28 oktober 2017

Lönebidragstagare nyttjas inte

Arbetsförmedlingen, AF, lämnar tillbaka 3,5 miljarder kronor till staten. Myndigheten har inte lyckats göra av med anslaget för lönebidrag, för att skapa jobb åt långtidsarbetslösa och personer med funktionsnedsättningar.

En förklaring är att man misslyckats med att skapa tillräckligt många extratjänster i kommuner och landsting.
     En annan förklaring är trycket från organiserad brottslighet har tvingat myndigheten att höja tröskeln för att bevilja t.ex. lönebidrag. AF säger att man därmed inte hinner göra sig av med alla pengarna – 3,5 miljarder. Det är mycket pengar.
     Det här är ett stort svek. Det måste finnas arbetsuppgifter som annars inte blir gjorda som lönebidragstagare kunde utförda. Då skulle arbetet bli utfört och den arbetslöse bli löntagare och skattebetalare.

Hjälp vid måltider
Och visst finns det arbetsuppgifter. En fjärdedel av alla äldre kan vara undernärda och nästan häften är i riskzonen. Det framgick av en studie från Jönköpings universitet. De undernärda är äldre personer med hemtjänst eller på äldreboenden, alltså människor i samhällets skyddsnät.
      Generaldirektör Annica Sohlström, Livsmedelsverket, och professor Yngve Gustafson, Umeå universitet, skrev på verkets hemsida 2016 att maten inte håller måttet. Kommunerna måste ge personalen inom hemtjänsten en rimlig chans att hjälpa de äldre att äta sig mätta. Här skulle t.ex personer med lönebidrag kunna göra stor nytta och samtidigt få in en fot i arbetslivet.

Hälften vill sluta
I ett direktsänt SvT-program från Umeå förra året ”Hemtjänsten nu och i framtiden” där även politiker medverkade framgick bland annat att i dag vill så många som hälften av de som jobbar inom äldreomsorgen sluta. Det är tio procent fler än när den förra undersökningen gjordes.
– Man har dragit ned på resurserna för mycket under en längre period. De äldre som får del av äldreomsorgen i dag är sjukare och man har inte ökat personaltätheten så att det motsvarar det. Jobbet är tyngre. Det sa Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet till SVT.
     De personer som passar borde t. ex. gå en 10-veckors biträdeskurs för att introduceras i jobbet.
Den som vill kunde de så småningom gå en utbildning till undersköterska. Och jobb skulle inte saknas framöver. Och då handlar det bara om ett yrkesområde: vården av våra äldre.
      Det är märkligt att AF:s generaldirektör får ha sitt jobb kvar. Det har visserligen talats om att han borde bytas ut men än har ingenting hänt. 3,5 miljarder tillbaka till ”svarta hålet.”

Frågor till politiker
Några av debattledarens frågor till politiker och beslutsfattare i SvT:s program från Umeå:
”Om bara några år, 2023, behöver 100.000 personer, ungefär som Umeås storlek, nyanställas inom äldreomsorgen. Hur ska ni klara det?
     I Sverige 2016, kommer omkring 5.000 personer att gå ut vårdutbildning. Det räcker inte långt.
     Om man tänker det gånger 7 ( 5.000 årligen under 7 år. Min anm.) så blir det 35.000. Och många av dem kommer inte att hamna inom äldreomsorgen. Sen ska man tänka på att 25 procent inom den kommunala äldreomsorgen slutar varje år. Så även om ni skulle lyckas få de 100.000 till 2023 så redan 2024 skulle ni behöva hitta 25.000 till.”
      Och hur många skulle, istället för arbetslöshet, kunna fått ett lönebidragsjobb för 3,5 miljarder? Och hur många äldre skulle kunna få en liten stund extra med sin hemtjänst- eller lönebidragspersonal? Hur många fler skulle fått hjälp med att äta sig mätta?

När en statlig myndighet får så här mycket pengar till ett visst ändamål måste det finnas en kontrollstation inlagd där man efter en tid stämmer av hur pengarna används. Det börjar bli alldeles för många myndigheter som inte redovisar sitt uppdrag i tid.
     En förbättringspotential finns säkerligen inom samtliga statliga myndigheter. Även om inte alla når AF:s ”höjder”.

Eivor Karlsson
Publicerat i Miljömagasinet nr 42, 20 oktober 2017

25 oktober 2017

Pensionärer måste höras mer!

Många av oss som är pensionärer idag har det på olika sätt bättre än tidigare generationen. I varje fall om vi haft en relativt välavlönat jobb, inte är utslitna och får en hyfsad pension.
Tågluffa vid 70-års ålder. Eller social gemenskap vid bouleplanen. Resor, teater, gym, sjunga i kör, skriva ”Mitt livs historia” eller umgås med barnbarn – det är exempel på intressanta aktiviteter.
      Men samtidigt är det viktigt att vara medveten om att alla inte har det lika bra. Varken när det gäller hälsa, ekonomi eller socialt liv. Vi har fattigpensionärer.

När våra föräldrar var 70 år betraktades de som gamla. I klädsel, umgänge och resvanor. I den mån de reste. Men tiderna har förändras. Hänger media och politiken med? När "Nyhetsmorgon” i TV4 visade upp en bild av skruttiga pensionärer med käpp, så reagerade mediadrottningen Amelia Adamo starkt. Bilden av äldre i Sverige måste uppdateras – i dag är många pensionärer friska och starka, menade Adamo.

Det har dykt upp en ny grupp engagerade – om än i mindre skala: Tantpower. Det är äldre kvinnor som vågar agera för det de tror på. De anser sig ha mindre att förlora med åren och kan vara lite revoltörer när de känner för det. Amelia Adamo gillar Tantpower.

Men den starkaste gruppen är de välutbildade 40-talisterna – idag pensionärer. De föddes under eller strax efter andra världskriget. De växte upp i en tid med stark ekonomisk tillväxt och när det svenska välfärdssamhället byggdes upp. Det var den första generationen där över hälften hade en studentexamen eller en högskoleutbildning. Den gruppen borde höras mer.
     De skulle utgöra ett välbehövligt tillskott i diskussionen om pensionärs- och äldrefrågor och andra sociala frågor. De är välutbildade, erfarna, kunniga och hade under sin tid i arbetslivet ett stort inflytande. I sin ungdom var en del av dem revoltörer.

Höj era röster för de mest behövande! För undernärda äldre i omsorgen, för 90-åringar som nekas att få komma till ett äldreboende. För den hårt prioriterade demensvården och dess ofta hårt effektiviserade dagverksamheter. Alla ni därute – en gång så framgångsrika 40-talister – kom fram! Det är också viktigt att pensionärsorganisationerna driver på. Men trots moderna tider, engagemang och kunskap har pensionärerna svårt att påverka samhället.

Vid valet 2018 är var fjärde väljare pensionär. De återspeglas inte i de beslutande församlingarna.
     Var femte äldre stängs ute i det nya digitala samhället. Det skrev tre forskare på DN Debatt 1/10. Och snart finns det inte heller några kontanter kvar.
Dagens närstående sparar 181 miljarder varje år åt samhället då de vårdar sina närstående äldre hemma. Detta i brist på tillräckligt med hemtjänsttimmar.
     Varför inte driva frågan om diskriminering av kvinnor i högre åldrar? Endast kvinnor upp till 64 år får gratis kallelse till provtagning för livmoderhalscancer. Trots att äldre kvinnor också löper stor risk att drabbas. Endast kvinnor upp till 74 år får avgiftsfria kallelser till mammografiscreening för att se över risken för bröstcancer. Det finns åldersdiskriminering också i övrigt och den yttrar sig på olika sätt.

Många pensionärer är pigga och kan njuta sitt otium efter väl förrättat livsverk. Men en dag knackar den tilltagande skaran äldre på kommunporten och vill få del av äldreomsorgen, inklusive hemtjänst och lämpligt boende. Och de är många. Då gäller det att vi är rustade för att möta behoven. Därför är det viktigt att engagera sig redan som pigg pensionär.
     Det finns mycket som vi kan göra för att höja våra röster. Framtidsoptimister och äldrerevoltörer – alla behövs.

Eivor Karlsson

Publicerat i Miljömagasinet nr 42, 20 oktober 2017

13 oktober 2017

Arbetsförmedlingens misslyckande

Arbetsförmedlingen, AF, lämnar tillbaka miljarder kronor till staten. Myndigheten har inte lyckats göra av med anslaget, vad gäller lönebidrag, för att skapa jobb åt långtidsarbetslösa och personer med funktionsnedsättningar.
     En anledning till AF:s misslyckande anses vara det ökade trycket från organiserad brottslighet som tvingar myndigheten att höja tröskeln för att bevilja t.ex. lönebidrag. AF påstår att man därmed inte hinner göra sig av med alla pengar.
     Men AF borde kunna skilja på långtidsarbetslösa såväl som personer med påtaglig funktionell nedsatthet – från de kriminella. Arbetslösa är kända inom AF. Delar av deras dag går åt att söka arbete på en arbetsmarknad där de inte är efterfrågade. Även de funktionsnedsattas diagnoser är kända. Visst fuskas det. Men det gäller att skilja agnarna från vetet.

Nyheten om återbetalningen kom samtidigt med uppgifter om att AF misslyckats med att nå en rad av sina viktigaste verksamhetsmål. Exempelvis har man inte klarat av att matcha de många arbetslösa mot arbetsgivarnas behov. Mikael Sjöberg, generaldirektör för AF, säger att det beror på att kompetensgapet mellan de som är inskrivna och det som efterfrågas är väldigt stort.
     Det här är ett stort svek. Det måste finnas arbetsuppgifter som annars inte blir gjorda som lönebidragstagare kunde utförda. Då skulle arbetet bli utfört och den arbetslöse bli löntagare och skattebetalare.

Sjöberg har varit generaldirektör på AF sedan 2014 och fortfarande ligger förtroendet för hans myndighet lågt – både i offentliga mätningar och i AF:s egna undersökningar som SvT tagit del av.
      Rapports reporter frågade (14/9) hur Mikael Sjöberg ser på förtroendet för sig själv. Det får andra bedöma, blev svaret. Hur länge vill du sitta kvar, frågade reportern. Jag vill sitta kvar länge, blev svaret. Hur det blir med det återstår att se.
     Det här duger inte. Det är en skam för samhället att inte stödja personer som står långt från arbetsmarknaden. Det är en skam för politiken att ha en myndighet som har så svårt att hantera sitt uppdrag.
     Ett par nygamla frågor: Är det fel på de personer som av egen kraft inte förmår få ett lönearbete? Eller är det fel på arbetsmarknaden och politiken som inte förmår se till människors olika förmågor och begränsade möjligheter?

Regeringen vill peta generaldirektören

10 oktober 2017

Andrahandsuthyrning – en lukrativ marknad

Hyreslägenheter i utsatta områden hyrs via mellanhänder ut för ockerhyror till bostadslösa barnfamiljer. Betalar gör socialtjänsten. Det skriver tidningen Hem & Hyra.
      Socialtjänsten betalar hyror som ligger långt över de normala. Det bekostas av skattepengar och bidrar till att trissa upp andrahandshyrorna. För dem som är unga, arbetslösa, har låga inkomster eller blivit vräkta är det svårt att få en egen bostad på de flesta håll i landet. De blir ofta hänvisade till den dyrare andrahandsmarknaden där socialtjänsten betalar. Som en konsekvens av bostadsbristen har också hemlösheten bland särskilt utsatta ökat.

Ett exempel är en sliten trea i Tensta, som egentligen kostar 6 500 kronor i månaden – men hyrs ut för 18 500 kronor. Lägenheten ägs ursprungligen av en av landets största privatvärdar, det börsnoterade bolaget D. Carnegie. Bolaget hyr ut vissa lägenheter till ett annat bolag, som i sin tur hyr ut till ytterligare ett bolag, som alltså hyr ut till socialtjänsten. Alla bolag tar sin del av vinsten. D. Carnegie uppger att de inte står bakom upplägget. Omfattningen av problematiken är okänd. Hem & Hyra har hittat åtta lägenheter som hyrts ut på detta sätt.

Målet är att inga barnfamiljer ska vräkas. Nollvision. För en barnfamilj kan jourboende på hotell kosta uppåt 25 000 kronor i månaden. Om familjen istället kan få en hyreslägenhet för 12 000 skulle det minskar kostnaden för kommunen. Om socialtjänsten kom in tidigare, om man gjorde en sanering av familjens ekonomi och upprättade en avbetalningsplan – skulle färre barn vräkas.

Det finns ett boendefall från Nacka som fått stor spridning i sociala medier. Mannen med tre fruar och 16 barn som behövde tre bostäder. Bostäderna som ligger i närheten av varandra har köpts av kommunen för 5 450 000 kronor, 5 200 000 kronor respektive 3 300 000 kronor.
     Personerna, mannen och fruarna, avsäger sig dock sin besittningsrätt i samband med att de flyttar in och får endast bo i bostäderna under en begränsad period. Lägenheterna har inköpts för att användas till sociala ändamål.

Det handlar om bristen på kommunala bostäder. Nacka har t.ex. inget kommunalt bostadsbolag utan sålde av sitt allmännyttiga bestånd i mitten av 90-talet. Det gjorde många fler kommuner. Men det är en dålig form av bostadsförsörjning som drabbar såväl personer i behov av bostad som skattebetalarna.
     1 mars 2016 kom en ny anvisningslag om att kommunerna måste ta emot nyanlända. Då uppstod problem i många kommuner vilket också trissat upp andrahandsuthyrningen.

Kön är kortare till nyproduktionen och lägenheterna är moderna. Men den som väljer att bo i en nybyggd lägenhet får vara beredd att lägga en stor del av sin inkomst på hyra. Det har många inte råd med. Såvida inte socialtjänsten tvingas betala via skattsedeln för sociala bostäder. Då blir det en ond cirkel eftersom socialtjänstens och kommunernas budgetar i landet ständigt utsätts för sparbeting.
     Andrahandsuthyrning har blivit en lukrativ marknad för personer och familjer i desperat behov av boende. Det visar vad som väntar om marknadshyror i en framtid drabbar också förstahandshyresgäster. Betala eller flytta!

Eivor Karlsson
Publicerat i Miljömagasinet nr 40, 6 okt. 2017