23 februari 2018

Se till att barnen inte blir kriminella!

På DN Debatt 30 januari skrev sex professorer vid Kriminologiska institutionen Stockholms universitet under rubriken ”Svagt stöd i forskningen för att hårdare straff minskar brotten”.

Årets första partiledardebatt startade med en tävlan om att föreslå hårdare straff. Men är det rätt medicin? Professorerna skriver att betydligt mer verksamt är upptäckten av riskbeteende och polisens förmåga att klara upp brott. Här behövs resurser och förbättrad effektivitet.

Åren 2010-2012 sänktes straffmyndighetsåldern från 15 till 14 år i Danmark. Men resultatet uteblev. Brottsligheten minskade inte bland 14-åringar. Snarare tvärtom. De 14-åringar som drogs in i rättssystemet i större utsträckning misslyckades med att gå ut grundskolan samtidigt som de återföll i brottslighet i större utsträckning (Ostergaard Larsson). Det framgår av DN-artikeln 30 januari.

”Samma avhandling studerade också effekterna av en reform där unga som begått brott fick fotboja i stället för fängelse. Det faktum att straffen blev lindrigare snarare än skärptes ledde inte till en ökning av brottsligheten bland unga. I stället ökade andelen dömda ungdomar som fullföljde gymnasiet”. Så långt DN-artikeln som handlade om brottsligheten bland unga och vad som borde göras förebyggande.

Samtidigt gäller det att hantera den grova brottsligheten, rivaliserande gängkriminalitet och mord som förekommer nästan dagligen. Där gäller hårdare straff. Det handlar om polisiära resurser, att splittra de våldsamma nätverken, bedriva spaning, attackera de kriminellas ekonomiska resurser och skydda vittnen som vågar vittna. En uppgift som visat sig svår nog. Därför borde rätten att vittna anonymt utredas. Ökad övervakning med kameror i utsatta områden kan, vad vi nu än tycker om det, bli en viktig del i kampen mot brottsligheten. Och att sätta de ansvariga långvarigt bakom lås och bom.

Allmänheten känner sig idag otrygg. Det måste samhället och politikerna ta på allvar. Men kriminalpolitiska utspel som saknar stöd i forskning ger inte tillräcklig effekt. När politiker väljer att fiska efter väljare med löften om strängare straff i stället för att konsekvent arbeta för att förebygga brottslighet inger det stark oro. Kriminalpolitiken handlar i stor utsträckning om ideologier. Men målet för svensk kriminalpolitik är minskad brottslighet och ökad trygghet. Hur når vi dit?

Den 17 januari hölls årets första partiledardebatt i riksdagen. Det var en kapplöpning i att föreslå hårdare straff. Det handlade mycket om kriminalitet och gängvåld. Det förekom antydningar om att sätta in militär. Dock inte som första åtgärd. I den röda ringhörnan statsminister Stefan Löfvén, i den blå Ulf Kristersson. Verbala politiska smockor utdelades. Metaforer förekom. Men vad ledde debatten till? Kommer det att fortsätta så här fram till valet – utan att det förebyggande arbetet betonas?

Det förebyggande arbetet borde börja med stöd redan i förskolan. Men då krävs det resurser.. Det är många trådar som behöver flätas ihop i dagens oroliga samhälle. Alla har inte vassa armbågar utan faller mellan det allt tunnare skyddsnätet – redan som barn – och i skolan.

”En ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontraproduktivt. En fängelseplats i Sverige kostar drygt en miljon kronor per år. Dessa pengar kan användas till andra alternativ med bättre brottsförebyggande effekt," skrev de sex professorerna. De menar förstås inte att straffen ska tas bort, men de såg fram mot en mer nyanserad och kunskapsbaserad politisk debatt.

Publicerad i Miljömagasinet nr 5, 5 februari 2018

17 februari 2018

LSS-utredning med oklara motiv

Regeringens utredare, Stig Svensson, har gjort en översyn av kostnaderna inom LSS. Han skriver på DN Debatt (7/2) att utgifterna för LSS på sikt riskerar att fördubblas. Det verkar som ren skrämselpropaganda. Artikeln har bemötts i andra DN artiklar av flera inom professionen – och bedömts som mindre seriös.
     I sociala medier och bloggar har det varit upprörda invändningar som handlat om Svenssons beskrivning av en LSS-användare som ”lyx-lirare” med eget hus i Portugal och en stab runt omkring sig.
     Enligt Svensson uppgår idag personlig assistans till cirka 30 miljarder. Den summan stämmer inte. Anslagsbelastningen för 2017 beräknades bli 23 691 miljoner kronor, vilket är 2 240 miljoner kronor lägre än anslagsbeloppet och tilldelade medel.Länk FK.

Dessutom har det presenterats en ny undersökning, Ekot 10 jan kl. 08.00: ”Antalet
funktionshindrade med statlig assistansersättning fortsätter att minska. Enligt statistik från Försäkringskassan, FK, hade drygt 14.800 personer ersättning i januari. Det är en minskning med omkring 800 personer på bara ett år rapporterar TT.
     Enligt barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér beror minskningen framförallt på att några vägledande domar fått starkt genomslag i FK:s bedömningar.”

