12 januari 2019

En osund politik drabbar utsatta.

Kan vi lita på våra politiker och på media? Frågan är inte ny men har alltmer aktualiserats inom olika samhällsområden. Turerna kring LSS är bara ett exempel på hur en del politiker hanterar sanningen. Allas lika värde är ett svagt begrepp och kan manipuleras.

Må vara hur som helst i det här fallet, frågan är större än så. Vad händer om allmänhetens förtroende sjunker och övriga krafter tar över? Urvattnad politik och övergiven ideologi banar väg för missnöje som i sin tur banar väg för mer extrem politik. Under helt demokratiska val. Det är bakgrunden till den här artikeln om LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

I Ekot den 22 oktober 2015 sa finansminister Magdalena Andersson att assistansersättning och sjukskrivningar är områden där det blir aktuellt att spara pengar för att klara ökade kostnader för flyktingmottagandet. När flera stora medier uppmärksammade frågan gjorde Andersson en mindre pudel – men frågan har fortsatt att skava.
     Efter att ha följt frågan om LSS sedan hösten 2015 skrev jag
till partiledare och ledamöterna i Socialförsäkringsutskottet.

2016 kom regeringens regleringsbrev om att Kassan ska ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar”. 2017 och 2018 fick vi, via media, ta del av alltmer absurda konsekvenser för barn och vuxna som nekades assistans. Enligt RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar), har 1 600 färre personer statlig assistansersättning i dag jämfört med när regeringen tillträdde. Kommer dessa personer att retroaktivt få en justering eller ett nytt omtag?

Regeringens tidigare utredare, Stig Svensson, har gjort en översyn av kostnaderna inom LSS. Han skrev på DN Debatt (7/2) att utgifterna för LSS på sikt riskerar att fördubblas. Det verkade som ren skrämselpropaganda. För att riktigt, som utredare, försöka påverka allmänhet och media tog Svensson till storsläggan.Han torde ha överträffat regeringens förväntningar på en följsam utredare.
     Förutom skrämselpropaganda om dagen och framtidens kostnader för LSS beskrev Svensson en LSS-användare som ”lyx-lirare” med eget hus i Portugal och en stab runt omkring sig”. Svensson fick kraftigt mothugg från bl.a. professionen.

I april 2017 framkom att svårt sjuka barn tvingas bo långa tider på sjukhus istället för hemma med sin familj. Detta som ett direkt resultat av Försäkringskassans snävare bedömning av vem som har rätt till personlig assistans.
Funktionshindrade barn får inte assistans
– kvar på sjukhus i månader.

Efter mycket kritik tog regeringen i april 2018 bort vissa sparkrav inom LSS. –Det är fullständigt självklart att andning också ska vara ett grundläggande behov och att man ska få assistans för andningshjälp, sa Maria Persdotter, RBU. Regeringen tar bort sparkrav på personlig assistans.

När allt fler inhumana fall, nådde oss via media, vaknade inte bara allmänhetens utan också politikernas intresse för LSS under valrörelsen. Plötsligt flammade det till – häftigt – men kort. Frågan handlade om barnboende i Sverige. En form av institutionsboende. Annie Lööv (C) tog upp frågan vid partiledardebatten den 28 augusti 2018.
     Stefan Löfven svarade med att öppna upp för ett samarbete och en ”bred överenskommelse om ett starkt LSS”. – Det här är inte ett värdigt Sverige om inte barn får de rättigheter de ska ha, sa Löfven. Man tar sig för pannan. Det är ju S som drivit frågan om besparingar inom LSS.
I Sverige får barnen återigen åka in på institutioner.
     Efter SVT:s avslöjande blev det aktiviteter i landets kommuner – det var nära valdagen. Tjänstemän och kommunala politiker förbryllades. Och fel uppstod. De till och från förnekade barnboenden. Efter SVT:s rapportering har flera kommuner ändrat sig och vill ta tillbaka sina svar i SVT:s enkät. Kommuner tar tillbaka uppgifter om barnboenden
     Barnboende blev en stor valfråga. Men den 30 aug. alldeles innan valet, bekräftades det slutligen att inga barnboenden byggs.

Det här var några nedslag i det stora flödet med inslag sedan Ekot den 22 oktober 2015 och finansminister Magdalena Anderssons uttalanden om besparingskraven. Den 10 jan. kom presentationen av LSS-utredningen. Den kan läsas på samtliga medier. Men vad framgår egentligen där? Hur ska utredningen tolkas? Nu ska den ut på remiss. Eller till papperskorgen.

Lydia Wålsten, vik.ledarskribent i SvD skrev (11/1). Rubrik:”Förr eller senare måste LSS-kostnaderna hanteras.” Wålsten skrev: ”Eftersom debatten om assistansstöd rör upp känslor finns det få uppsidor med jobbet som utredare. Det insåg riksdagsledamoten Désirée Pethrus (KD) drygt ett år efter att ansvarig minister Åsa Regnér (S) gett henne jobbet 2016.”

Wålsten fortsatte: ”Pethrus menade att hon hoppade av för att uppdraget var för brett. Men på Facebook skrev hon att "debatten i samhället har den senaste tiden ökat [...] särskilt i fråga om personlig assistans. ”Man anade att insikten slagit henne. Frågan är ett sänke, framför allt för en kristdemokrat,” skrev Wålsten.

Men i Dagens Samhälle nr 28/17 var Pethrus tydligare om sitt avhopp. Finns i min skrivelse ovan. Där står bl.a: ”Det saknades kompetens, ekonomiska beräkningar och fler resurser till utredningen efterlyses.”
     Lydia Wålsten tog också upp det som nyss skrivits om Stig Svensson, regeringens lojale utredare. Wålsten skrev: ”Ett viktigare skäl till kostnadsökningen är hur lagstiftningen är skriven. Den är otydlig och allt mer generösa tolkningar görs menade Stig Svensson, som varnade för utvecklingen ”DN Debatt (6/2). Det var just Svensson som talade om ”lyx-lirare” med eget hus i Portugal och en stab runt omkring sig”.Det kände kanske inte Wålsten till.

Visst är LSS en dyr reform. Därför är det viktigt att beräkningarna görs på ett seriöst sätt. Allt är inte kostnader. Det är svårt att uppskatta plus och minuskonto men i en samhällsekonomisk analys måste det ändå beaktas. Synpunkter på detta finns i min skrivelse.
     Olika åsikter och riktningar krockar med varandra. Många händelser försvinner i ett medialt flöde. Politiker undanhåller eller vinklar ibland information. Media är inte alltid så insatt eller sätter på sig egna politiska glasögon. När allmänheten inte anser sig ha några företrädare, i sin viktiga vardag, varken politiker eller media – gror missnöjet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar