Skolans brist på stöd till elever

För ett år sedan förtydligades skollagen och alla elever, oavsett förutsättningar, med eller utan diagnos, har rätt till det stöd de behöver för att kunna gå i skolan. Det brister fortfarande. Samtidigt har nu begreppet läxhjälp plötsligt kommit i fokus i den politiska debatten. Men kommer det att hjälpa dessa elever? Eller blir skolans brister en bricka i ett politiskt spel?    

Det handlar bl.a. om elever med neuropsykiatriska diagnoser (NPF) men även om elever som av andra orsaker har svårt med inlärning och koncentration. Eller som har annat hemspråk än svenska. Det brister fortfarande – ett år efter förtydligandet av skollagen – i skolornas förmåga att ge eleverna den hjälp som de har rätt till. Det visade också P1 programmet Kaliber i samarbete med UR:s Skolministeriets granskning.

En av deltagarna i programmet var 12-årige Kevin. Han har ADHD, skrivmotoriska problem och autistiskt syndrom. Diagnoser som med ett samlingsnamn kallas för neuropsykiatriska diagnoser (NPF). Kevins problem accentuerade när hans lilla skola slogs ihop med flera andra mindre enheter. Tryggheten med en liten grupp, en lärare och en specialpedagog, som såg hans behov försvann. Och ersattes med en stor klass med många stökiga elever.

Gång på gång har det framkommit behovet av små klasser, lugn miljö, hjälp med eget arbete och lärartäthet. Men räcker det då med begreppet läxhjälp för dessa elever?  P.g.a. funktionsnedsättning har Kevin  svårt med det sociala samspelet och hamnar lätt i konflikter. Många av dessa elever upplever sig mobbade, inte bara av klassen, utan också ibland även av sin lärare. Det framkom av  Kaliber.

Men denne 12-åring är långt ifrån ensam. Kaliber och Skolministeriet beslöt att fråga en grupp som har god insyn i skolan. Nämligen skolpsykologerna.  Av 133 skolpsykologer vittnade 74 om att det finns elever med neuropsykiatriska diagnoser i deras skolor som inte får det stöd de behöver för att klara skolan.

Flera av de tillfrågade skolpsykologerna uttryckte en frustration och en djup oro för sina elever i sina kommentarer till redaktionen. Även resursskolorna i Stockholm har blivit allt mer anorektiska när staden ska spara. Så här var tongångarna april i år. Då drabbas de utsatta barnen.

 Ett annat fall gäller Axel från Karlskrona. När han började i sjuan  fick han ingen assistent längre. Då rasade allt. Han började åttan i augusti. Det gick några dagar, sedan var han inte välkommen längre utan skickades hem. –Du är för stökig, löd motiveringen. Nu får han hemundervisning 2 timmar, tre gånger i veckan. Skolinspektionen anser att skolan inte stöttat Axel på rätt sätt. Han vill gå i skolan.

Man tog alltså bort Axels viktiga stöd, assistenten, och skickade hem honom. Tvärt emot skolans kompensatoriska uppdrag och strävan efter likvärdighet. Men vem reagerar? Är det här en skola lika för alla?  Därför måste de miljoner som partierna nu vill satsa  öronmärkas, om de ska komma behövande elever till del. Annars försvinner de i kommunernas svarta hål.

Nu kommer regeringens förslag till läxhjälp, s. k. RUT-avdrag att införas.   Men det förslaget gynnar endast elever med rikare föräldrar och ökar skillnaderna mellan elever. Även Skolverket tar ställning mot RUT-avdraget för läxhjälp ”En skattereduktion skulle ge möjlighet för vissa elever att få stöd i sin läxläsning. Samtidigt måste detta vägas mot alternativ användning av skattemedel” skriver Skolverket om finansdepartements promemoria.  

Nationalekonomen Jonas Vlachos Vlachos har räknat ut att skattelättnaderna för läxhjälp per timme är tre gånger så stora som vad en undervisningstimme i grundskolan kostar.

I DN Debatt den 30/9 lanserade S ett förslag till läxhjälp till alla barn, en investering på 110 miljoner kronor under 2013. Även MP satsar på skolan. Utbildning har alltid varit en viktig fråga för partiet sedan de breddade sig. Vänsterpartiet vill satsa en miljard kronor på skolor med särskilt stora problem och en miljard för att anställa fler lärare nästa år. Det här blir alltså en valfråga

När så många partier nu plötsligt upptäckt behovet av bättre stöd i skolan är det viktigt att analysera hur behoven bäst bör utformas. Det får bli nästa steg. Bristande ekonomiska resurser i skolan påverkar studieresultaten. Det går inte längre att bromsa sig ur en uppförsbacke.

