Vitesföreläggande till skolan eller eleverna?

Stockholm den 8 april 2019

Från
Eivor Karlsson, Stockholm. E-post: eivor.karlsson@comhem.se,

Till
Skolinspektionen, Barn- och elevombudet, Skolverket, Utbildningsdepartementet, Utbildningsminister Anna Ekström.

Skolan är en komplicerad och svårstyrd verksamhet. Just nu står elevernas höga ogiltiga frånvaro i centrum. Det kan i förlängningen leda till varaktigt skolk – därför måste det snabbt åtgärdas. Följden kan också leda till vitesförelägganden även för de föräldrar som kämpar för att förmå sina barn att gå till skolan.

När resurserna uteblir klarar inte alla elever de olika delmålen i skolan. Men Skollagen är tydlig: alla skolor är skyldiga att göra de anpassningar som krävs för att en elev ska kunna klara undervisningen utifrån sin förmåga. Sök och läs på Samuel slutade gå i skolan – föräldrarna hotas med viten.

Skolorna måste bli bättre på att tidigt upptäcka och ta reda på orsakerna bakom frånvaron på individ-, grupp- och skolnivå och vidta åtgärder utifrån dessa orsaker. Skolinspektionen bör därför rikta sin granskning mot berörda skolor, hur de lever upp till skollagen och vad den höga ogiltiga frånvaron beror på.

Frånvaron kan bero på mobbning, kränkningar, psykisk ohälsa, trassliga hemförhållanden, diagnoser, inlärningssvårigheter – eller skolans lärmiljö. Innan detta är kartlagt bör ingen skola få tillämpa sitt allra hårdaste vapen enligt skollagen – vitesföreläggande mot vårdnadshavare – för deras barns höga ogiltiga frånvaro.

Ett åtgärdsprogram bör upprättas eller vid behov aktualiseras och som ska beskriva det särskilda stöd som en elev ska få – alltså insatser och undervisning. Åtgärderna måste vara konkreta och utvärderingsbara vilket innebär att det måste framgå på vilket sätt och i vilken omfattning som eleven ska få stöd.

En pedagogisk kartläggning av elevens eventuella behov av särskilt stöd och av färskt datum kan vara motiverat. Även en psykologisk kartläggning av elevens hälsa och av färskt datum bör finnas. Det kan finns ångest, självskadebeteende (främst hos flickor) psykosociala problem eller en oupptäckt diagnos med i bilden. En tidsram ska finnas som anger när utredningen eller kartläggningen ska genomföras och hur omfattande utredningen ska vara.

Särskilt svårt har elever med (NPF) neuropsykiatriska diagnoser. Under 2015-2016 blev fenomenet orosanmälningar allt mer framträdande. Skolan och vårdnadshavaren kom i konflikt när det gällde otillräckliga resurser till eleven. Mamman ställde krav på skolan – anmäldes till socialen.
Jag skrev då till utbildningsministern. Se blogg: Orosanmälningar – en fråga för utbildningsministern.

En stor del av problemen i skolan handlar om övergripande politiska beslut. På många håll saknas det pengar – även till det mest grundläggande.

Det behövs fler specialpedagoger, BUP-samarbete, elevhälsan, skolpsykologer, kuratorer, systematiskt arbete, tidiga insatser – och skolsociala team. I detta team bör även socialtjänsten ingå.

Hur åstadkommer man detta när köerna till BUP blir allt längre? När sju av tio skolkuratorer har så hög arbetsbelastning att de inte hinner med arbetet. När kommuner över hela landet tvingas skära ner på anslagen till skolan. När rektorerna tvingas att prioritera bland behoven. Då är inte en ekonomisk piska (vitesföreläggande) rätt åtgärd till elever och vårdnadshavare. De mest behövande drabbas först. Och där föräldrarna ibland redan har en svag ekonomi. Det är inte en skola för alla.

Behov av konkreta åtgärder:

• Skolinspektionen måste få ökade resurser och vidta snabbare åtgärder för att säkerställa, granska och följa upp skolor som brister i sina åtgärdsprogram eller stöd till eleven.
• Kraftfullare kritik och vitesföreläggande till skolor som inte uppvisar agerande i form av konkreta, tydliga och utvärderingsbara åtgärder.
• Ökat socialt och psykologiskt expertstöd och t. ex. skolsociala team, kring eleven från aktuell kommun och skola.
• Föräldraansvaret och samarbetet mellan skola och föräldrar är viktigt. Men vitesföreläggande istället för stöd, är fel väg att gå.
• Riksdag och regering ska genom myndigheter och regionala skolorgan ta ett tydligt ansvar för skolan och elevernas kunskapsutveckling.

Med vänlig hälsning
Eivor Karlsson

De sociala klyftorna ökar.

Skillnaderna mellan rika och fattiga ökar vilket påverkar vår hälsa, skolgång och våra liv.

De sociala klyftorna ökar.

Gå inte vilse i det nya landskapet!

Vi har nu ett nytt politiskt landskap. Flertalet partier går mot mitten men också mot det konservativa hållet. Kvar blev en vänsterflank med ett parti. Sverige – och faktiskt hela världen – står inför några ödesfrågor: klimatförändringar, fattigdom och social utslagning. En intressant fråga är i vilken utsträckning partierna i 4-klövern kan hantera detta utan att få problem med väljarstödet.
     Hos Socialdemokraterna morras det om ökande klyftor och en ny S-förening, Reformisterna, har debuterat både som intern och utåtriktad vänsteropposition. För att nå sina mål föreslår föreningen ett reformprogram med sju punkter.
     Med ökande motsättningar kan fler organisationer och partier komma att bildas. Några medlemmar har lämnat MP och bildat Partiet Vändpunkt (PV). Om Liberalerna åker ur riksdagen lär det hända ett och annat även där. Om både C och L får problem kan vi räkna med att frågan om sammanslagning kommer upp igen. Centerliberalerna?
     Oavsett vilka partier eller föreningar som kan bildas behöver vi en ekonomisk politik som håller ihop samhället. Utmaningarna är stora. Det behöver byggas ett stort antal hyresrätter för att unga och andra grupper ska någonstans att bo. Hyran bör vara skälig. Bostadsbristen är nu så svår att Sverige behöver "social housing" – enligt Boverkets generaldirektör Anders Sjelvgren: ”Nya siffror visar att bostadsproduktionen faller brant i år och att fallet fortsätter 2019”. (SvD Näringsliv 13 december 2018). Men vilka partier vill driva fram den sortens klasskiljande bostäder? Har inte Sverige fått nog av segregation?

Det blir intressant att se hur regeringen klarar den nya balansgången. Partierna i 4-klövern har ju skilda utgångspunkter i flera frågor. Exempelvis marknadshyror och förändring av arbetsrätten.
     Socialförsäkringarna behöver en översyn. Arvs-, gåvo-, förmögenhets-, och fastighetsskatten kan komma ifråga som motvikt mot stora skattesänkningar i en skattereform. Och enligt 4-klöverns avtal ska ”minst” 15 miljarder användas för grön skatteväxling. Transporterna måste bli miljömässigt hållbara. Inom den offentliga sektorn, vård, omsorg och skola pågår ständiga besparingar. Många som ”står långt från arbetsmarknaden” har svårt att få jobb, trots för närvarande en låg arbetslöshet.

De borgerliga lovade i valrörelsen att Arbetsförmedlingen i dess nuvarande form skulle läggas ner. Privata aktörer ska få ta över. Tidigare privatiseringar som t. ex. jobbcoacher borde avskräcka.
      Arbetsmarknadsforskarna Eskil Wadensjö och Madelene Nordlund vid Stockholms respektive Umeå universitet ifrågasätter privatiseringar. Personer som står långt från arbetsmarknaden är de som i första hand behöver hjälp av en stark statlig myndighet.
     ”Jag förstår inte hur det skulle bli bättre om de ska få hjälp av privata aktörer som får betalt per individ som matchas”, säger Nordlund i Publikt 31 (jan –19). Men stora delar av verksamheten kan komma att privatiseras.

Lägg till detta risken för en eventuell ny finanskris om ett par år eller så. Hur kommer regeringen med samarbetspartners då att ställa sig till avgörande frågor, exempelvis finanskapitalismen och bankerna, som tidigare fått miljarder i statligt stöd och som nu är en vinstmaskin. Om problemen åter tornar upp sig balanserar Sverige, liksom omvärlden, farligt mellan tillväxt och olösta sociala konflikter.
     Gå inte vilse i det nya politiska landskapet. Det behöver föras en politik som håller ihop samhället, minimerar sociala klyftor och värnar miljön. De gula västarna kan komma även i Sverige och det nya högerblocket (M, KD, SD) behöver inte mer än ytterligare 21 mandat för att ta makten i riksdagen. 4-klövern har stora utmaningar framför sig.

Eivor Karlsson
Publicerat i Miljömagasinet nr 9, 1 mars 2019.

Vad händer med IS-terroristerna, anhängarna och deras barn?

Utspelen avlöser varandra gällande hur Sverige bör agera när det gäller svenska IS-anhängare. En viktig fråga är hur det politiska systemet har hanterat frågan – bakom kulisserna. Vad kan vi vänta oss av fortsättningen?

