåligt eller har en besvärlig livssituation. Hänsyn till de individuella behoven måste tas. Det motverkar frånvaro, mobbning och kränkningar. Det finns ofta en gemensam bakgrund till skolk, mobbning/kränkande behandling - nämligen att problemen inte har åtgärdats i tid.
Mobbningen har en komplex bakgrund. Istället för att få bättre stöd tvingas många elever att klara sig allt mer själva - med mindre lyckat resultat. Dagens skola bygger mycket på ökat ensamarbete, vilket är förödande för elever i behov av lärarledd undervisning. Detta leder till bristande självkänsla och uppgivenhet som i sin tur kan leda till ogiltig frånvaro, skolk och kanske mobbning. Dessutom har det dragits ner på skolpersonal kring eleverna - kuratorer, skolsköterskor, resurspersonal och skolvärdinnor blir allt färre.
Fallet Måns från Lerum borde varit en väckarklocka. Måns begick självmord 2005 efter att ha mobbats under sex år. Skolverket riktade, efter Måns död, skarp kritik mot kommunens bristfälliga agerande för att få stopp på mobbningen. Efter Måns död blev det känt att skolan varken upptäckt, utrett eller åtgärdat de kränkningar som Måns utsattes för. De insatser som gjordes var kortvariga, skrev Skolverket. Ingen hade agerat vare sig samlat eller målinriktat och det har brustit i skolans kontakt med föräldrarna. Detta är värt att notera. Kanske är det en av grundorsakerna till att mobbning kan fortsätta att utvecklas. "Fallet Måns borde vara en väckarklocka för hela landet", skrev ett undervisningsråd på Skolverket. Men vad har hänt sedan dess?
När allvarlig mobbning uppdagas bör samtliga inblandade kallas till ett möte. Om inte ett dokument och en handlingsplan upprättas och sätts på pränt får det anses som så kallad "hemlös information", vilket förmodligen inte är tillåtet.
Samhället kan aldrig överta föräldrars ansvar för sina barn. Men skolan har ett ansvar att se till att eleverna kan gå till och från den obligatoriska grundskolan samt uppehålla sig där under raster och måltider utan att trakasseras.
Skolornas program mot mobbning fungerar så dåligt att de allihop får icke godkänt av Skolverket. Varje rektor måste känna till skollagens regler och hur dessa ska hanteras till vardags. Eleverna ska inte behöva gå sin Golgatavandring till skolan medan vuxenvärlden, ibland, ser på. Landets rektorer och skolpolitiker måste rycka upp sig!
Läs mer: "Skolornas program mot mobbning sågas", svt.se 28 januari.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)