Vi behöver inte heller fler fall som Kevin eller Axel i en skola som, enligt skollagen, ska ge eleverna förutsättningar efter sina behov. Vi behöver bättre resurstilldelning och respekt för  elevernas olika förutsättningar.  

Tidig lunch och skolmatens betydelse för bra studieresultat

För små lokaler, för många elever och för tidig lunch. För många  av oss skulle det vara uteslutet att äta lunch tidigt på förmiddagen. Före kl 11. Men  på  27 av stadens 35 skolor i innerstaden serveras lunch före kl 11. Något som bryter mot Livsmedelsverkets rekommendationer. 77 procent av grundskolorna i innerstaden serverar lunch före kl. 11.

Skolmaten är viktig för resultaten i skolan och bör kvalitetsgranskas, menar verkets företrädare. ”Skolmåltiden är en del av utbildningen. Det gör att huvudmannens ansvar för systematiskt kvalitetsarbete i skollagen även omfattar måltiden […]” Livsmedelverket.

Den nya skollagen (1 juli 2011) ställer krav på skolmatens näringsriktighet. Den sätter större fokus på vad en bra skollunch bör innehålla. Men det räcker inte. För att den näringsriktiga maten ska vara aptitlig krävs också att den serveras i en trivsam och lugn miljö – och vid rimlig tidpunkt.

Stockholms stad tog i våras ett beslut om att all skollunch före kl 10.30 förbjuds. Och helst inte före 11.00. På en skola tvingades dock eleverna äta lunch så tidigt som kl 10.20 tills en förälder reagerade. Då sköts lunchen fram 10 minuter – till 10.30. Så tidig lunch kan innebära att eleverna inte har tillräckligt med energi kvar för de sista timmarna av skoldagen.

De alltför tidiga luncherna väcker reaktioner hos såväl föräldrar, elever som experter. ”Eleverna ska dessutom ha god tid på sig att äta i lugn och ro, minst 20 minuter.” Detta enligt Skolmatens Vänner. Mängden skolmat skall vara tillräcklig. Mellanmålen är också viktiga och måltiderna bör fördelas på ett för eleverna optimalt sätt över dagen.

I en av innerstadens skolor tvingades eleverna ta med sig matsäck till mellanmålet. Det var en följd av en ny upphandling med Sodexo, där mellanmålspriset krymptes genom upphandlingen. Nu måste skolan göra en tilläggsbeställning eftersom den nuvarande nivån inte är tillräcklig. När blodsockerhalten sjunker blir man trött och okoncentrerad och kan få svårt att följa med i undervisningen.

Vi är ett nätverk som träffas regelbundet. Nu skulle det ordnas en jullunch för ca. 20 personer.  Inte alltför dyr. Därför skulle vi välja dagens lunch. Vi rekommenderades  att komma kl. 11 om vi ville sitta tillsammans. Inbjudan gick ut. Men flera ansåg att kl 11 var alldeles för tidigt med lunch. Tid och plats fick ändras. Vi vuxna kan välja när vi vill inta vår lunch.  Det kan inte barnen i skolan.

I grund och botten handlar det om att eleverna skall må bra i skolan och kunna utnyttja sin fulla potential till inlärning. En viktig väg till bättre skolresultat är att erbjuda bra skolmat i en lugn miljö – och vid acceptabel tidpunkt. ”Det är klart att det vore underbart om vi hade en större matsal. Men så är inte fallet. Det är en politisk fråga,” säger en rektor.  

Dagens samhälle och media

Politiker flexar mellan politik och PR-byråer. Det mår knappast den representativa demokratin bra av. Artiklarna i Dagens Samhälle om Carema och DN tände en brasa som förefaller svårsläckt.

Det måste finnas någon som tjänar på en skandal, någon som försöker dölja något och en politisk oenighet för att tända en rejäl brasa. Under hösten 2011 granskade Dagens Nyheter, DN, vårdföretaget Carema och äldreboendet Koppargården. Därefter har det varit tämligen tyst. Tills Dagens Samhälle, DS, kom med sin "bomb". DS ägs av Sveriges Kommuner och landsting, och läsekretsen består främst av politiker och beslutsfattare.