Varje land måste ta sitt ansvar, det sa Nasrin Abdullah, befälhavare för YPJ, den kvinnliga delen av YPG, till TT under ett besök i Stockholm redan i februari för ett år sedan. Sverige uppmanades hämta gripna is-svenskar Vad har hänt sedan dess?
     Kurderna slog då fast att deras styrkor betraktade fångarna som terrorister, inte krigsfångar. ”Med krigsfångar är tanken att när stridigheterna är slut så släpps man utan att straffas för att man deltagit i striderna. Om man inte har krigsfångestatus är tanken att man kan straffas för att ha deltagit i striderna. Det är förmodligen därför de gör den här distinktionen.” Det sa Mark Klamberg, docent i folkrätt, Stockholms universitet. Aftonbladet 8 februari 2018 – för ett år sedan.
"Sverige uppmanas hämta hem gripna is-svenskar".

Statsministern sa nyligen att Sverige och utrikesdepartementet har avrått sedan 2011 att resa till regionen och de som ändå gör det ska inte räkna med någon konsulär hjälp från Sverige. Men avrådan räckte inte.
     Moderaterna har gjort utspel om att har man dubbelt medborgarskap bör man kunna bli av med sitt svenska pass.Men då måste grundlagen ändras och det kan ta fyra år.
     Justitieminister Morgan Johansson sa i SvT, 25/2,
"IS-återvändare borde dömas av en specialdomstol, en internationell tribunal".
     Men Ove Bring, professor i nationell rätt, delade inte den åsikten, SvT 26/2. – Det finns ju redan internationellt ett system för den här typen av brott, den internationella brottsdomstolen i Haag. Man har ju mandat där att ta hand om krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten. Även om man först bör försöka uttömma möjligheterna i nationella domstolar.

I Studio Ett, 25 februari, fanns ett inslag ”Internationella tribunaler löser inte politikernas huvudvärk”.I studion debatt mellan Andreas Carlson (KD) och Fredrik Lundh Sammeli (S).. Mot slutet av inslaget deltog Mark Klamberg, docent i folkrätt, som klargjorde några punkter i en debatt där det annars inte framkom något konkret nytt.
     Men vad har regeringen och oppositionen hittills gjort i IS-frågan? Har Sverige varit senfärdigt? Den frågan borde belysas.
     ”Problemet med Sveriges svaga lagstiftning är att förstärkningarna nu kommer för sent och straffskalorna fortfarande är låga. Det är inte heller Sverige som är motor i processen.” Det skriver Ledarsidorna se, som här tar upp frågan under rubriken:
"Därför har Sverige Europas lägsta ambition att lagföra IS-terrorister".

Vad händer med barnen?

Mitt i detta fruktansvärda dödande, utfört av IS-terrorister, finns barnen. De är oskyldiga till sina föräldrars brott. Vad tänker Sverige göra med barnen? Hur långt sträcker sig FN:s Barnkonvention? Är det inte rimligt att ta hem barnen tillsammans med sina mödrar? Om dessa mödrar har begått brott ska de straffas. Om inte – måste de återanpassas till vårt samhälle tillsammans med sina barn. .
     När man hör politiker aningslöst säga, om de nu aktuella IS-barnen, att det får socialtjänsten ta hand om – ger det rysningar. Hur kan socialtjänsten lyckas med det samhället hittills misslyckats med? Dessa barn kan behöva stora insatser.

SVT visade 2016 en dokumentär inifrån IS: ”Ensamma mot IS” Där skildrades två föräldrars desperata kamp för att få hem sin dotter. Marilyn, 15, som rymde från Sverige för att ansluta sig till IS med sin pojkvän. Hon blev gravid. Han dödades senare. Tre fritagningsförsök krävdes innan föräldrarna fick hem sin dotter. Ett livsfarligt uppdrag i ett IS-kontrollerat område.
     I dokumentären framkom också att insatsen från socialtjänsten vid hemkomsten var marginell för både Marilyn och hennes barn. I en efterföljande analys av programmet framkom en del av vikt. Det behövs psykologisk experthjälp och upplagt program för att kunna bearbeta sådana trauman. Det måste till ett förberett mottagande.

– Det saknas kunskaper och erfarenheter att ta emot återvändande IS-medlemmar i svenska komuner, särskilt de som kommer med barn. De har varit med om saker som inget barn ska behöva uppleva. Det säger Jonas Trolle, chef för Center mot våldsbejakande extremism. DN 27/2.
     Så frågan är om Sverige klarar av den situation som samhället delvis självt försatt sig i.Nu handlar det om att lagfara IS-terrorister och även ta ansvar för barnens anpassning in i det svenska samhället. Nu måste politikerna tala klarspråk och sluta trassla in sig i olika tolkningar av lagar som ännu inte finns eller som av andra orsaker inte kan eller bör tillämpas.