Björklund, partiledare för Liberalerna, skriver i en debattartikel i DN att "inkluderingstanken har gått för långt" i det svenska skolväsendet. ”Specialskolor och resursskolor behövs också för elever med de största svårigheterna, till exempel omfattande funktionshinder.”
Det är bara att instämma. Tanken med inkludering var god – men misslyckades. Många elever har i stället exkluderats från gemenskapen och kan inte delta i skolans arbete fullt ut.
Förutom särskilda undervisningsgrupper, ”vid sidan av den stora klassen”, talar Björklund om att eleverna bör gå ett extra år i skolan. Björklund skriver också att det behövs fler specialskolor och resursskolor för elever med de största svårigheterna. Det har funnits, i Stockholm såväl som i övriga landet, ett antal resursskolor med specialutbildade lärare och lämplig lärmiljö. Vart tog dessa skolor och dess lärare vägen?
Det finns två grupper av elever med inlärningssvårighet och det är viktigt att skilja deras undervisning åt. Den första gruppen har Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), som är ett samlingsnamn på ett antal psykiatriska diagnoser som ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Autism och Tourettes syndrom. De har ofta svårigheter med det sociala samspelet samt koncentrations- och inlärningssvårigheter.
En del är också utåtagerande. Andra blir hemmasittare. Dessa elever behöver en skola med spetskompetens inom NPF. Så frågan är vilket slags resursskolor vi får i framtiden.
Det finns många duktiga och engagerade pedagoger. Men de räcker inte till för att ge elever i behov av stöd det som behövs. Och vissa lärare och pedagoger har bristande kunskap av NPF.
Den andra gruppen elever kan ha svårigheter p.g.a. sociala problem i sin nära omgivning. Vräkta från sitt hem, placerade i fosterhem, ibland därmed också saknad av föräldrar och samtidigt byte av lärare och kamrater. Det kan också handla om sociala svårigheter i hemmet, droger, bråk, eller att eleverna var omogna då de började skolan. Kanske födda i slutet av året. Sammantaget stör det inlärningen. Dessa elever kan möjligen undervisas som Björklund skriver, ”vid sidan av den stora klassen” i sin skola. Såvida de inte utsätts för mobbning p.g.a. sin undervisningsform.
Björklund skriver också att elever som inte uppnår kunskapsmålen bör gå om en klass. Ja, med viss reservation. Visst, kunskapsmålen i basämnen måste eftersträvas. Men samtidigt har vi en bra skollag – men den efterlevs inte.
I skollagen står bland annat att om det framkommer att ett barn är i behov av särskilt stöd ska skolan se till att barnet ges ett sådant stöd. Det borde inte gå att bortse från skollagens formuleringar bara för att man vill hålla budget.
Därför måste eleverna först få det stöd, och dokumenterat, de har rätt till – innan de går om en klass. Det målet har inte uppfyllts sedan lång tid. Ansvaret läggs istället på eleverna.
Jan Björklunds förslag om förändringar i inlärningsprocessen välkomnas men bör analyseras. Synpunkter och debatt från övriga partier efterfrågas.
Skrota idén om lika för alla – ge fler extra skolår.
Resursskolorna och dess funktion inom skolans undervisningsområde har jag följt under lång tid. 2007 la jag i kommunfullmäktige en interpellation ”om resursskola för elever i behov av särskilt stöd” Och 2012 om övertagande av elever från kommunala S:t Örjans resursskolor. Och 2013 interpellationen ”om elevernas och resursskolornas problem.” Då var det borgerligt styre. Skolborgarråd var Lotta Edholm, L. Här interpellationen från 2 sept 13
Senare i september 2013 meddelade skolborgarrådet Edholm att man backade, i varje fall delvis, från beslutet om snävare regler för tilläggsbelopp till elever med behov av särskilt stöd. Det skedde efter omfattande protester från föräldrar, elever och före detta elever, lärare, skolledare och allmänhet. Storartat skev DN med flera medier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar