Just nu finns det stor politisk enighet kring att det är tillväxt och fler arbetande timmar som är lösningen på våra problem. Men politiken är på väg åt fel håll. Vi ser det genom ett ökat antal sjukskrivningar, inte minst bland kvinnor, bland annat de som jobbar inom hemtjänst och på äldreboenden. Ångest, stresstillstånd, utmattning och depressioner drabbar allt fler människor i Sverige och västvärlden.
Är det möjligt att skruva politiken lite mer mot välbefinnande och livskvalitet, inte bara tillväxt och ekonomiska reformer? Tillväxt behövs men frågan borde vara – tillväxt av vad och för vem? Vi borde ställa konsumtion mot mer fri tid och livskvalitet.
Social välfärd i fara
19 november 2019
02 november 2019
Pensionsbeslutet ger nya problem
Den nya lagen om höjda pensionsåldrar antogs av riksdagen 16 oktober i år. Förändringarna är positiva för den som redan har pension eftersom mer pengar tillförs systemet. Däremot är det inte lika populärt bland de som arbetar nu eftersom de får jobba längre.
I och med att riksdagen 1994 beslutade om en stor pensionsreform började problemen för pensionärerna. Det förutsågs av MP och V som då reserverade sig och varnade för kraftigt sänkta pensioner. Varningsorden visade sig vara berättigade och trots justeringar har många pensionärer svårt att få ekonomin att gå ihop.
Riksdagens pensionsgrupp består numera av företrädare för Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet.
Riksdagen har alltså sagt ja till regeringens förslag att höja åldersgränsen för när inkomstgrundad ålderspension kan tas ut från 61 till 62 års ålder, och att göra vissa anpassningar till höjningen av åldersgränsen för rätten att kvarstå i anställning till 68 år (den så kallade LAS-åldern) från och med 2020.
Enligt riksdagens beslut, som bygger på blocköverskridande pensionsgruppens arbete, kommer åldrarna att successivt öka de närmsta åren för att 2026 nå det nya åldersspannet på 64 år (som lägsta pensionsålder) till 69 (den nya LAS-åldern).
Svenskarna lever allt längre samtidigt som kostnaderna inom pensionssystemet skenar. Men det handlar också om vi måste täcka upp för ett ohållbart och underfinansierat pensionssystem som visat sig ge skamligt låga pensioner för stora grupper i samhället. Det måste in mer pengar i systemet.
Pensionsåldershöjningen påbörjas utan att ha föregåtts av någon större offentlig debatt om hur det drabbar vissa grupper. Men övriga trygghetssystem som sjukpenning, arbetslöshetsförsäkring, äldreförsörjningsstöd, efterlevandepension och bostadstillägg måste också justeras successivt.
Sent omsider – samma dag som riksdagen tog beslutet – reagerade Jan-Olof Jacke, vd Svenskt Näringsliv, Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO, och Martin Linder, ordförande PTK. De skrev i SvD under rubriken ”Fyra miljoner hotas av lägre pensioner”.
”Sverige är nu mycket nära att införa regler som allvarligt kommer att försämra förutsättningarna för svenska tjänstepensionsföretag och hota de svenska tjänstepensionerna. Det sker i strid med EU-direktivets syfte och innebär en skadlig överreglering som inte är motiverad eller försvarbar. Riksdagen bör därför ändra lagförslaget. Finansinspektionen måste också anpassa föreskrifterna till lagen och EU-direktivets syfte.”
Flera kompletteringar borde gjorts innan beslutet. Den nya riktåldern slår mot vissa grupper. Många medlemmar inom t.ex. Kommunal och Byggnads är utslitna vid 63 års ålder.
Under rubriken ”Sveket mot arbetarklassen” skrev Enna Gerin i Aftonbladet, Kultur: "Exempelvis är införandet av en riktålder som följer den generella medellivslängden djupt orättvis. Medelåldern för kvinnor med kort utbildning stod nästan still mellan 2000 och 2015. Under samma period ökade den med 2,4 år för högutbildade män. Effekten blir att arbetarkvinnor tvingas arbeta allt längre för att välmående tjänstemän blir allt äldre.”
Parallellt med diskussionerna om höjd pensionsålder borde också förbättrad arbetsmiljö, kompetensutbildning och trygghetssystemens utformning ha diskuterats mer ingående. De yrkesgrupper med högst sjukskrivning finns bland Kommunals medlemmar. Därför bör trygghetssystemen utformas så att den som blir utsliten tidigare än vid pensionsåldern kan få sjukersättning (det som tidigare benämndes förtidspension).
