30 november 2017

#metoo – men inte för alla kvinnor

Kampanjen #metoo har spridit sig från Harvey Weinstein-affärens USA över hela världen och fått ett enormt genomslag även här i Sverige. Det är viktigt att frågan om sexualiteten synliggörs i både i arbets- och samhällslivet.

Beskrivningar om allt från sexuella övergrepp, kränkningar, trakasserier och våldtäkter till antydningar och beröring har kommit upp till ytan. Det handlar om strukturer, maktspel och sexism. Det vittnar om en tystnadskultur där man inte vågar berätta för chefen av rädsla för att bli misstrodd. Men där chefen istället borde tagit tag i problemet när det blev känt. Det handlar också om otrygga anställningsförhållanden.

Men samtidigt är det viktigt att debatten blir mer nyanserad. Många kritiserar #metoo-debatten, inte som försvar för sexuella övergrepp, utan för dess ensidighet. Och om händelser långt bak i tiden där bevis ofta saknas.
     En del män och några kvinnor anklagas offentligt, nästan som en folkdomstol, i #metoo-kampanjen. De här anklagade är pappor, söner, vänner, äkta makar, pojkvänner som nu utesluts från vänkretsar och arbetsplatser. En tillfällig lättnad uppstår, kan man tycka, men det löser inte problemen på sikt. Om de begått brott bör de ställas inför rätta i riktig domstol.

Det blir inte trovärdigt att i samhällsdebatten till exempel beklaga sig över näthat och nedsättande språkbruk för att i nästa mening offentligt anklaga män – som grupp – med tillmälen som vore åtalbara om de riktats mot kvinnor eller invandrare.
     Advokatsamfundets Anne Ramberg är i stort sett positiv till #metoo – men kritiserar samtidigt hur personer hängts ut i samband med uppropet. – När man i kölvattnet av de här uppropen pekar ut människor som saknar möjligheter att kunna försvara sig eller få sin sak prövad, det tycker jag är otillständigt.

Inte heller rättssystemet fungerar tillfredsställande. Bara 11 procent av alla anmälda våldtäkter (6 720 fall under 2016 enligt Brå) klaras upp. Under 2016 steg sexualbrottskurvan brant uppåt. Men mörkertalet för sexualbrott är stort. Endast 11 procent av alla de som sagt sig blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp eller en kränkning uppger att de också anmält brottet till polisen. Motsvarande siffror för trakasserier och hot är 26 respektive 23 procent.
     Skolans värld är inte heller någon fredad plats för sexuella trakasserier. En knapp fjärdedel av alla flickor i nionde klass har utsatts för sexualbrott, visar en Brå-undersökning från 2015.

Det handlar inte sällan om kvinnor som flyr för sitt liv från en våldsam man. Men där politiker, även kvinnor, säger nej av ekonomiska skäl, till tillräckligt med skyddade boenden. Det grova våldet speglas inte i #metoo.
     Upp till 10-20 män kan ha våldtagit en kvinna i en trappuppgång i Fittja i augusti förra året. Alla männen deltog inte i själva våldtäkten utan de filmade, skrattade och dömdes för medhjälp till våldtäkten. ”Det handlar om en fruktansvärd våldtäkt som lett till ett mycket svårt tortyrliknande trauma för min klient”, sa kvinnans målsägarbiträde.

Många har påpekat hur viktigt det är att den här debatten inte dör ut med hashtaggen #metoo. Det handlar om ett brett spann av händelser och massiva upprop som också bör leda till en efterdebatt. Men det är också viktigt att lyfta upp alla de kvinnor som inte kan göra sin röst hörd utan förblir lågstatuspersoner och särskilt utsatta i ett annars världsomspännande kvinnoupprop. Hashtaggen #metoo behövs även för grovt våldsutsatta kvinnor.


Eivor Karlsson
Publicerat i Miljömagasinet nr 47. 24 november 2017