Under flera veckor, från nr 15 och framåt, skrev DS om påstådda brister i DN:s rapportering. Enligt DN, Gunilla Herlitz, hade inte Carema bett om några rättelser i samband med DN:s rapportering i höstas. Serien " Carema bakom vårdskandalen" kan läsas här.

DN granskade Carema och Koppargården. Nu har DS i ett flertal artiklar häftigt kritiserat DN:s granskning. Utan att själva ifrågasättas. Men i DS nr 17 tog två V-politiker, Håkan Jörnehed och Torun Boucher, upp frågan under rubriken DS förminskar Carema-skandalen.

Veckan därpå, DS nr 18, tog Helen Jäderlund Eckardt, gruppledare (FP) i Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd, Stockholm, upp frågan under rubriken "Nödvändigt att reagera på Koppargårdens varningssignaler". Jäderlund Eckardt gjorde helt rätt. Det handlar om medborgarnas förtroende för sina politiker. Information fick hon genom anhöriga, legitimerad läkare och medicinsk ansvarig sjuksköterska. MAS, i stadsdelsnämnden. Vid samma tid kom DN och Dagens Samhälle i jättebråk.

Hade DN fel i det som framfördes? Var vanvården inte så omfattande? Gjorde Trygg Hälsas läkare fel bedömningar? Har två ansvariga chefer oförtjänt fått löpa gatlopp? Och hur var det egentligen med de två MAS-rapporterna?

DS tog ställning för Carema och skrev i nr 18: "Inte en krona har lämnat Carema. Vinster har inte förts över till skatteparadis. Alla överskott har återinvesterats i äldreomsorg och sjukvård, visar en unik redovisning till Dagens Samhälle."

DS:s chefredaktör såväl som Carema förefaller nu snärjt in sig i oklarheter som måste granskas. Och bemötas. Eller står vi inför ett medialt paradigmskifte där privata företag, PR-konsulter och en chefredaktör framför uppgifter utan att ifrågasättas eller granskas? Är det PR-konsulter som håller på att ta över? Förhoppningsvis är så inte fallet.

Lotta Edholm, gruppledare, FP, Stockholms stad, tog i DN 16/5 upp frågan om den ensidiga rapporteringen om Carema i DS. I Edholms ingress i DN stod: "Det är märkligt att tidningen Dagens Samhälle, som ägs och drivs av Sveriges kommuner och landsting, väljer att ensidigt ta ställning för Caremas bild av verkligheten. Att politiker ställer krav på de verksamheter som man betalar ut skattemedel till är en självklarhet."

I tidningen Vårdfokus reagerade, i samband med vårdskandalen, svensk sjuksköterskeförenings, SSF:s etiska råd kraftigt och krävde lagstadgat meddelarskydd i privat vård. Men nu har SSF ändrat sig - "DN har fel om Carema-skandalen".

Det finns olika åsikter om Carema och andra privata vårdföretag. Det är en sak. Men här handlar det om hur den mediala demokratin fungerar. Enligt pressetiska regler ska kritik bemötas. En viktig fråga är: Av vilken anledning tog chefredaktör Mats Edman in alla dessa artiklar? Utan genmäle från DN? Står Sveriges kommuner och landsting, SKL, bakom? DS ordförande är Henry Sténson, PR-konsult, M, "som i höstas fick uppdraget att återupprätta Caremas förlorade heder", DN 16/5.

Det inträffade har skadat DS som en läsvärd tidning med en seriös samhällsdiskussion.

Hur sätts en ADHD-diagnos?

ADHD är en kontroversiell diagnos. Många, på bloggar och Facebook, gör egna tolkningar och har idéer om vad som är ADHD. Om vad  som bara är omognad och vad som är  kriterier för ADHD. Vissa  anser att termen  är relevant som uttryck för en samlad symtombild för ADHD –  i varierande svårighetsgrad. Socialstyrelsen har nu gett bränsle till ytterligare diskussioner. Detta genom att man där tagit fram statistisk om att pojkar födda i december löper 34 procent högre risk att behandlas för ADHD än snittet för barn födda under första halvåret. ADHD kan vara omognad hos många pojkar.

Detta har föranlett diskussioner om huruvida en ADHD-diagnos sätts för lättvindigt. Eller om diagnosmetoderna är felaktiga. Eller om det är barnets omvärld, främst skolan och dess krav på initiativförmåga och koncentration, som är osund? Hur säker är en ADHD-diagnos?  Skolverkets undervisningsråd Staffan Engström säger att ökat elevstöd ska ge färre diagnoser. Att ADHD är en genetiskt överförbar störning nämns inte.

 Emma var en ovanligt livlig men skrikig flicka som hade svårt att gå ner i varv. I övrigt normal utveckling. Men hon kunde få onormala utbrott. Då skrek hon otröstligt och gömde sig i en garderob utan möjlighet till avledning. Vid senare psykologisk bedömning framkom  att Emma ofta låste sig mentalt vid ilska.

Föräldrarna, som hade fler barn, misstänkte tidigt ADHD och tog, då Emma var 3 år,  kontakt  med BVC-psykolog och BUP. Vid 4-årskontrollen framkom att Emma var svår att samarbeta  med och hade svårt att koncentrera sig. Man fick hela tiden kompromissa.

Föräldrarna samrådde med förskolan. Då Emma var sex år fick föräldrarna kontakt med ett neuropsykiatriskt team, NP-team. Där erbjud man sig en utredning för kartläggning av Emmas styrkor och svagheter och för eventuellt diagnostiskt ställningstagande. För att genomföra detta planerades först vissa insatser.  

Först ett samtal med föräldrarna för fördjupande anamnes. Därefter utfördes ett hembesök av   en arbetsterapeut för att studera Emma i sin hemmiljö. Efter det ett möte mellan förskolepersonal och NP-teamet. Förskolelärarna beskrev Emmas starka och svaga sidor  vilket framgår av journalanteckningar.  

. 

En specialistpedagog kom därefter till förskolan för att iakttaga hur Emma fungerade där. Under besöket på förskolan uppfattade specialpedagogen att Emma, drygt 6 år, var en elev i behov av särskilt stöd. Samt att skolan bör få möjlighet att ge Emma det stödet genom trygghet, struktur och tydlig inlärningsmiljö samt samtal utifrån specialpedagogiska metoder.

Därefter utfördes den psykologiska bedömningen och bestod av tre inbokade möten plus en reservtid. Av utrymmesskäl medges inte här en beskrivning av psykologutredningen. Men av journalanteckningarna framgår att bedömningen bestod av olika moment. Psykologen utredde Emma genom intervjuer och tester för att avgöra om kriterierna för en ADHD-diagnos var uppfyllda. Emma fick diagnosen ADHD. Föräldrarna erbjöds medicinering. Men medicineringen avbröts efter en kort tid. Emma  uppvisade bland annat hög överaktivitet på kvällen och hade svårt att somna.      

Emma går nu första året i grundskolan. I skolan märks koncentrationssvårigheterna tydligt. Hon har resurshjälp vid inlärning. I annat fall skulle hon inte klara sin skolgång så hyfsat som hon ändå gör. Vid uttröttning måste Emma snabbt avledas. Annars kan hon börja gråta.  Resursläraren kan då fråga Emma om vi ska gå och dricka lite vatten. Ställa oss vid fönstret en stund. Eller något annat avledande. Efter en stund kan Emma återgå till skolarbetet.

Barn med ADHD – eller inlärningssvårigheter –  måste ha möjlighet att gå ifrån ibland för att inte bli översköljda av för mycket intryck och störningar från omgivningen. Nu har Emma fått en CD-spelare med hörlurar och brusljud.  Skolan tycker sig se en viss förbättring. 

I december fyller Emma åtta år. Hon har då gått 3 terminer i skolan. Att hennes diagnos  skulle bero på att hon är född sent på året eller felaktiga diagnosmetoder, som ibland påstås, kräver mer forskning. Graden av svårigheter när det gäller ADHD varierar också kraftigt. Socialstyrelsen bör undersöka  hur diagnoser sätts. Inte bara antyda  en tes om att det kan bero på omognad. Vilket det också kan vara.

Vilka krav ställs på en diagnos? Den frågan bör komma i fokus. Emma har fått en, som det förefaller, adekvat diagnos. Och utan resurshjälp – utifrån sina förutsättningar – skulle Emma inte klara sin skolgång.