Pensionsavgiften måste också höjas för att systemet inte ska haverera.Tanken var tidigare att pensionsnivån skulle motsvara 70 procent av slutlönen. Med dagens nivåer kommer stora grupper att få mindre än hälften av sin slutlön den dagen de går i pension. En pågående utredning om hur framtida garantipensioner ska fungera presenterar sitt förslag för regeringen i slutet av 2019.
Diskrimineringen av äldre på arbetsmarknaden borde också beaktats och aktivt motarbetas. Hur går det för äldre med lägre arbetstakt och utan tillräcklig kompetenshöjning om arbetsgivaren vill ersätta dem med yngre medarbetare?
Höjningen av pensionsåldrarna ansågs oundviklig av ekonomiska skäl. Men konsekvenserna blir negativa för många och det är viktigt att riksdag och regering noga följer utvecklingen.
Publicerat i Miljömagasinet den 1 november 2019.
I och med att riksdagen 1994 beslutade om en stor pensionsreform började problemen för pensionärerna. Det förutsågs av MP och V som då reserverade sig och varnade för kraftigt sänkta pensioner. Varningsorden visade sig vara berättigade och trots justeringar har många pensionärer svårt att få ekonomin att gå ihop.
Riksdagens pensionsgrupp består numera av företrädare för Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet.
Riksdagen har alltså sagt ja till regeringens förslag att höja åldersgränsen för när inkomstgrundad ålderspension kan tas ut från 61 till 62 års ålder, och att göra vissa anpassningar till höjningen av åldersgränsen för rätten att kvarstå i anställning till 68 år (den så kallade LAS-åldern) från och med 2020.
Enligt riksdagens beslut, som bygger på blocköverskridande pensionsgruppens arbete, kommer åldrarna att successivt öka de närmsta åren för att 2026 nå det nya åldersspannet på 64 år (som lägsta pensionsålder) till 69 (den nya LAS-åldern).
Svenskarna lever allt längre samtidigt som kostnaderna inom pensionssystemet skenar. Men det handlar också om vi måste täcka upp för ett ohållbart och underfinansierat pensionssystem som visat sig ge skamligt låga pensioner för stora grupper i samhället. Det måste in mer pengar i systemet.
Pensionsåldershöjningen påbörjas utan att ha föregåtts av någon större offentlig debatt om hur det drabbar vissa grupper. Men övriga trygghetssystem som sjukpenning, arbetslöshetsförsäkring, äldreförsörjningsstöd, efterlevandepension och bostadstillägg måste också justeras successivt.
Sent omsider – samma dag som riksdagen tog beslutet – reagerade Jan-Olof Jacke, vd Svenskt Näringsliv, Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO, och Martin Linder, ordförande PTK. De skrev i SvD under rubriken ”Fyra miljoner hotas av lägre pensioner”.
”Sverige är nu mycket nära att införa regler som allvarligt kommer att försämra förutsättningarna för svenska tjänstepensionsföretag och hota de svenska tjänstepensionerna. Det sker i strid med EU-direktivets syfte och innebär en skadlig överreglering som inte är motiverad eller försvarbar. Riksdagen bör därför ändra lagförslaget. Finansinspektionen måste också anpassa föreskrifterna till lagen och EU-direktivets syfte.”
Flera kompletteringar borde gjorts innan beslutet. Den nya riktåldern slår mot vissa grupper. Många medlemmar inom t.ex. Kommunal och Byggnads är utslitna vid 63 års ålder.
Under rubriken ”Sveket mot arbetarklassen” skrev Enna Gerin i Aftonbladet, Kultur: "Exempelvis är införandet av en riktålder som följer den generella medellivslängden djupt orättvis. Medelåldern för kvinnor med kort utbildning stod nästan still mellan 2000 och 2015. Under samma period ökade den med 2,4 år för högutbildade män. Effekten blir att arbetarkvinnor tvingas arbeta allt längre för att välmående tjänstemän blir allt äldre.”
Parallellt med diskussionerna om höjd pensionsålder borde också förbättrad arbetsmiljö, kompetensutbildning och trygghetssystemens utformning ha diskuterats mer ingående. De yrkesgrupper med högst sjukskrivning finns bland Kommunals medlemmar. Därför bör trygghetssystemen utformas så att den som blir utsliten tidigare än vid pensionsåldern kan få sjukersättning (det som tidigare benämndes förtidspension).
Pensionsavgiften måste också höjas för att systemet inte ska haverera.Tanken var tidigare att pensionsnivån skulle motsvara 70 procent av slutlönen. Med dagens nivåer kommer stora grupper att få mindre än hälften av sin slutlön den dagen de går i pension. En pågående utredning om hur framtida garantipensioner ska fungera presenterar sitt förslag för regeringen i slutet av 2019.
Diskrimineringen av äldre på arbetsmarknaden borde också beaktats och aktivt motarbetas. Hur går det för äldre med lägre arbetstakt och utan tillräcklig kompetenshöjning om arbetsgivaren vill ersätta dem med yngre medarbetare?
Höjningen av pensionsåldrarna ansågs oundviklig av ekonomiska skäl. Men konsekvenserna blir negativa för många och det är viktigt att riksdag och regering noga följer utvecklingen.
Publicerat i Miljömagasinet den 1 november 2019.
31 oktober 2019
Klarar regeringen en omförhandling av januariöverenskommelsen.
Regeringen har enligt Stefan Löfven fyra ödesfrågor att tackla den här mandatperioden. Det är välfärdens finansiering, det ökande gängvåldet, den framtida migrationspolitiken och klimatkrisen. Senast år 2045 ska Sverige inte längre ha några nettoutsläpp av växthusgaser, enligt tidigare överenskommelser.
Klarar regeringen en omförhandling av januariöverenskommelsen.
Klarar regeringen en omförhandling av januariöverenskommelsen.
01 juni 2019
Är verklighetsuppfattningen om sjuka begränsad?
”Försäkringskassans handläggare har nekat dem sjukpenning eller sjukersättning trots att de enligt sunt förnuft och åtskilliga läkarintyg framstår som sjuka. Vi har berättat om jurister som beskriver hur domstolarna avslår överklaganden på löpande band och om fackliga ledare som är förbannade över hur deras medlemmar misshandlas.[…] Kanske borde hon till och med ha bytt ut Ann-Marie Begler för länge sedan.” Ingvar Persson i Aftonbladet, 30 maj.
Alliansen införde ”stupstocken" – den bortre tidsgränsen – där nästan alla utförsäkrades och förlorade rätten till sjukpenning. Endast de som låg på sjukhus eller inte hade någon ”verklighetsuppfattning” kunde få förlängd sjukpenning.
Det var den borgerliga regeringen som införde de hårda tidsgränserna 2008. Men deras så kallade rehabiliteringskedja fungerade inte utan visade sig vara en utsorteringskedja. Uppskattningsvis 90 000 sjuka människor föll ur sjukförsäkringen efter två och ett halvt år sjukskrivning. Många hänvisade till Arbetsförmedlingen – som ansåg dem för sjuka för att arbeta.
Socialdemokraterna infriade sitt vallöfte 2014 och tog bort den bortre tidsgränsen, eller ”stupstocken” som gränsen ofta kallades i debatten. Men istället försökte S pressa ner antalet sjukdagar från 10,2 dagar till 9,0 i december 2020. Vi har idag facit på hur det gick.
Begler gjorde vad hon blivit tillsagd att göra, enligt vissa partier, dock beroende på partiets politiska hemvist. Vi minns regleringsbrevet 2016 som regeringen skickade till FK. ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”.Det gällde även sjukskrivningarna. Sverige har redan det tuffaste regelverket för sjukersättning i hela OECD – men ändå har allt fler nu fått sin sjukpenning indragen.
I Ekot den 22 oktober 2015 sa finansminister Magdalena Andersson att assistansersättning och sjukskrivningar är det område där det blir aktuellt att spara pengar för att klara ökade kostnader för flyktingmottagandet. Efter uppmärksamhet gjorde Andersson en viss pudel.
Här står vi idag med allt hårdare krav för att få bland annat sjukpenning. Omänskligt och inhumant. I dag drivs socialförsäkringen som en experimentverkstad, där man söker lösningar efter hand. Och där man experimenterar på människor i utsatta situationer.En strävan efter en budget i balans är viktigare än människors behov.
”Svårt förstå varför väljare sätter populism före välfärd” skriver statsvetaren Bo Rothstein på DN Debatt, 1 juni. ”Genom forskningen vet vi vilka samhällsmodeller som genererar välfärd. Ändå ökar stödet för politiker som i stället sprider hat, fruktan och konspirationsteorier.”
