16 augusti 2018

Därför är valet extra viktigt – och osäkert

Vi närmar oss ett riksdagsval som är mer oförutsägbart än någonsin. Den mesta osäkerheten handlar samtidigt om vad som ska hända dagarna efter valet. Vilka ska regera? Mycket pekar mot en svår regeringsbildning. Ingenting kommer att vara klart på valkvällen den 9 september. Det är nästa dag som rysaren börjar.
     En annan osäkerhet är vad resten av valrörelsen kommer att handla om. Före torkan och bränderna hade inte klimat- och miljöfrågorna kommit högt upp på dagordningen. Men nu är det annorlunda och det spekuleras i om bränderna kan vara det som håller Miljöpartiet kvar i riksdagen.

Det görs jämförelser med ”sälvalet” 1988 då döda sälar ansågs ha gjort att Miljöpartiet åter kom in i riksdagen. MP hade dock högre opinionssiffror innan säldöden slog till. Säldöden visade sig senare vara en virussjukdom. Att MP klarade riksdagsspärren berodde mest på att miljöfrågorna kom upp på dagordningen.
     Nu är det annat än sälar som gett rubriker. Skyfall i Japan, stormar i Indien och torka i Sverige och extrema temperaturer i Spanien och Portugal. Nästan hela världen har drabbats av skadliga väderfenomen.
     Enligt Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet, så kan man än så länge inte säga om just de senaste månadernas väderfenomen beror på klimatförändringar. Men forskarna tvekar inte om att de långsiktiga temperaturförändringarna är tydliga.
     Vi kan räkna med fler extrema väderhändelser runt om i världen. Antalet naturkatastrofer har femdubblats sedan 1970-talet – det visade en rapport i fjol från Meteorologiska världsorganisationen (WMO). Konsekvenserna är allvarliga i de drabbade länderna, inte minst för jordbruket.

I Almedalen var det inte många förutom MP och miljöorganisationerna som tog upp klimatfrågan. Professorn och klimatdebattören Staffan Laestadius skrev på SvD Debatt 12 juli så här under rubriken Partiledarnas tal röjer förnekelse:”Klimatförändringarna negligeras av partiledarna trots att vi sedan flera decennier vet vad som händer med klimatet. Detta blev extra tydligt under veckan i Almedalen då varje parti hade möjligheten att visa upp sin politik och sitt fokus.” Men nu har det blivit andra tongångar och alla partiledare måste kunna hantera miljö- och klimatfrågorna i valspurten.
     Samtidigt verkar det som att flera partierna negligerar andra viktiga samhällsfrågor, t.ex. medborgarnas sociala miljö. Många har det tufft i samhället. Skillnaderna mellan blocken är inte så stora i dessa frågor. Politiker och väljare verkar gå i otakt. Istället för att lyfta upp välfärdsfrågorna har partierna startat en kapplöpning om hårdare tag, intolerans och migration. I bakgrunden finns en ständig rädsla för Sverigedemokraterna och deras position som vågmästare. Men undfallenhet och rädsla ger inte svar på de svåra frågorna.

Flertalet väljare prioriterar välfärdsfrågorna vård, skola och omsorg. Så har det varit också i tidigare valrörelser. Men debatten i årets valrörelse handlar inte mycket om det som är medborgarnas vardag.
     Klimatet och miljön är grundläggande för vår och planetens överlevnad. Men vi får inte glömma bort att det också finns människor som måste få en dräglig tillvaro i nuet.

Studier visar att barns hälsa påverkas av föräldrarnas socioekonomiska status. Det gör även miljön. Men våra fattiga kan inte handla tillräckligt klimatsmart – pengarna räcker inte. De måste söka efter de röda prislapparna som inte alltid innebär klimatsmarta inköp. Den låga lönen eller socialbidraget räcker inte till mer.

Samtidigt kommer rapporter om våld, inklusive dödsskjutningar. För en del partier verkar botemedlet mer vara hårdare straff än tidigt stöd för de unga som riskerar att dras in kriminalitet.
     Om vi ska få ett bra liv i vårt samhälle måste vi inse att det gäller att vårda både den yttre och inre miljön. Gör vi inte det går vi och våra efterkommande en dyster framtid till mötes. Det måste vi undvika och för det krävs handlingskraft – och samförstånd. Därför är valet extra viktigt.


Eivor Karlsson

Publicerat i Miljömagasinet nr 32, 10 augusti 2018

30 juli 2018

Påverkar Gudrun valet 2018?

Skogsbränderna kan innebära slutet för regeringen, det menar statsvetaren och centerpartisten Lina M Eriksson. Hon har forskat kring de politiska effekterna av stormen Gudrun som drabbade sydsverige 2005 och hon skrev om detta i Expressen, 22 juli och DN 23 juli.

Statsvetare Eriksson jämför de nu pågående bränderna med stormen Gudrun. Mer i förbigående tar hon upp Tsunamikatastrofen i Sydostasien den 26 december 2004. För den katastrofen fick regeringen hård kritik. Det är, i så fall, en större anledning till valförlust än stormen Gudrun. Men mycket annat påverkade och dominerade valrörelsen 2006.
I en artikel från Uppsala universitet 27 maj 2017 påstod Lina M Eriksson följande: ”Exempelvis var Centerpartiets aktiva opposition och ställningstagande mot regeringens bristfälliga krishantering av båda händelserna uppskattad bland väljare, vilket också belönades vid valurnan.” Vilket skulle bevisas.

Regeringsfrågan präglade valrörelsens sista veckor 2006. Medan Allians för Sverige, som bildades 2004, framstod som eniga var det oklart hur en eventuell vänsterregering skulle se ut. Göran Perssons tidigare popularitet var i dalande efter nederlaget i EMU-folkomröstningen 2003. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt framträdde som en försvarare för den svenska välfärdsmodellen och försvarade t.o.m. kollektivavtal och arbetsrätt.
      I 35 år försökte Centerpartiet få bort kärnkraften. Nu bytte de fot. Nu skulle man energieffektivisera och kärnkraften skulle vara kvar. Centerpartiet ville inte heller ha någon höjd bensinskatt – före valet. Vi klarar klimatmålen ändå, sade Maud Olofsson. Men efter valet var Centerpartiet med och höjde bensinskatten.

Vrede mot Sydkraft

När det gällde Gudrun, som hade sitt epicentrum i Kronobergs län, vände de stormdrabbade snarare sin vrede mot elbolaget Sydkraft, numera Eon, än mot regeringen. Det tog för lång tid innan strömmen kom tillbaka. Nätavgifterna verkade inte gå till att underhålla elnätet i södra Sverige utan utgjorde istället utdelningar till aktieägarna. De stora kraftbolagen hade gjort rekordvinster – 180 miljarder kronor de senaste åren.

Elupproret, som startades av Sixten Svensson i Osby, började nysta i möjligheten att väcka en grupptalan för de tusentals som drabbats. Inför hotet om grupptalan svängde då Sydkraft och Fortum De gav med sig och betalade ut skadestånd för det som blivit förstört i frysboxar och övrigt, d.v.s. för andra extra kostnader som uppstått.

Regeringen fick kraftig kritik för hur den hanterat Tsunamikatastrofen i Asien julhelgen 2004. Skulden för hanteringen av katastrofen sköljde fram och tillbaka. Syndabockar pekades ut. Sex S-ministrar fälldes i KU. Kanske var det mot den bakgrunden som regeringen ville visa handlingskraft när det gällde stormen Gudrun. Två lagar tillkom före valet 2006 för att stödja de drabbade. Det berör inte statsvetare Eriksson.

Mona Sahlin, som då var samhällsbyggnadsminister, hade läst om elupproret som Sixten Svensson startat och konstaterade att det behövdes en ny lag. Den 3 februari 2005 lade regeringen propositionen ”Lagen om säker eldistribution”. Lagen trädde i kraft vid årsskiftet 2005-2006. Den innebar krav på näten så att elavbrott inte ska vara längre än 24 timmar Undantagsfall skulle kunna få förekomma.

Vidare kom en lag om ”Skattereduktion för virke från stormfälld skog vid 2006–2008 års taxeringar”. Skattereduktionen uppgick till 50 kronor per kubikmeter fast mått under bark. Samt ett stöd för återplantering av skog. Båda lagarna trädde i kraft före valet 2006.

Beredskap och samordning

De första timmarna efter stormen var det svårt att få en överblick över konsekvenserna. Till detta bidrog såväl omfattningen av skadorna, svårigheterna att kommunicera som oframkomliga vägar.

Ledningsproblematiken ställdes på sin spets. Det krävdes samordning och i Kronobergs län skedde det via Länsstyrelsen och en stab med olika aktörer deltog. SOS Alarm, Svenska Kraftnät, Räddningsverket, Vägverket, berörda kommuner med flera var med. Försvarsmakten ställde cirka 200 fordon till förfogande för ett antal kommuner samt till Sydkraft. Försvarsmaktens flygplan och helikoptrar användes för att frakta personal och material, men även rekognosering och linjebesiktning. Svenska Kraftnät bistod med bandvagnar och terrängfordon.
     Röda Korset, hemvärnet och enskilda personer hjälpte till med den uppsökande verksamheten. Kommunerna inrättade ett antal värmestugor dit folk kunde vända sig för att få information, mat, tillgång till dusch och annat.

I en rapport från Krisberedskapsmyndigheten (KBM) september 2005 (alltså innan valet 2006) framkom att myndigheterna klarade Gudrun. Men att stormen och dess efterverkningar tangerade gränsen för vad samhället klarar av. El- och teleföretagen fick kritik för sin hantering av stormens verkningar.

– Hade inte stormen Gudrun inträffat så hade vi högst sannolikt haft en socialdemokratisk regering 2006, skriver Lina M Eriksson. – Det kan bli repris i år. Jag är inte lika övertygad om att Gudrun påverkade valutgången. Snarare då hanteringen av Tsunaminkatastrofen december 2004 och att andra politiska orsaker spelade in. Hur de nu pågående bränderna påverkar valet 2018 återstår att se. Men Erikssons forskning gäller stormen Gudrun som drabbade sydsverige natten mellan den 8 och 9 januari 2005.
     Lina M Eriksson kandiderar för Centerpartiet i kommunvalet i Göteborg.

Eivor Karlsson

30 juni 2018

Grupp ställs mot grupp

Det som politiker fördömde i går normaliserar de i dag. Ordens valörer och mening har på kort tid förändrats. Av opinionsundersökningarna framgår att det blev dyrköpta läxor för de politiker som trott att den förda politiken inte behöver förankras i opinionen. Men frågan är inte ny.

Migrationsminister Tobias Billström (M) som var minister i alliansregeringen 2006-2014, gjorde 2013 ett välkänt utspel: ”Volymen måste sänkas för såväl den höga asylinvandringen som anhöriginvandringen”. För det fick Billström en rejäl knäpp på näsan av dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt. Billström befann sig på minerad mark.
      Tobias Billström svingade också brandfacklan med sitt utspel om "blonda och blåögda kvinnor". Han sa att ”det inte är en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som gömmer flyktingar. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte är blonda och blåögda.” Reaktionerna blev på sina håll häftiga.

Invandringen var ett särskilt ämne i partiledardebatten i Agenda den 7 oktober 2012. Då ställde Mats Knutsson och Anna Hedenmo, programledare på Agenda, den något tillspetsade frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige”? Frågan passerade inte obemärkt. Men projektledaren för Agenda, Pia Bernhardson, sa att frågan handlade om hur stor invandringen bör vara och hur Sverige klarar av att integrera dem som kommer hit. Även den frågan måste kunna debatteras, ansåg hon.

I tidskriften Dagens Arena skrev krönikören Marcus Priftis att SvT.s fråga är så främlingsfientlig till sin konstruktion att man inte kan svara på den utan att bekräfta tre rasistiska osanningar. Det var just begreppet ”rasism” som fördröjde en seriös öppen diskussion i frågan. Det tolkades närmast som rasistiskt att alls ifrågasätta. Det ansågs som att man ställde grupp mot grupp. Men det är just det som politiker gör idag.

Så kom den stora flyktingströmmen 2015. Statsminister Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i september 2015 och uttalade de ofta citerade orden ”Mitt Europa bygger inte murar”.
      Många var då villiga att hjälpa flyktningarna. Sedan dess har mycket hänt. Hösten och vinterns flyktingkris 2015 till 2016 satte Sveriges asylmottagning på hårda prov. Allmänheten började oroas.
      Och grupp har därefter, politiskt, börjat ställas mot grupp. Som när finansminister Magdalena Andersson (S) i Ekot hösten 2015 sa att vi behöver spara på LSS och sjukskrivningarna för att klara den höga invandringen. Det riktade sig direkt mot den egna befolkningens svaga grupper.
      Även migrationsminister Morgan Johansson gjorde under våren 2018 ett utspel i migrationspolitiken. Då gällde det gratis sommarkort i kollektivtrafiken för ungdomar. Det hade inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken, sa Johansson.

Jonas Sjöstedt dundrade via Twitter: "Att Sverige splittrar familjer på flykt gör inte välfärden bättre.”
      Även Hanif Bali, M, gick in i debatten och postade en popcornbild på Twitter för att markera hur underhållande han fann det hela. Men många ansåg det inte alls underhållande.

Barnfattigdom är ett avgörande skäl till att flyktinginvandringen har behövt stramas åt, sa Magdalena Andersson i DN den 28 maj. – Det är för mig ovärdigt att sätta fattiga barn mot varandra, sa kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) i Aftonbladet den 29 maj.
      För ett år sedan hade ett bråk av de här dimensionerna, mellan två ministrar i samma regering, inte varit möjligt. Då ville S och MP fortfarande visa sig eniga och gemensamt regeringsdugliga. Men nu gäller det att värna den egna väljarkåren.
     ”Snart vardagsmat att ställa grupp mot grupp,” skrev Dagens Samhälles kommentator Margit Silberstein den 5 juni.

Kritiken var hård mot formulering av frågan vad gäller invandringsdebatten i Agenda 2012 om hur mycket invandring Sverige tål. Frågan ansågs fel ställd – men borde istället lett till seriös diskussion – redan då.
      Ett problem för alla partier är att Sverigedemokraterna, SD, hela tiden ökat i opinionen. Samtidigt har flera partier ökat pressen och kraven på nyanlända i ett försök att ta väljare från SD. Det gör att flera partier nu för en icke human och genomtänkt migrationspolitik. Vad kommer härnäst?

Eivor Karlsson

Publicerat i Miljömagasinet den 21 juni 2018

21 april 2018

Björklunds nya skolpolitik

Björklund, partiledare för Liberalerna, skriver i en debattartikel i DN att "inkluderingstanken har gått för långt" i det svenska skolväsendet. ”Specialskolor och resursskolor behövs också för elever med de största svårigheterna, till exempel omfattande funktionshinder.”
     Det är bara att instämma. Tanken med inkludering var god – men misslyckades. Många elever har i stället exkluderats från gemenskapen och kan inte delta i skolans arbete fullt ut.

Förutom särskilda undervisningsgrupper, ”vid sidan av den stora klassen”, talar Björklund om att eleverna bör gå ett extra år i skolan. Björklund skriver också att det behövs fler specialskolor och resursskolor för elever med de största svårigheterna. Det har funnits, i Stockholm såväl som i övriga landet, ett antal resursskolor med specialutbildade lärare och lämplig lärmiljö. Vart tog dessa skolor och dess lärare vägen?

Det finns två grupper av elever med inlärningssvårighet och det är viktigt att skilja deras undervisning åt. Den första gruppen har Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), som är ett samlingsnamn på ett antal psykiatriska diagnoser som ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Autism och Tourettes syndrom. De har ofta svårigheter med det sociala samspelet samt koncentrations- och inlärningssvårigheter.
     En del är också utåtagerande. Andra blir hemmasittare. Dessa elever behöver en skola med spetskompetens inom NPF. Så frågan är vilket slags resursskolor vi får i framtiden.
     Det finns många duktiga och engagerade pedagoger. Men de räcker inte till för att ge elever i behov av stöd det som behövs. Och vissa lärare och pedagoger har bristande kunskap av NPF.

Den andra gruppen elever kan ha svårigheter p.g.a. sociala problem i sin nära omgivning. Vräkta från sitt hem, placerade i fosterhem, ibland därmed också saknad av föräldrar och samtidigt byte av lärare och kamrater. Det kan också handla om sociala svårigheter i hemmet, droger, bråk, eller att eleverna var omogna då de började skolan. Kanske födda i slutet av året. Sammantaget stör det inlärningen. Dessa elever kan möjligen undervisas som Björklund skriver, ”vid sidan av den stora klassen” i sin skola. Såvida de inte utsätts för mobbning p.g.a. sin undervisningsform.
     Björklund skriver också att elever som inte uppnår kunskapsmålen bör gå om en klass. Ja, med viss reservation. Visst, kunskapsmålen i basämnen måste eftersträvas. Men samtidigt har vi en bra skollag – men den efterlevs inte.

I skollagen står bland annat att om det framkommer att ett barn är i behov av särskilt stöd ska skolan se till att barnet ges ett sådant stöd. Det borde inte gå att bortse från skollagens formuleringar bara för att man vill hålla budget.
     Därför måste eleverna först få det stöd, och dokumenterat, de har rätt till – innan de går om en klass. Det målet har inte uppfyllts sedan lång tid. Ansvaret läggs istället på eleverna.
     Jan Björklunds förslag om förändringar i inlärningsprocessen välkomnas men bör analyseras. Synpunkter och debatt från övriga partier efterfrågas.
Skrota idén om lika för alla – ge fler extra skolår.


Resursskolorna och dess funktion inom skolans undervisningsområde har jag följt under lång tid. 2007 la jag i kommunfullmäktige en interpellation ”om resursskola för elever i behov av särskilt stöd” Och 2012 om övertagande av elever från kommunala S:t Örjans resursskolor. Och 2013 interpellationen ”om elevernas och resursskolornas problem.” Då var det borgerligt styre. Skolborgarråd var Lotta Edholm, L. Här interpellationen från 2 sept 13

Senare i september 2013 meddelade skolborgarrådet Edholm att man backade, i varje fall delvis, från beslutet om snävare regler för tilläggsbelopp till elever med behov av särskilt stöd. Det skedde efter omfattande protester från föräldrar, elever och före detta elever, lärare, skolledare och allmänhet. Storartat skev DN med flera medier.