Alla har rätt till en dräglig
bostad! Det har varit en ledstjärna i
den bostadssociala politiken i Sverige sedan 1940-talet.I praktiken har de
kommunala bostadsbolagen tidigare tagit en stor del av ansvaret för den
visionen. Så är det inte längre. Trycket på
en bostad i t. ex. Stockholm är enormt. En stor inflyttning pågår ständigt,
bostadsbyggandet följer inte den trenden. Alltfler får inte tillgång till en
egen bostad.
Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra
lät förra året genomföra en granskning där de frågade alla kommunala
bostadsbolag, samt de fem största privata hyresvärdarna i Sverige, om vad de
hade för kriterier för ett förstahandskontrakt. 77 procent av värdarna krävde en
uppvisad inkomst på omkring tre gånger hyran. 72 procent av värdarna kräver
goda referenser från en tidigare hyresvärd och 30 procent accepterar inte
försörjningsstöd som inkomst.
Bostadspolitiken är
en viktig del av den generella välfärden och
brukar räknas som det fjärde
benet i välfärdspolitiken utöver vård, skola och omsorg. Bostaden är en social
rättighet, och samhället har ett ansvar.
Att då inte ha koll på vad som händer när man omvandlar ett stort antal
fastigheter till bostadsrätter och samtidigt inte bygger tillräckligt med
hyresrätter är både ansvarslöst och cyniskt.
Hur tar vi ansvar för personer som
har svårt att få lägenhet på den ordinarie bostadsmarknaden? Stockholm
har en bostadssocial resurs, Stiftelsen Stockholms Hotellhem, SHIS. Den
förvaltar cirka 2 300 lägenheter runt om i staden.
Problemet är att i takt med
att fler och fler i Stockholm blir akut bostadslösa, har kön
blivit allt längre till att få en
tillfällig bostad genom SHIS. Skilsmässor där
föräldrarna kanske har gemensam vårdnad, men bara en har rätt till bostaden,
försätter familjen i en akut situation.
Barnfamiljer som vräks står utan bostad om ingen hjälper till. Det finns barn
som reser långt varje dag för att slippa byta skola i takt med att de byter
boende. Barn som redan är otrygga i sig. För de barn som lever i tillfälliga
boenden erbjuder hemmet ingen trygghet alls. För dessa elever har skolan i
stället fått ta platsen som fast punkt.
Jag har under årens lopp i Stockholms fullmäktige lagt både motion och
interpellation om vräkning av barnfamiljer. Då har jag påpekat vikten av att
barnen måste får bo kvar i stadsdelen och vikten av att
få behålla sin skola, sina lärare och
kompisar. Det finns många andra familjesituationer där barnen kommer i kläm
eftersom föräldrarna inte kan få ett eget hyreskontrakt. Även om det skulle
finnas lägenheter. SHIS har också genomgångslägenheter för unga mellan 18-25 år.
Men det är fler grupper som nekas bostad. Personer med betalningsanmärkningar
eller skulder. Missbrukare, psykiskt sjuka och socialbidragstagare blir också
oftare utestängda.
Fler utestängs från bostäder i tre av fyra kommuner.
De kommunala fastighetsbolagen har ändrat inställning när det gäller
boendefrågan för kommuninnevånarna.
Här ett fall med många bottnar. Vad är förtjänsten när det gäller
bostadsförsörjningsfrågan om man
vräker en grupp för att ge plats åt en annan grupp? Och hur ser
hyreskontrakten ut hos Stockholmshem?
Har man efter 20 år i sin lägenhet, med
medicinsk förtur, inte bättre besittningsskydd än att man kan tvingas ut ur
lägenheten? Politikerna i Stockholms Stadshus bör se över rutinerna när det gäller de
kommunala bostadsbolagen i Stockholm.
Underdimensionerat byggande säger
en del, med tanke på den stadigt ökande befolkningsmängden.
Andra menar att bostadsförsörjningsfrågorna
inte är tillräckligt närvarande i den kommunala politiken.
En diskussion om vilket block i Stockholms stad som
bygger mest eller minst är istället ofta närvarande. Hur som helst måste de
kommunala bolagen ges direktiv – och möjligheter – att bygga mer.