LOV under lupp!

LOV, lagen om valfrihet, inom hemtjänsten reduceras ofta till frågan om rätten att välja utförare. Det har skymt en seriös diskussion om hemtjänstens kvalitet. Det skrev författarna Peter Lorentzon, aktiv i PRO och i nätverket Gemensam välfärd och Lars Wettergren, f d ordförande PRO i Dagens Samhälle, DS, i maj 2013.

De menade att den av regeringen tillsatta utredningen om LOV måste därför göra en allsidig utvärdering av LOV. Samt att i den bör ingå en genomlysning av förhållandena i Stockholm. De ansåg att personal och de äldre med hemtjänst vittnar om en mycket stressad arbetssituation med allt kortare tid för olika insatser i hemmet och bristande resurser.

Peter Lorentzon och Lars Wettergren beskrev LOV som en uppsplittring av verksamheten. Samt att den fria etableringen har lett till att det i dag finns cirka 150 privata och 40 kommunala utförare. ”Det innebär att en biståndsbedömare i en stadsdel kan ha kontakt med 80 utförare av hemtjänst plus 5-10 vårdcentraler samt korttidshem med flera. För distriktssköterska och rehab. gäller motsvarande. Kontinuitet och temaarbete är svårt att skapa och tidigare väl fungerande samarbeten har upphört. Detta till men för de mest sjuka äldre.”

De båda författarna från PRO ansåg också att transaktionskostnaderna, alltså kostnaderna för hemtjänsten i Stockholm har fördyrats genom LOV och det stora antalet utförare. Det handlar om förfrågningsunderlag, bedöma ansökningar om etablering, fakturera, följa upp, kontrollera och informera med mera.

Äldreborgarrådet Joakim Larsson, Stockholms stad, gav en annan syn på saken i DS maj –14. Han ansåg inte att LOV är en byråkratisk teknikalitet, som det ibland framstår i debatten, utan ett viktigt verktyg för att öka människors inflytande i de välfärdsverksamheter som de själva betalat för via skatten,

Äldreborgarråd undrade vad som skulle hända om oppositionen fick tillfälle att avskaffa LOV till exempel i Stockholm. Konsekvenserna skulle bli förödande. Larsson befarade att bara omkring 10 procent av hemtjänstutövarna skulle få vara kvar, resten skulle på ett eller annat sätt läggas ner eller så småningom få övergå i kommunal regi. De äldres möjlighet att välja och välja bort skulle åter ifrågasättas i grunden.

Larsson ansåg att den nya valfriheten har gjort det möjligt att driva mer småskaliga verksamheter. Och tog som exempel spanska boendet La Casa och Ersta diakonis finska verksamhet. Äldreborgarrådet menade samtidigt att allt detta inte skulle försvinna helt på sikt även om LOV skulle avskaffas.

Nu pekar det mesta på att det kan bli skifte vid makten i Stockholms stad i hösten 2014. Då återstår att se om LOV kommer att vara kvar. I Stockholm är möjligheten liten att visa upp sin profil. Konsekvensen har blivit att alla utförare ser likadana ut och skaffar sig namn som börjar på A för att komma högst upp på listan. Valfrihet utan valmöjlighet

Vi äldrenämndens möte i Stockholm 14-03-25 fanns ett ärende ”Remiss om betänkandet framtidens valfrihetssystem”. Där skrev S bl.a:”Vi är starka mot ståndare till att tvinga kommunerna att använda sig av LOV när det gäller upphandling av äldreomsorg. […] Varje kommun måste fritt få välja om man vill behålla äldreomsorgen i egen regi, använda sig av LOV eller LOU. Därför är det bra om betänkandet har landat på att kommunerna ska få välja själv och hoppas att regeringen i så fall går på den linjen.”

Även V hade förslag till beslut: ”Vänsterpartiet anser inte att samtliga kommuner i Sverige ska vara skyldiga att skapa förutsättningar för brukarna att välja mellan olika utförare i hemtjänsten. […] Vi ställer oss också mycket frågande till uppgiften att kostnadsökningarna varit lägre i de kommuner som tillämpar LOV, flera har påpekat att utredningen brister då transaktionskostnader inte räknas in. De utredningar där transaktionskostnader har räknats in visar på motsatsen..”

Men det står ganska klart att om de rödgröna kommer till makten i Stockholms stad kommer LOV, i någon form, att sättas under lupp.

Till partiledare och företrädare i äldrefrågor!

Äldreomsorgen behöver belysas ur olika perspektiv. Det behövs ett nationellt rådslag och samsyn i hur man tar ett samlat grepp om samtliga boendeformer för äldre.

Hela 80 000 utskrivningsklara patienter fick t.ex. under 2012 stanna kvar på sjukhus för att deras kommuner inte tog över ansvaret i tid. Varför tog inte kommunerna sitt ansvar och tog hem sina äldre och gav dem en korttidsplats istället?

Men även korttidsplatserna blir allt färre. Samtidigt har antalet sjukvårdsplatser stadigt minskat sedan 20 år. Fler anses allt tidigare färdigbehandlade. Ett ansvar även för sjukhusen.

Hur äldreomsorgen ska finansieras är den heta potatis som ingen politiker vill ta i.
”Alla  duckar för omsorgsnotan;” rubrik i Dagens Samhälle, nr 11 2014.

De äldre lever allt längre och blir till slut allt mer vårdkrävande. Frågan är var dessa äldre sjuka ska vistas sitt kanske sista år i livet. 

En  viktig åtgärd, bland flera när det gäller de äldres boende, vore att göra en nationell översyn av hur långt framskridna personerna är i sin sjukdom när de kommer till sitt sista vårdboende. Var har de vistats dessförinnan? I sitt ordinarie hem?  Eller på servicehus/äldreboenden? I vilken utsträckning har de närstående nödgats ta hand som sina anhöriga när beviljad hemtjänst/hemsjukvård inte räckt till?     

Minskningen av platser i äldreboenden har inte kompenserats av utökad hemtjänst, sett till antalet hjälptimmar.

Kö till landets äldreboenden        Färre får plats på äldreboende   
 
Starta nationellt rådslag om äldres boendesituation!

 
Stockholm den 26 mars 2014

Med vänlig hälsning

Eivor Karlsson

070-433 67 62

eivor.karlsson@comhem.se

Tillägg

Ovanstående artikel skickades per mail den 26 mars. Och som utlovat nu per brev.  Då  var det inte känt att  regeringen den 20 mars utsett en  samordnare för boendefrågorna för äldre.

I kommittédirektivet står bl.a.  att  ”syftet är att mot bakgrund av den demografiska utvecklingen, kunna tillgodose äldres bostadsbehov på den ”ordinarie bostadsmarknaden”  i alla delar av landet.  Det var inte den utgångspunkt som jag avsåg med mitt brev utan ett nationellt rådslag om äldres behov av ett, idag, biståndsbedömt boende.

Utredningar kring äldrefrågor som är av parlamentarisk art är svåra att få till stånd. Kristdemokraterna på socialdepartementet ville tillsätta en utredning angående finansieringen av äldreomsorgen. Men Moderaterna  på finansen sa  nej. Men ett  nationellt rådslag om de äldres boendesituation borde vara möjligt.

2008 redovisade  Äldreboendedelegationen sitt  uppdrag ”Bo bra hela livet”. Av  Socialstyrelsens yttrande över Äldreboendedelegationens slutbetänkande ”Bo bra hela livet” framgick bl.a:

* Socialstyrelsen ser med stor oro på de senaste årens minskning av antalet platser i särskilt boende. Det är därför av största vikt att utbyggnaden av trygghetsbostäder inte sker på bekostnad av platser  i vård- och omsorgsboenden.

* Korttidsvårdens roll och funktion i dessa olika sammanhang bör  klargöras och förtydligas ytterligare.

Det var 2008. Det är kring dessa frågor det fortfarande rör sig – 2014. Sedan 2008 har allt fler servicehus och äldreboenden omvandlats till trygghetsboende eller använts på annat sätt.

I slutet av förra året kunde vi läsa att hela 40 procent av ansökningarna till servicehus avslogs i Stockholms stad, trots de redovisade bedömningsgrunderna. Samtidigt stod  många servicehusplatser tomma. Det har också blivit allt svårare att få en korttidsplats. Även ett ökat antal personer med demenssjukdom behöver plats på gruppboende.

Det är viktigt att frågan om ett nationellt rådslag om boendet för äldre sjuka, allmänt åldersskröpliga  eller isolerade personer och deras behov av ett tryggt boende snarast tas upp i riksdagen. Det räcker inte med att tillgodose de äldres bostadsbehov på den ”ordinarie bostadsmarknaden”. 

Stockholm 29 mars 2014

Eivor Karlsson
  

.

Äldre har inte mycket val.

Ingen har idag laglig rätt till en plats på äldreboende. Det är upp till kommunerna att bestämma. Socialtjänstlagen reglerar kommunernas ansvar gentemot sina medborgare.

Men bestämmelserna är svårtolkade och tänjbara. Det heter att ”äldre människor ska få möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden.” De äldre ska få möjlighet att ”ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.” Vidare står det  ”man ska kunna leva ett värdigt liv”  och känna ”välbefinnande.” Men det finns ett stort gap mellan bestämmelser och verklighet.

För den äldre som vill leva hemma som långt som möjligt, och de är i majoritet, utgör inte själva boendet några större problem. Om de får tillräckligt med hemtjänst. Det handlar om de som p.g.a ålder, skröplighet eller psykosocial ensamhet och/eller nedstämdhet vill komma till ett tryggt boende. Enligt Mats Thorslund, professor i socialgerontologi, har de äldre inte mycket val.

Bra att tänka på när valmanifest, broschyrer och politiska budskap nu snart säger något helt annat. Det skulle krävas en justering av Socialtjänstlagen. Allt annat är upp till kommunernas ekonomi och godtycke. Vad säger politikerna om det?  Bör de slå näven i bordet?  

Politikerna måste slå näven i bordet!

Hur de äldre mår förmedlas ofta av media, rapporter och undersökningar. Det är sällan genom politiker i en äldrenämnd eller socialnämnd runt om i landet. Partiernas intresse för äldres förhållanden varierar också. Från bra till låg nivå.

– Byt jobb är äldreminister Maria Larssons budskap till anställda i hemtjänsten som har dåliga arbetsvillkor. Rådet får Kommunals Annelie Nordström att koka av ilska. –Det är så korkat. Åtstramningens pris i en alltmer slimmad äldreomsorg är högt för de äldre, de anhöriga och för personalen

Det borde finnas mer djuplodande utvärdering kring den äldreomsorg som gradvis har monterats ner i landet. Denna nedmontering är ingen ny fråga men verkar idag än mer aktuell. Men omvandlingen av äldreboenden och servicehus, ibland nedläggning, är ingen självgående process. Det styrs av politiska beslut.

Marta Szebehely och Petra Ulmanen presenterade i november 2012 en tänkvärd rapport "Åtstramningens pris – hur påverkas de medelålders barnen av äldreomsorgens minskning”.

Vad är det då som de äldre allra mest behöver för att kunna leva ett socialt och tryggt liv?De behöver, liksom oss alla andra, trygghet och värdighet i olika former. Men snäva budgetramar gör att villkoren för biståndshandläggare och hemtjänstpersonal ger mindre omsorg till de äldre.

Grundläggande behov
De mest grundläggande behoven är: En trygg bostad, vällagad mat, utevistelse och social samvaro. Idag finns inte valfriheten att få välja mellan att bo kvar hemma eller att få komma till ett servicehus/äldreboende. Inte ens för den som fyllt 90 år. Den äldre bedöms allt oftare som ”för pigg” för plats på äldreboende.

Andra behov är vällagad, näringsrik mat. Antingen hemlagad, vilket idag tidsmässigt är svårt att uppnå. Eller upphandlad mat där beställarna ställer krav på maten ska vara näringsrik och god. Anpassad efter de äldres önskemål. Många äldre är idag undernärda.

Att få vistas utomhus borde vara ett självklart inslag i ett värdigt liv. Att få känna vinden blåsa i ansikte och hår. Få känna årstidens dofter. Att få minnas. Men så är det inte alltid. En äldre person tickar pengar om den behöver hjälp med att komma ut. Och de krympande anslagen, minskad personalstyrka, stress och underbemanning gör att de äldre kommer ut alltför sällan.

Allra svårast har de dementa som bor kvar hemma. Demens är också anhörigas sjukdom med all den oro som följer.Och stor ensamhet för den demente. Demensförbundet undrade i ett reportage vad tre minuters samtal och ett lunchpaket – ger för de dementa.

I rapporten ”Matlåda – med eller utan samtal” gav Kommunal och Akademikerförbundet, SSR, en rad förslag till hur målet om god kvalitet i vården kan nås. Ökad grundbemanning i äldreomsorgen och kontinuitet genom god planering och uppföljning av insatser. Det är A och O inom vården. Matlåda – med eller utan samtal

Plats för återhämtning
För de äldre som bor kvar hemma är möjligheten att få en tids återhämtning, en korttidsplats (tidigare benämnt korttidsboende) viktigt. När man minskade på servicehus/äldreboenden och sjukhusen ansåg de äldre allt fortare färdigbehandlade var förutsättningen att det skulle finnas tillräckligt med korttidsplatser. Idag är dessa platser mycket svåra att få. Politikerna måste skärpa sig.

Som exemplet med Erik som svag och medtagen efter en sjukhusvistelse behövde tillsyn minst fyra gånger natt och dag. Borde inte Erik ha fått en korttidsplats för återhämtning under några dagar eller en vecka? Att sen vårdbiträdet som tjänstgjort natt på morgonen upptäckte att hon gått till fel person – vid fem tillfällen under natten utgör förhoppningsvis ett undantag.

Svenska Dagbladet hade under början av 2010 flera reportage om hur de hade granskat äldreomsorgen i Stockholms kommun för år 2009. Om detta, Erik och mer därtill, kan ni läsa i min interpellation om "Kontinuerlig granskning av äldrevården".

Det är ofta tidningar och TV som ger oss, politiker såväl som allmänhet, information om vad som hänt. Det tackar vi för. Det är bra att media granskar men det blir en något omvänd turordning. Det borde vara politikerna som i första hand granskade sin kommuns egen verksamhet. Inte minst när det handlar om vård och omsorg, alltså äldre och funktionsnedsatta.

Nu är det viktigt att alla politiker börjar förstå situationens allvar och slår näven i bordet!