Men i vilken form levereras välfärden idag? I Sverige såväl som i övriga Europa där välfärden monterats ner ökar populistiska partier. Politiker borde förstå att det som nu händer är en grogrund för fattigdom och utanförskap. Långt bortom Rothsteins teorier.
När inte ens ett förslag att hjälp med andning som ska vara ett grundläggande behov och kan ge funktionshindrade barn rätt till personlig assistans skjuts upp och ska beredas ytterligare – inser man problematiken. Det är familjer i akut behov av stöd som får ta smällen. Men också de mycket sjuka eller döende får ta smällen. Varför tolererar vi att detta sker? Har vi något val? Är detta ett exempel på inkompetens eller politiskt ointresse? Eller bådadera? Riksdagen blundade för sjukförsäkringens haveri.
Rothstein för, i sin debattartikel, en avancerad beskrivning av välfärden, den är värd att läsa. Men för människor i vardagen framstår en annan verklighet. I brist på hopp, framtidstro och politiska åtgärder fortsätter populismen att öka. Svårt förstå varför väljare sätter populism före välfärd.
Alliansen införde ”stupstocken" – den bortre tidsgränsen – där nästan alla utförsäkrades och förlorade rätten till sjukpenning. Endast de som låg på sjukhus eller inte hade någon ”verklighetsuppfattning” kunde få förlängd sjukpenning.
Det var den borgerliga regeringen som införde de hårda tidsgränserna 2008. Men deras så kallade rehabiliteringskedja fungerade inte utan visade sig vara en utsorteringskedja. Uppskattningsvis 90 000 sjuka människor föll ur sjukförsäkringen efter två och ett halvt år sjukskrivning. Många hänvisade till Arbetsförmedlingen – som ansåg dem för sjuka för att arbeta.
Socialdemokraterna infriade sitt vallöfte 2014 och tog bort den bortre tidsgränsen, eller ”stupstocken” som gränsen ofta kallades i debatten. Men istället försökte S pressa ner antalet sjukdagar från 10,2 dagar till 9,0 i december 2020. Vi har idag facit på hur det gick.
Begler gjorde vad hon blivit tillsagd att göra, enligt vissa partier, dock beroende på partiets politiska hemvist. Vi minns regleringsbrevet 2016 som regeringen skickade till FK. ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”.Det gällde även sjukskrivningarna. Sverige har redan det tuffaste regelverket för sjukersättning i hela OECD – men ändå har allt fler nu fått sin sjukpenning indragen.
I Ekot den 22 oktober 2015 sa finansminister Magdalena Andersson att assistansersättning och sjukskrivningar är det område där det blir aktuellt att spara pengar för att klara ökade kostnader för flyktingmottagandet. Efter uppmärksamhet gjorde Andersson en viss pudel.
Här står vi idag med allt hårdare krav för att få bland annat sjukpenning. Omänskligt och inhumant. I dag drivs socialförsäkringen som en experimentverkstad, där man söker lösningar efter hand. Och där man experimenterar på människor i utsatta situationer.En strävan efter en budget i balans är viktigare än människors behov.
”Svårt förstå varför väljare sätter populism före välfärd” skriver statsvetaren Bo Rothstein på DN Debatt, 1 juni. ”Genom forskningen vet vi vilka samhällsmodeller som genererar välfärd. Ändå ökar stödet för politiker som i stället sprider hat, fruktan och konspirationsteorier.”
Men i vilken form levereras välfärden idag? I Sverige såväl som i övriga Europa där välfärden monterats ner ökar populistiska partier. Politiker borde förstå att det som nu händer är en grogrund för fattigdom och utanförskap. Långt bortom Rothsteins teorier.
När inte ens ett förslag att hjälp med andning som ska vara ett grundläggande behov och kan ge funktionshindrade barn rätt till personlig assistans skjuts upp och ska beredas ytterligare – inser man problematiken. Det är familjer i akut behov av stöd som får ta smällen. Men också de mycket sjuka eller döende får ta smällen. Varför tolererar vi att detta sker? Har vi något val? Är detta ett exempel på inkompetens eller politiskt ointresse? Eller bådadera? Riksdagen blundade för sjukförsäkringens haveri.
Rothstein för, i sin debattartikel, en avancerad beskrivning av välfärden, den är värd att läsa. Men för människor i vardagen framstår en annan verklighet. I brist på hopp, framtidstro och politiska åtgärder fortsätter populismen att öka. Svårt förstå varför väljare sätter populism före välfärd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)