Det skrevs många intressanta inlägg om S valförlust 2006. Nedanstående är till delar utdrag ur en artikel på min hemsida där jag återgav det som verkade vara en intressant eftervalsanalys 2006. Finns det någonting att lära inför valet 2014 av 2006 års valrörelse?
Trodde inte på socialdemokratin
”Arbetarväljare trodde inte på socialdemokraternas budskap”, det var rubriken på förre folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johanssons eftervalsanalys i DN den 17 okt. 2006. Det blev för mycket av att ”det går bra för Sverige” och för lite samhällskritik, skrev Johansson. Som menade att misslyckandet i arbetsmarknadsfrågor grundades redan 2003-2004. Och att valet då i praktiken förlorades. Johansson drog slutsatsen att det är unga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund som gick till Sverigedemokraterna, SD. De kände inte att S tog samhällsproblemen på allvar, enligt Johansson.
”Sossepolitik av 70-talsmodell”
Men Morgan Johansson fick kritik av statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som i Piteå tidning den 18 okt. 2006 gick till angrepp mot Johansson. – Jag förstår inte varför Morgan Johansson utfärdar en varning för att Socialdemokratin skulle riskera högervridning. Det är i så fall en varning som kommer tjugo år för sent. På 80-talet gjorde S en justering åt höger.
Ljunggren tolkade Morgan Johanssons åsikter som absurda vänsteråsikter. Ljunggren skrev om att sälja samma gamla sossevänsterbudskap om att den offentliga sektorn måste expandera, höja skatterna, reglera samhället mer, cykelhjälmar, tvångsindelning av föräldraförsäkringen etc. Ljunggren tolkning av Johanssons debattinlägg var att om vi inte öser på med mer traditionell sossepolitik av 70-talsmodell så kommer SD och äter upp socialdemokratin.
Morgan Johansson svarade i Piteå Tidning den 20 okt. 2006 under rubriken ”Har Stig-Björn Ljunggren tappat balansen?” Johansson undrade om Ljunggren önskade att S övergav den generella välfärdspolitiken eftersom vi tydligen inte får försvara den när den angrips.
Vem siar bäst, av dessa två, om framtiden och S valutgång år 2010? Brist på riktigt arbete är demokratins akilleshäl. Det skapar en grogrund för missnöje och utslagning.
Fler utsatta
Vi kommer förmodligen att se en ytterligare hord av utsatta, arbetslösa, människor, däribland många fattiga barn, framöver mot valet 2010. Samtidigt som Alliansen talar om arbetskraftsinvandring. Vilka signaler sänder det till utsatta medborgar? Och om dessutom ett enklare budskap står till buds? Borgar det inte för en promenadseger för SD till riksdagen 2010? Det var min fråga.
Det räcker kanske med att SD, om de är smarta, säger att vi kommer inte att motsätta oss arbetskraftsinvandring men först måste våra egna få arbete.
Anständiga medborgare blir desperata
Då handlade det inte längre om, som Stig-Björn Ljunggren antydde, om flummig vänsterpolitik av 70-talsmodell. Då handlar det om anständiga medborgare som i sin desperation, över arbetslöshet och utsatthet/utanförskap, söker sig åt ett helt annat hål än det vanliga. SD kan komma att växa i den stora spricka som nu vidgas alltmer i Sverige.
SD fick 2.9 procent vid valet 2006. Sifo:s väljarbarometer (SvD 22/10 -06) gav SD 3,4 procent. Men uppgången kunde bero på den uppmärksamhet SD fått efter valet .
Ett stort misstag som politikerna begår är att inte diskutera arbetslösheten. Är full sysselsättning möjlig? Svaret blir troligen: Nej. Då infinner sig nästa fråga: Hur skapar vi drägliga arbets- och samhällsförhållanden för de som tvingas stå utanför? Detta för att flertalet andra ska få det bättre – skatte- och samhällsekonomiskt? Det är bl.a. detta som valet 2010 kommer att handla om.
"Otydligheten har sitt pris"
Det var rubriken på ledarsidan Piteå tidning den 4 okt. 2006. Enligt ledarkrönikan, skriven av Mats Rosin, så lutar det alltmer åt att Sverigedemokraterna passerar fyraprocentspärren till riksdagen nästa val. Alltså 2010. ”Då lär det komma många förklaringar efteråt.”
För att slippa kallas efterklok ville Rosin redan då lufta en egen åsikt: De andra partierna har blivit alldeles för lika varann. När alla partier gyttrar ihop sig i mitten blir det fritt fram för extremister.
Mats Rosin skrev också att ”Stora koalitioner" av österrikisk eller tysk modell har vi ju hittills, utom på kommunal nivå, inte sett här i landet men trängseln i mitten är lika påtaglig.
– Samtidigt upplever sig stora väljargrupper, i våra glesbygder och storstädernas miljonprogramsområden som alltmer bortglömda av de etablerade partierna, vilket skapar grogrund just för politiska buskprofeter. När vänstern överger gamla ståndpunkter, främjar sig från arbetarklassen och drar sig in mot mitten – får det konsekvenser, skrev Rosin i Piteå tidning 4 okt 2006.
Tillväxt och socialpolitik
Ytterligare ett val har nu ägt rum – 2010 – med ytterligare en valförlust. S och övriga i oppositionen har en svårare uppgift än Alliansen. Oppositionen måste dels vinna vissa grupper medelklassväljare men också arbetarklassen, pensionärer och de medborgare som nu slagits ut av Alliansregeringen. Mantrat 140 utförsäkrade om dagen håller inte. Hur många har Alliansregeringen nu förpassat till utanförskap?
Jag tror, liksom Morgan Johansson skrev i sin eftervalsanalys 2006, att det finns en bred folklig uppslutning bakom en samhällsmodell som minimerar klassklyftorna. Socialdemokratins, men också hela oppositionens uppgift är – vill jag tillägga – att påtala hur detta systemskifte skadar. Inte bara de svagaste - de som lever på marginalen, är arbetslösa, sjuka eller rent av utslagna - utan också hur detta drabbar såväl arbetare som tjänstemän.
Detta, tillsammans med lämplig förpackning av positiv tillväxt och socialpolitik, är oppositionens viktigaste uppgift inför valet 2014. Eller som Folkbladet skrev 2010-12-31: ”När det drar ihop sig till val igen så kommer alliansen att vara i upplösningstillstånd.” Med då alla utförsäkrade och socialbidragstagare torde det finnas anledning att instämma i detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar