”Försäkringskassans handläggare har nekat dem sjukpenning eller sjukersättning trots att de enligt sunt förnuft och åtskilliga läkarintyg framstår som sjuka. Vi har berättat om jurister som beskriver hur domstolarna avslår överklaganden på löpande band och om fackliga ledare som är förbannade över hur deras medlemmar misshandlas.[…] Kanske borde hon till och med ha bytt ut Ann-Marie Begler för länge sedan.” Ingvar Persson i Aftonbladet, 30 maj.
Alliansen införde ”stupstocken" – den bortre tidsgränsen – där nästan alla utförsäkrades och förlorade rätten till sjukpenning. Endast de som låg på sjukhus eller inte hade någon ”verklighetsuppfattning” kunde få förlängd sjukpenning.
Det var den borgerliga regeringen som införde de hårda tidsgränserna 2008. Men deras så kallade rehabiliteringskedja fungerade inte utan visade sig vara en utsorteringskedja. Uppskattningsvis 90 000 sjuka människor föll ur sjukförsäkringen efter två och ett halvt år sjukskrivning. Många hänvisade till Arbetsförmedlingen – som ansåg dem för sjuka för att arbeta.
Socialdemokraterna infriade sitt vallöfte 2014 och tog bort den bortre tidsgränsen, eller ”stupstocken” som gränsen ofta kallades i debatten. Men istället försökte S pressa ner antalet sjukdagar från 10,2 dagar till 9,0 i december 2020. Vi har idag facit på hur det gick.
Begler gjorde vad hon blivit tillsagd att göra, enligt vissa partier, dock beroende på partiets politiska hemvist. Vi minns regleringsbrevet 2016 som regeringen skickade till FK. ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”.Det gällde även sjukskrivningarna. Sverige har redan det tuffaste regelverket för sjukersättning i hela OECD – men ändå har allt fler nu fått sin sjukpenning indragen.
I Ekot den 22 oktober 2015 sa finansminister Magdalena Andersson att assistansersättning och sjukskrivningar är det område där det blir aktuellt att spara pengar för att klara ökade kostnader för flyktingmottagandet. Efter uppmärksamhet gjorde Andersson en viss pudel.
Här står vi idag med allt hårdare krav för att få bland annat sjukpenning. Omänskligt och inhumant. I dag drivs socialförsäkringen som en experimentverkstad, där man söker lösningar efter hand. Och där man experimenterar på människor i utsatta situationer.En strävan efter en budget i balans är viktigare än människors behov.
”Svårt förstå varför väljare sätter populism före välfärd” skriver statsvetaren Bo Rothstein på DN Debatt, 1 juni. ”Genom forskningen vet vi vilka samhällsmodeller som genererar välfärd. Ändå ökar stödet för politiker som i stället sprider hat, fruktan och konspirationsteorier.”
Men i vilken form levereras välfärden idag? I Sverige såväl som i övriga Europa där välfärden monterats ner ökar populistiska partier. Politiker borde förstå att det som nu händer är en grogrund för fattigdom och utanförskap. Långt bortom Rothsteins teorier.
När inte ens ett förslag att hjälp med andning som ska vara ett grundläggande behov och kan ge funktionshindrade barn rätt till personlig assistans skjuts upp och ska beredas ytterligare – inser man problematiken. Det är familjer i akut behov av stöd som får ta smällen. Men också de mycket sjuka eller döende får ta smällen. Varför tolererar vi att detta sker? Har vi något val? Är detta ett exempel på inkompetens eller politiskt ointresse? Eller bådadera? Riksdagen blundade för sjukförsäkringens haveri.
Rothstein för, i sin debattartikel, en avancerad beskrivning av välfärden, den är värd att läsa. Men för människor i vardagen framstår en annan verklighet. I brist på hopp, framtidstro och politiska åtgärder fortsätter populismen att öka. Svårt förstå varför väljare sätter populism före välfärd.