På senare år har HFD (Högsta förvaltningsdomstolen) inskränkt rätten till assistans genom att tolka otydliga regler om vilka hjälpbehov som ger rätt till assistans och vilka hjälpbehov som ger upphov till personkretstillhörighet.
      Dessa domar har reducerat antalet personer som kan få hjälp via assistans och LSS. Den alternativa kostnaden för LSS torde vara ökade kostnader för kommunernas SoL- insatser, (Socialtjänsten). Samt en stor överföring av statens ansvar till anhöriga eller kommunen, men också en betydande minskning av den enskildes möjligheter att leva som andra.

Många, både barn och vuxna, nekas idag assistanshjälp trots att den funktionsnedsatte behöver tät övervakning. Därför blir det oseriöst när utredare Svensson istället framställer en LSS-användare som en ”lyxlirare” – så har många nämligen tolkar texten.
      Utredaren tar upp ett exempel med en person som råkat ut för en olycka och som idag behöver 8-10 assistenter för att kunna åka iväg för att semestra i egna huset i Portugal. Sammanlagt kanske 60-70 dagar per år. Utredaren verkar här t.o.m. ha överträffat såväl uppdragsgivaren, regeringens, förväntningar om propaganda för begränsningar av LSS – som regeringens regleringsbrev till FK.

Stig Svensson anser att forskaren Niklas Altermark har fel när han i en artikel på DN Debatt (2/2 2018) påstod att det görs generella neddragningar inom den personliga assistansen med hänvisning till fusket. ”Det får stå för honom”, skriver Svensson.
     Men de senaste åren har dock nästan 4 miljarder kronor försvunnit till ekobrottslingar och oseriösa företag. Pengar som skulle gått till svårt handikappade.   Försäkringskassan. Assistansersättning.

Det är bra att FK sätter fokus på fuskare. Men det är inte fusket Svensson vill komma åt då han attackerar Altermark – utan snarare att kostnaderna i fasta priser kan komma att fördubblas. Alltså att antalet timmar per assistansberättigad kan fördubblas.   Partiledare och ledamöter i Socialutskottet

”Från 1995 har antalet timmar per brukare ökat från 68 timmar till 129 timmar 2017, skriver Svensson och menar att lagstiftningen är otydlig.
      Men Svensson tar inte upp att när LSS trädde i kraft 1994 fick man inte behålla sin personliga assistans efter 65 års ålder. Efter en lagändring 2001 är detta numera möjligt. De kostnaderna och timmarna fanns alltså inte med 1995. Sedan 1995 har löner och priser också ökat.
     Viktigt att betona är också att LSS-insatserna delvis har ersatt andra insatser som tidigare gavs enligt socialtjänstlagen (och som i dag skulle ha fått göras utan LSS). När LSS infördes minskade till exempel antalet socialtjänsttimmar ganska betydligt. Även kostnader för institutioner har i takt med avvecklingen minskat.

Svensson avslutar sin DN-artikel med en skrämselpropaganda, ”Intressant att notera är också att pensionärsorganisationerna driver frågan om att personlig assistans även ska gälla personer som drabbas av funktionsnedsättningar efter 65”. Menar Svensson att hela eller delar av äldreomsorgen också skulle omfattas av LSS? Det är oklart.
     Detta gäller idag: Från och med januari 2001 ges assistansersättning även till personer över 65 år, förutsatt att ansökan gjorts innan 65 års ålder.
     Men en 70-80-årig person som råkar ut för allvarlig skada eller sjukdom ryms inom Socialtjänstlagen. Vilket innebär att kommunerna ska erbjuda hemtjänst, aktiviteter, dagverksamhet, utevistelse eller ett lämpligt äldreboende.

LSS har idag två huvudmän – staten och kommunerna. Allt mer talar för att staten borde överta ansvaret för finansiering och beslut om samtliga LSS-insatser.
Diskussioner om vilka samhällsvinster assistansen ger och vad utebliven assistans skulle kosta lyser med sin frånvaro. Hur alternativen skulle se ut och vad det skulle kosta har regeringen inte heller lyft fram.

För dyrt säger kommunen. Hur kommer det att bli om kommunerna ska överta ännu mer omsorg om Ludwig och andra barn? Ludwig får ingen hjälp.

Nu föreslår regeringens utredare, som den här gången heter Gunilla Malmborg, att assistansen ska avskaffas för barn och gamla och ersättas av annat. Vad kommer hända om kommunerna blir ensam huvudman för assistansen? Slutligen bör vi fråga oss vad som är målet med LSS? Att tillgodose behov eller att spara pengar?

Tre artiklar att länka till:
På sikt kan kostnaderna för personlig assistans dubblas

Oseriös skrämselpropaganda om assistans

Retorisk omsvängning utan nya faktaunderlag