Omhändertagen !

Att omhänderta ett barn är det mest känsliga ett samhälle kan göra. Det är ibland dock nödvändigt. Vid missbruk, eller där föräldrarna kraftigt sviktar i sin föräldraroll (och/eller inte får stöd), vid incest eller våld i hemmet.  Men det finns också andra fall av omhändertaganden som inte rör de nämnda grupperna. Vad händer vid ett omhändertagande? Sekretessen lägger hinder i vägen en adekvat utomstående bedömning. 

"Det händer att barn far illa i sina hem och att socialtjänsten inte ingriper i tid, eller på rätt sätt. Men det händer också att socialtjänsten omhändertar barn på felaktiga grunder. Ett sådant ingripande med separation mellan föräldrar och barn kan också få mycket svåra konsekvenser för framför allt barnen.” Det säger Bo Edvardsson. Han har sysslat med de här frågorna i 25 års tid och har granskat väldigt många utredningar,

Båda problemen: att socialtjänsten inte ingriper tillräckligt  – eller att den ingriper "för mycket" –  har samma bakgrund, hävdar Bo Edvardsson. Nämligen: Undermåliga utredningar där uppgifter inte kontrollerats, där man låtit bli att hämta in viktiga uppgifter, där man bygger på subjektiva omdömen och "skvaller", och där man ofta har strävat efter att bekräfta en bild som man bestämt sig för redan på förhand.

Omhändertagande är ett känsligt ämne. Det förefaller också de synpunkter som framkommer i denna fråga vara. För eller emot vissa omhändertaganden.  För eller emot vårdnadsöverföring, på sikt kanske adoption.

Men hur väl införstådda är vi som diskuterar denna fråga, inklusive berörda politiker, i alla turer som föregår ett omhändertagande?  Och vad som sker efter omhändertagandet?  När barn inte får sina lagstadgade, minst två besök per år, för enskilt samtal med socialsekreteraren. Trots att lagen på den punkten är tydlig.  Vad säger politikerna då?

Ibland  kan bedömningarna förefalla subjektivt när det gäller omhändertagande av barn.Insynen är minimal. Men lagen är tydlig på vissa punkter. Ändå följs inte lagen alltid. Samtidigt har socialsekreterarna ett stort ansvar och en tung uppgift. Ofta underbemannade, sin viktiga uppgift till trots.

Organisationen ”De glömda barnen” vill återinföra tjänstemannaansvar. Anledningen till det måste vara att politikerna i de sociala nämnderna inte tar sitt ansvar och kräver insyn i hur ett omhändertagande går till. Inte begär att få en uppföljning av fallen,  minst var sjätte månad. Och inte bevakar de biologiska föräldrarnas behov och rättigheter. Nämligen att de får det stöd de behöver för att förändra orsaken till omhändertagandet.

Ett känt fall – ”Fick rätt  men för sent” – beskrivs  på min hemsida. I det fallet överväger jag att ställa mig på ”De glömda barnens” sida när det gäller tjänstemannaansvar. Läs och avgör själv. 

Det handlar också om barn som plötsligt och tragiskt blir föräldralösa. Om fall där pappan t.ex. dödar mamman och själv hamnar i fängelse. Vid ett flertal tillfällen har då anhöriga,   systrar eller anhöriga till mamman, gått ut i media och sagt att socialen inte vill att vi tar hand om vår systers/anhörigs barn. De har offentligt vänt ut och in på sina sociala liv. Vad mer begär socialtjänsten i sådana fall? 

Närståendeplacering är oftast en fördel.  Där så är möjligt och de anhöriga vill och orkar.  Då får barnet växa upp i sin biologiska miljö och behöver inte senare söka sina biologiska rötter. De har redan nog med ärr i själen att bearbeta, som jag uppfattar att Bo Edvardsson, docent i utredningsmetodik, underförstått också uttrycker det.