Rätten till bostad – hur är det i verkligheten?

Alla har rätt till en dräglig bostad!   Det har varit en ledstjärna i den bostadssociala politiken i Sverige sedan 1940-talet.I praktiken har de kommunala bostadsbolagen tidigare tagit en stor del av ansvaret för den visionen. Så är det inte längre. Trycket på en bostad i t. ex. Stockholm är enormt. En stor inflyttning pågår ständigt, bostadsbyggandet följer inte den trenden. Alltfler får inte tillgång till en egen bostad. 

Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra lät förra året genomföra en granskning där de frågade alla kommunala bostadsbolag, samt de fem största privata hyresvärdarna i Sverige, om vad de hade för kriterier för ett förstahandskontrakt. 77 procent av värdarna krävde en uppvisad inkomst på omkring tre gånger hyran. 72 procent av värdarna kräver goda referenser från en tidigare hyresvärd och 30 procent accepterar inte försörjningsstöd som inkomst.

Bostadspolitiken är en viktig del av den generella välfärden och  brukar räknas som det fjärde benet i välfärdspolitiken utöver vård, skola och omsorg. Bostaden är en social rättighet, och samhället har ett ansvar.

 Att då inte ha koll på vad som händer när man omvandlar ett stort antal fastigheter till bostadsrätter och samtidigt inte bygger tillräckligt med hyresrätter är både ansvarslöst och cyniskt.  

Hur tar vi ansvar för personer som har svårt att få lägenhet på den ordinarie bostadsmarknaden? Stockholm har en bostadssocial resurs, Stiftelsen Stockholms Hotellhem, SHIS. Den förvaltar cirka 2 300 lägenheter runt om i staden.

Problemet är att i takt med att fler och fler i Stockholm blir akut bostadslösa, har kön  blivit allt längre till att få en tillfällig bostad genom SHIS. Skilsmässor där föräldrarna kanske har gemensam vårdnad, men bara en har rätt till bostaden, försätter familjen i en akut situation.

Barnfamiljer som vräks står utan bostad om ingen hjälper till. Det finns barn som reser långt varje dag för att slippa byta skola i takt med att de byter boende. Barn som redan är otrygga i sig. För de barn som lever i tillfälliga boenden erbjuder hemmet ingen trygghet alls. För dessa elever har skolan i stället fått ta platsen som fast punkt.

Jag har under årens lopp i Stockholms fullmäktige lagt både motion och interpellation om vräkning av barnfamiljer. Då har jag påpekat vikten av att barnen måste får bo kvar i stadsdelen och vikten av att  få behålla sin skola, sina lärare och kompisar. Det finns många andra familjesituationer där barnen kommer i kläm eftersom föräldrarna inte kan få ett eget hyreskontrakt. Även om det skulle finnas lägenheter. SHIS har också genomgångslägenheter för unga mellan 18-25 år.

Men det är fler grupper som nekas bostad. Personer med betalningsanmärkningar eller skulder. Missbrukare, psykiskt sjuka och socialbidragstagare blir också oftare utestängda.Fler utestängs från bostäder i tre av  fyra kommuner.  

De kommunala fastighetsbolagen har ändrat inställning när det gäller boendefrågan för kommuninnevånarna. Här ett fall med många bottnar. Vad är förtjänsten när det gäller bostadsförsörjningsfrågan  om man  vräker en grupp för att ge plats åt en annan grupp? Och hur ser hyreskontrakten ut hos Stockholmshem?

Har man efter 20 år i sin lägenhet, med medicinsk förtur, inte bättre besittningsskydd än att man kan tvingas ut ur lägenheten? Politikerna i Stockholms Stadshus bör se över rutinerna när det gäller de kommunala bostadsbolagen i Stockholm.

Underdimensionerat byggande säger en del, med tanke på den stadigt ökande befolkningsmängden. Andra menar att bostadsförsörjningsfrågorna inte är tillräckligt närvarande i den kommunala politiken.

En diskussion om vilket block i Stockholms stad som bygger mest eller minst är istället ofta närvarande. Hur som helst måste de kommunala bolagen ges direktiv – och möjligheter – att bygga mer.