På DN Debatt 30 januari skrev sex professorer vid Kriminologiska institutionen Stockholms universitet under rubriken ”Svagt stöd i forskningen för att hårdare straff minskar brotten”.
Årets första partiledardebatt startade med en tävlan om att föreslå hårdare straff. Men är det rätt medicin? Professorerna skriver att betydligt mer verksamt är upptäckten av riskbeteende och polisens förmåga att klara upp brott. Här behövs resurser och förbättrad effektivitet.
Åren 2010-2012 sänktes straffmyndighetsåldern från 15 till 14 år i Danmark. Men resultatet uteblev. Brottsligheten minskade inte bland 14-åringar. Snarare tvärtom. De 14-åringar som drogs in i rättssystemet i större utsträckning misslyckades med att gå ut grundskolan samtidigt som de återföll i brottslighet i större utsträckning (Ostergaard Larsson). Det framgår av DN-artikeln 30 januari.
”Samma avhandling studerade också effekterna av en reform där unga som begått brott fick fotboja i stället för fängelse. Det faktum att straffen blev lindrigare snarare än skärptes ledde inte till en ökning av brottsligheten bland unga. I stället ökade andelen dömda ungdomar som fullföljde gymnasiet”. Så långt DN-artikeln som handlade om brottsligheten bland unga och vad som borde göras förebyggande.
Samtidigt gäller det att hantera den grova brottsligheten, rivaliserande gängkriminalitet och mord som förekommer nästan dagligen. Där gäller hårdare straff. Det handlar om polisiära resurser, att splittra de våldsamma nätverken, bedriva spaning, attackera de kriminellas ekonomiska resurser och skydda vittnen som vågar vittna. En uppgift som visat sig svår nog. Därför borde rätten att vittna anonymt utredas. Ökad övervakning med kameror i utsatta områden kan, vad vi nu än tycker om det, bli en viktig del i kampen mot brottsligheten. Och att sätta de ansvariga långvarigt bakom lås och bom.
Allmänheten känner sig idag otrygg. Det måste samhället och politikerna ta på allvar. Men kriminalpolitiska utspel som saknar stöd i forskning ger inte tillräcklig effekt. När politiker väljer att fiska efter väljare med löften om strängare straff i stället för att konsekvent arbeta för att förebygga brottslighet inger det stark oro. Kriminalpolitiken handlar i stor utsträckning om ideologier. Men målet för svensk kriminalpolitik är minskad brottslighet och ökad trygghet. Hur når vi dit?
Den 17 januari hölls årets första partiledardebatt i riksdagen. Det var en kapplöpning i att föreslå hårdare straff. Det handlade mycket om kriminalitet och gängvåld. Det förekom antydningar om att sätta in militär. Dock inte som första åtgärd. I den röda ringhörnan statsminister Stefan Löfvén, i den blå Ulf Kristersson. Verbala politiska smockor utdelades. Metaforer förekom. Men vad ledde debatten till? Kommer det att fortsätta så här fram till valet – utan att det förebyggande arbetet betonas?
Det förebyggande arbetet borde börja med stöd redan i förskolan. Men då krävs det resurser.. Det är många trådar som behöver flätas ihop i dagens oroliga samhälle. Alla har inte vassa armbågar utan faller mellan det allt tunnare skyddsnätet – redan som barn – och i skolan.
”En ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontraproduktivt. En fängelseplats i Sverige kostar drygt en miljon kronor per år. Dessa pengar kan användas till andra alternativ med bättre brottsförebyggande effekt," skrev de sex professorerna. De menar förstås inte att straffen ska tas bort, men de såg fram mot en mer nyanserad och kunskapsbaserad politisk debatt.
Publicerad i Miljömagasinet nr 5, 5 februari 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar