28 december 2012

Skolans brist på stöd till elever


För ett år sedan förtydligades skollagen och alla elever, oavsett förutsättningar, med eller utan diagnos, har rätt till det stöd de behöver för att kunna gå i skolan. Det brister fortfarande. Samtidigt har nu begreppet läxhjälp plötsligt kommit i fokus i den politiska debatten. Men kommer det att hjälpa dessa elever? Eller blir skolans brister en bricka i ett politiskt spel?    

Det handlar bl.a. om elever med neuropsykiatriska diagnoser (NPF) men även om elever som av andra orsaker har svårt med inlärning och koncentration. Eller som har annat hemspråk än svenska. Det brister fortfarande – ett år efter förtydligandet av skollagen – i skolornas förmåga att ge eleverna den hjälp som de har rätt till. Det visade också P1 programmet Kaliber i samarbete med UR:s Skolministeriets granskning.

En av deltagarna i programmet var 12-årige Kevin. Han har ADHD, skrivmotoriska problem och autistiskt syndrom. Diagnoser som med ett samlingsnamn kallas för neuropsykiatriska diagnoser (NPF). Kevins problem accentuerade när hans lilla skola slogs ihop med flera andra mindre enheter. Tryggheten med en liten grupp, en lärare och en specialpedagog, som såg hans behov försvann. Och ersattes med en stor klass med många stökiga elever.

Gång på gång har det framkommit behovet av små klasser, lugn miljö, hjälp med eget arbete och lärartäthet. Men räcker det då med begreppet läxhjälp för dessa elever?  P.g.a. funktionsnedsättning har Kevin  svårt med det sociala samspelet och hamnar lätt i konflikter. Många av dessa elever upplever sig mobbade, inte bara av klassen, utan också ibland även av sin lärare. Det framkom av  Kaliber.

Men denne 12-åring är långt ifrån ensam. Kaliber och Skolministeriet beslöt att fråga en grupp som har god insyn i skolan. Nämligen skolpsykologerna.  Av 133 skolpsykologer vittnade 74 om att det finns elever med neuropsykiatriska diagnoser i deras skolor som inte får det stöd de behöver för att klara skolan.

Flera av de tillfrågade skolpsykologerna uttryckte en frustration och en djup oro för sina elever i sina kommentarer till redaktionen. Även resursskolorna i Stockholm har blivit allt mer anorektiska när staden ska spara. Så här var tongångarna april i år. Då drabbas de utsatta barnen.

 Ett annat fall gäller Axel från Karlskrona. När han började i sjuan  fick han ingen assistent längre. Då rasade allt. Han började åttan i augusti. Det gick några dagar, sedan var han inte välkommen längre utan skickades hem. –Du är för stökig, löd motiveringen. Nu får han hemundervisning 2 timmar, tre gånger i veckan. Skolinspektionen anser att skolan inte stöttat Axel på rätt sätt. Han vill gå i skolan.

Man tog alltså bort Axels viktiga stöd, assistenten, och skickade hem honom. Tvärt emot skolans kompensatoriska uppdrag och strävan efter likvärdighet. Men vem reagerar? Är det här en skola lika för alla?  Därför måste de miljoner som partierna nu vill satsa  öronmärkas,
om de ska komma behövande elever till del. Annars försvinner de i kommunernas svarta hål.

Nu kommer regeringens förslag till läxhjälp, s. k. RUT-avdrag att införas.   Men det förslaget gynnar endast elever med rikare föräldrar och ökar skillnaderna mellan elever. Även Skolverket tar ställning mot RUT-avdraget för läxhjälp ”En skattereduktion skulle ge möjlighet för vissa elever att få stöd i sin läxläsning. Samtidigt måste detta vägas mot alternativ användning av skattemedel” skriver Skolverket om finansdepartements promemoria.  

Nationalekonomen Jonas Vlachos Vlachos har räknat ut att skattelättnaderna för läxhjälp per timme är tre gånger så stora som vad en undervisningstimme i grundskolan kostar.

I DN Debatt den 30/9 lanserade S ett förslag till läxhjälp till alla barn, en investering på 110 miljoner kronor under 2013. Även MP satsar på skolan. Utbildning har alltid varit en viktig fråga för partiet sedan de breddade sig. Vänsterpartiet vill satsa en miljard kronor på skolor med särskilt stora problem och en miljard för att anställa fler lärare nästa år. Det här blir alltså en valfråga

När så många partier nu plötsligt upptäckt behovet av bättre stöd i skolan är det viktigt att analysera hur behoven bäst bör utformas. Det får bli nästa steg. Bristande ekonomiska resurser i skolan påverkar studieresultaten. Det går inte längre att bromsa sig ur en uppförsbacke.

Vi behöver inte heller fler fall som Kevin eller Axel i en skola som, enligt skollagen, ska ge eleverna förutsättningar efter sina behov. Vi behöver bättre resurstilldelning och respekt för  elevernas olika förutsättningar.  

07 december 2012

Tidig lunch och skolmatens betydelse för bra studieresultat


För små lokaler, för många elever och för tidig lunch. För många  av oss skulle det vara uteslutet att äta lunch tidigt på förmiddagen. Före kl 11. Men    27 av stadens 35 skolor i innerstaden serveras lunch före kl 11. Något som bryter mot Livsmedelsverkets rekommendationer. 77 procent av grundskolorna i innerstaden serverar lunch före kl. 11.

Skolmaten är viktig för resultaten i skolan och bör kvalitetsgranskas, menar verkets företrädare. ”Skolmåltiden är en del av utbildningen. Det gör att huvudmannens ansvar för systematiskt kvalitetsarbete i skollagen även omfattar måltiden […]” Livsmedelverket.

Den nya skollagen (1 juli 2011) ställer krav på skolmatens näringsriktighet. Den sätter större fokus på vad en bra skollunch bör innehålla. Men det räcker inte. För att den näringsriktiga maten ska vara aptitlig krävs också att den serveras i en trivsam och lugn miljö – och vid rimlig tidpunkt.

Stockholms stad tog i våras ett beslut om att all skollunch före kl 10.30 förbjuds. Och helst inte före 11.00. På en skola tvingades dock eleverna äta lunch så tidigt som kl 10.20 tills en förälder reagerade. Då sköts lunchen fram 10 minuter – till 10.30. Så tidig lunch kan innebära att eleverna inte har tillräckligt med energi kvar för de sista timmarna av skoldagen.

De alltför tidiga luncherna väcker reaktioner hos såväl föräldrar, elever som experter. ”Eleverna ska dessutom ha god tid på sig att äta i lugn och ro, minst 20 minuter.” Detta enligt Skolmatens Vänner. Mängden skolmat skall vara tillräcklig. Mellanmålen är också viktiga och måltiderna bör fördelas på ett för eleverna optimalt sätt över dagen.

I en av innerstadens skolor tvingades eleverna ta med sig matsäck till mellanmålet. Det var en följd av en ny upphandling med Sodexo, där mellanmålspriset krymptes genom upphandlingen. Nu måste skolan göra en tilläggsbeställning eftersom den nuvarande nivån inte är tillräcklig. När blodsockerhalten sjunker blir man trött och okoncentrerad och kan få svårt att följa med i undervisningen.

Vi är ett nätverk som träffas regelbundet. Nu skulle det ordnas en jullunch för ca. 20 personer.  Inte alltför dyr. Därför skulle vi välja dagens lunch. Vi rekommenderades  att komma kl. 11 om vi ville sitta tillsammans. Inbjudan gick ut. Men flera ansåg att kl 11 var alldeles för tidigt med lunch. Tid och plats fick ändras. Vi vuxna kan välja när vi vill inta vår lunch.  Det kan inte barnen i skolan.

I grund och botten handlar det om att eleverna skall må bra i skolan och kunna utnyttja sin fulla potential till inlärning. En viktig väg till bättre skolresultat är att erbjuda bra skolmat i en lugn miljö – och vid acceptabel tidpunkt. ”Det är klart att det vore underbart om vi hade en större matsal. Men så är inte fallet. Det är en politisk fråga,” säger en rektor.  

23 juni 2012

Dagens samhälle och media


Politiker flexar mellan politik och PR-byråer. Det mår knappast den representativa demokratin bra av. Artiklarna i Dagens Samhälle om Carema och DN tände en brasa som förefaller svårsläckt.

Det måste finnas någon som tjänar på en skandal, någon som försöker dölja något och en politisk oenighet för att tända en rejäl brasa. Under hösten 2011 granskade Dagens Nyheter, DN, vårdföretaget Carema och äldreboendet Koppargården. Därefter har det varit tämligen tyst. Tills Dagens Samhälle, DS, kom med sin "bomb". DS ägs av Sveriges Kommuner och landsting, och läsekretsen består främst av politiker och beslutsfattare.

Under flera veckor, från nr 15 och framåt, skrev DS om påstådda brister i DN:s rapportering. Enligt DN, Gunilla Herlitz, hade inte Carema bett om några rättelser i samband med DN:s rapportering i höstas. Serien " Carema bakom vårdskandalen" kan läsas här.

DN granskade Carema och Koppargården. Nu har DS i ett flertal artiklar häftigt kritiserat DN:s granskning. Utan att själva ifrågasättas. Men i DS nr 17 tog två V-politiker, Håkan Jörnehed och Torun Boucher, upp frågan under rubriken DS förminskar Carema-skandalen.

Veckan därpå, DS nr 18, tog Helen Jäderlund Eckardt, gruppledare (FP) i Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd, Stockholm, upp frågan under rubriken "Nödvändigt att reagera på Koppargårdens varningssignaler". Jäderlund Eckardt gjorde helt rätt. Det handlar om medborgarnas förtroende för sina politiker. Information fick hon genom anhöriga, legitimerad läkare och medicinsk ansvarig sjuksköterska. MAS, i stadsdelsnämnden. Vid samma tid kom DN och Dagens Samhälle i jättebråk.

Hade DN fel i det som framfördes? Var vanvården inte så omfattande? Gjorde Trygg Hälsas läkare fel bedömningar? Har två ansvariga chefer oförtjänt fått löpa gatlopp? Och hur var det egentligen med de två MAS-rapporterna?

DS tog ställning för Carema och skrev i nr 18: "Inte en krona har lämnat Carema. Vinster har inte förts över till skatteparadis. Alla överskott har återinvesterats i äldreomsorg och sjukvård, visar en unik redovisning till Dagens Samhälle."

DS:s chefredaktör såväl som Carema förefaller nu snärjt in sig i oklarheter som måste granskas. Och bemötas. Eller står vi inför ett medialt paradigmskifte där privata företag, PR-konsulter och en chefredaktör framför uppgifter utan att ifrågasättas eller granskas? Är det PR-konsulter som håller på att ta över? Förhoppningsvis är så inte fallet.

Lotta Edholm, gruppledare, FP, Stockholms stad, tog i DN 16/5 upp frågan om den ensidiga rapporteringen om Carema i DS. I Edholms ingress i DN stod: "Det är märkligt att tidningen Dagens Samhälle, som ägs och drivs av Sveriges kommuner och landsting, väljer att ensidigt ta ställning för Caremas bild av verkligheten. Att politiker ställer krav på de verksamheter som man betalar ut skattemedel till är en självklarhet."

I tidningen Vårdfokus reagerade, i samband med vårdskandalen, svensk sjuksköterskeförenings, SSF:s etiska råd kraftigt och krävde lagstadgat meddelarskydd i privat vård. Men nu har SSF ändrat sig - "DN har fel om Carema-skandalen".

Det finns olika åsikter om Carema och andra privata vårdföretag. Det är en sak. Men här handlar det om hur den mediala demokratin fungerar. Enligt pressetiska regler ska kritik bemötas. En viktig fråga är: Av vilken anledning tog chefredaktör Mats Edman in alla dessa artiklar? Utan genmäle från DN? Står Sveriges kommuner och landsting, SKL, bakom? DS ordförande är Henry Sténson, PR-konsult, M, "som i höstas fick uppdraget att återupprätta Caremas förlorade heder", DN 16/5.

Det inträffade har skadat DS som en läsvärd tidning med en seriös samhällsdiskussion.

25 maj 2012

Hur sätts en ADHD-diagnos?

ADHD är en kontroversiell diagnos. Många, på bloggar och Facebook, gör egna tolkningar och har idéer om vad som är ADHD. Om vad  som bara är omognad och vad som är  kriterier för ADHD. Vissa  anser att termen  är relevant som uttryck för en samlad symtombild för ADHD –  i varierande svårighetsgrad. Socialstyrelsen har nu gett bränsle till ytterligare diskussioner. Detta genom att man där tagit fram statistisk om att pojkar födda i december löper 34 procent högre risk att behandlas för ADHD än snittet för barn födda under första halvåret. ADHD kan vara omognad hos många pojkar.

Detta har föranlett diskussioner om huruvida en ADHD-diagnos sätts för lättvindigt. Eller om diagnosmetoderna är felaktiga. Eller om det är barnets omvärld, främst skolan och dess krav på initiativförmåga och koncentration, som är osund? Hur säker är en ADHD-diagnos?  Skolverkets undervisningsråd Staffan Engström säger att ökat elevstöd ska ge färre diagnoser. Att ADHD är en genetiskt överförbar störning nämns inte.

 Emma var en ovanligt livlig men skrikig flicka som hade svårt att gå ner i varv. I övrigt normal utveckling. Men hon kunde få onormala utbrott. Då skrek hon otröstligt och gömde sig i en garderob utan möjlighet till avledning. Vid senare psykologisk bedömning framkom  att Emma ofta låste sig mentalt vid ilska.

Föräldrarna, som hade fler barn, misstänkte tidigt ADHD och tog, då Emma var 3 år,  kontakt  med BVC-psykolog och BUP. Vid 4-årskontrollen framkom att Emma var svår att samarbeta  med och hade svårt att koncentrera sig. Man fick hela tiden kompromissa.

Föräldrarna samrådde med förskolan. Då Emma var sex år fick föräldrarna kontakt med ett neuropsykiatriskt team, NP-team. Där erbjud man sig en utredning för kartläggning av Emmas styrkor och svagheter och för eventuellt diagnostiskt ställningstagande. För att genomföra detta planerades först vissa insatser.  

Först ett samtal med föräldrarna för fördjupande anamnes. Därefter utfördes ett hembesök av   en arbetsterapeut för att studera Emma i sin hemmiljö. Efter det ett möte mellan förskolepersonal
och NP-teamet. Förskolelärarna beskrev Emmas starka och svaga sidor  vilket framgår av journalanteckningar.  
En specialistpedagog kom därefter till förskolan för att iakttaga hur Emma fungerade där. Under besöket på förskolan uppfattade specialpedagogen att Emma, drygt 6 år, var en elev i behov av särskilt stöd. Samt att skolan bör få möjlighet att ge Emma det stödet genom trygghet, struktur och tydlig inlärningsmiljö samt samtal utifrån specialpedagogiska metoder.

Därefter utfördes den psykologiska bedömningen och bestod av tre inbokade möten plus en reservtid. Av utrymmesskäl medges inte här en beskrivning av psykologutredningen. Men av journalanteckningarna framgår att bedömningen bestod av olika moment. Psykologen utredde Emma genom intervjuer och tester för att avgöra om kriterierna för en ADHD-diagnos var uppfyllda. Emma fick diagnosen ADHD. Föräldrarna erbjöds medicinering. Men medicineringen avbröts efter en kort tid. Emma  uppvisade bland annat hög överaktivitet på kvällen och hade svårt att somna.      

Emma går nu första året i grundskolan. I skolan märks koncentrationssvårigheterna tydligt. Hon har resurshjälp vid inlärning. I annat fall skulle hon inte klara sin skolgång så hyfsat som hon ändå gör. Vid uttröttning måste Emma snabbt avledas. Annars kan hon börja gråta.  Resursläraren kan då fråga Emma om vi ska gå och dricka lite vatten. Ställa oss vid fönstret en stund. Eller något annat avledande. Efter en stund kan Emma återgå till skolarbetet.

Barn med ADHD – eller inlärningssvårigheter –  måste ha möjlighet att gå ifrån ibland för att inte bli översköljda av för mycket intryck och störningar från omgivningen. Nu har Emma fått en CD-spelare med hörlurar och brusljud.  Skolan tycker sig se en viss förbättring. 

I december fyller Emma åtta år. Hon har då gått 3 terminer i skolan. Att hennes diagnos  skulle bero på att hon är född sent på året eller
felaktiga diagnosmetoder, som ibland påstås, kräver mer forskning. Graden av svårigheter när det gäller ADHD varierar också kraftigt. Socialstyrelsen bör undersöka  hur diagnoser sätts. Inte bara antyda  en tes om att det kan bero på omognad. Vilket det också kan vara.

Vilka krav ställs på en diagnos? Den frågan bör komma i fokus. Emma har fått en, som det förefaller, adekvat diagnos. Och utan resurshjälp – utifrån sina förutsättningar – skulle Emma inte klara sin skolgång.

18 maj 2012

Vräkning av barnfamiljer ökar trots nollvision

Inga barnfamiljer ska vräkas från sina hem. Det målet satte regeringen upp för fyra år sedan. En nollvision. Men utvecklingen går inte åt rätt håll. Hälften av kommunerna klarar inte uppgiften.
69 barn har vräkts från sina hem i Stockholms län under årets första hälft. Av dem bor 21 i Stockholms stad (källa: Kronofogden aug. -11). I hela landet vräktes motsvarande tid förra året 328 barnfamiljer. I år och under motsvarande tid var antalet 358. Alltså en ökning med nio procent.

Utförsäkringen av sjukskrivna kan påverka antalet vräkningar. Diakoner har märkt att det är allt fler vanliga familjer, ibland ensamma flerbarnsmammor, som kommit i kläm och inte kan betala hyran. Många av vräkningarna sker i onödan enligt rapporten "Varför vräks barn fortfarande", en rapport som gjorts på uppdrag av barn- och ungdomsminister Maria Larsson.
 
Rapporten listar flera
orsaker till att barn fortfarande vräks:
*Vuxna glömmer barnperspektivet. Det är mycket svårare för ett barn än för en vuxen att tvingas flytta.
* Somliga kommuner har infört ett maxbelopp för biståndet, utan lagligt stöd.
* Att en familj inte vill medverka till socialtjänstens utredning är inte ett lagligt skäl att låta barn vräkas.
* Enligt socialtjänstlagen ska rätten till bistånd bedömas utifrån den aktuella situationen. Ändå motiveras många avslag med att hyresgästen borde ha klarat av hyran exempelvis med hjälp av bättre planering. Trots att han/hon inte har några pengar när krisen inträffar. Detta är fel enligt arbetsgruppen.
* Det händer att kommunerna ser en vräkning som ett inslag i en behandlingsstrategi. Tanken är då att den som vräks ska lära sig en läxa. Ingen forskning stödjer metoden.

I nio av tio fall handlar vräkningar av barnfamiljer om att hyran inte är betald, enligt kronofogden. En av artikelförfattarna till rapporten "Varför vräks barn fortfarande", Ida Borg, säger att vi har sett att många vräkningar av barn kunde ha undvikits om man sett mjukare på en familjs aktuella ekonomiska situation.

Det finns fler oroande moment kring vräkningar av barn. Enligt Ida Borg sker fler vräkningar av barnfamiljer än vad som syns i kronofogdens statisk. Den definition som kronofogden använder sig av fångar vissa, men inte alla. Påtvingade flyttningar med hot kan vara exakt lika jobbigt för barnen men kommer inte in i någon statistik, enligt rapporten.

Från ansvarigt håll i staden talas det om att många vräkningar kan bero på att familjen hyrt i andra hand och där värden inte i god tid talat om för stadsdelarna att det är en vräkning på gång. Men somliga kommuner klarar detta genom god kontakt med hyresvärdar.

Nu föreslår Maria Larsson en nationell samordnare Men det är ändå märkligt att kommunerna, i vissa fall, har så svårt att ta fram något konkret. Verktyg finns redan. Bristerna finns i den lokala praktiken.

Nynäshamn är en av de kommuner som lever upp till nollvisionen. Kommunen har en grupp med uppsökare som träffar vräkningshotade personer och hjälper dem att sätta upp avbetalningsplaner. I Nynäshamn har man ett bra samarbete med fastighetsägarna och får alltid tidigt indikationer om någon hotas av vräkning.

Det är viktigt att det vräkningsförebyggande arbetet har en stark förankring i den kommunala organisationen och ingår i socialtjänstens permanenta verksamhet. Barnvräkningar bör ges en social definition.

Socialtjänsten behöver säkerställa rutiner som gör det möjligt att agera inom återvinningsfristen, det vill säga en paragraf i hyreslagen som innebär att socialtjänsten går in och garanterar skulden inom tre veckor efter avhysningsbeskedet. Det gör det möjligt för barnfamiljer att ha kvar kontraktet.

Försöks- och träningslägenheter är inte lämpliga för barnfamiljer som blivit bostadslösa på grund av obetalda hyror. Barnfamiljer behöver en sund och missbruksfri miljö. Det behövs också en översyn för att se hur många barn som idag bor i hotellboende eller annat tillfälligt boende och hur länge. Det handlar också om huruvida barnen kan gå kvar i sin förskola och skola.

Socialtjänsten behöver samverka med andra kommunala förvaltningar, hälso- och sjukvården, kronofogden, bostadsföretag, frivilligorganisationer med flera. Erfarenheter visar också att där samverkan fungerar väl har antalet vräkningar kunnat minska.

Vräkningar har mycket negativa effekter på barnen. Deras boendesituation försämras dramatiskt, de förlorar sitt sociala sammanhang, kan tvingas byta skola och mår dåligt av den kris deras föräldrar hamnar i.



Inga barnfamiljer ska vräkas från sina hem. Det målet satte regeringen upp för fyra år sedan. En nollvision. Men utvecklingen går inte åt rätt håll. Hälften av kommunerna klarar inte uppgiften.



69 barn har vräkts från sina hem i Stockholms län under årets första hälft. Av dem bor 21 i Stockholms stad (källa: Kronofogden aug. -11). I hela landet vräktes motsvarande tid förra året 328 barnfamiljer. I år och under motsvarande tid var antalet 358. Alltså en ökning med nio procent.

Utförsäkringen av sjukskrivna kan påverka antalet vräkningar. Diakoner har märkt att det är allt fler vanliga familjer, ibland ensamma flerbarnsmammor, som kommit i kläm och inte kan betala hyran. Många av vräkningarna sker i onödan enligt rapporten "Varför vräks barn fortfarande", en rapport som gjorts på uppdrag av barn- och ungdomsminister Maria Larsson.
http://www.hemhyra.se/artikel/vrakning/barn-vraks-i-onodan-8008

Rapporten listar flera orsaker till att barn fortfarande vräks:
*Vuxna glömmer barnperspektivet. Det är mycket svårare för ett barn än för en vuxen att tvingas flytta.
* Somliga kommuner har infört ett maxbelopp för biståndet, utan lagligt stöd.
* Att en familj inte vill medverka till socialtjänstens utredning är inte ett lagligt skäl att låta barn vräkas.
* Enligt socialtjänstlagen ska rätten till bistånd bedömas utifrån den aktuella situationen. Ändå motiveras många avslag med att hyresgästen borde ha klarat av hyran exempelvis med hjälp av bättre planering. Trots att han/hon inte har några pengar när krisen inträffar. Detta är fel enligt arbetsgruppen.
* Det händer att kommunerna ser en vräkning som ett inslag i en behandlingsstrategi. Tanken är då att den som vräks ska lära sig en läxa. Ingen forskning stödjer metoden.

I nio av tio fall handlar vräkningar av barnfamiljer om att hyran inte är betald, enligt kronofogden. En av artikelförfattarna till rapporten "Varför vräks barn fortfarande", Ida Borg, säger att vi har sett att många vräkningar av barn kunde ha undvikits om man sett mjukare på en familjs aktuella ekonomiska situation.

Det finns fler oroande moment kring vräkningar av barn. Enligt Ida Borg sker fler vräkningar av barnfamiljer än vad som syns i kronofogdens statisk. Den definition som kronofogden använder sig av fångar vissa, men inte alla. Påtvingade flyttningar med hot kan vara exakt lika jobbigt för barnen men kommer inte in i någon statistik, enligt rapporten.

Från ansvarigt håll i staden talas det om att många vräkningar kan bero på att familjen hyrt i andra hand och där värden inte i god tid talat om för stadsdelarna att det är en vräkning på gång. Men somliga kommuner klarar detta genom god kontakt med hyresvärdar.

Nu föreslår Maria Larsson en nationell samordnare Men det är ändå märkligt att kommunerna, i vissa fall, har så svårt att ta fram något konkret. Verktyg finns redan. Bristerna finns i den lokala praktiken.

Nynäshamn är en av de kommuner som lever upp till nollvisionen. Kommunen har en grupp med uppsökare som träffar vräkningshotade personer och hjälper dem att sätta upp avbetalningsplaner. I Nynäshamn har man ett bra samarbete med fastighetsägarna och får alltid tidigt indikationer om någon hotas av vräkning.

Det är viktigt att det vräkningsförebyggande arbetet har en stark förankring i den kommunala organisationen och ingår i socialtjänstens permanenta verksamhet. Barnvräkningar bör ges en social definition.

Socialtjänsten behöver säkerställa rutiner som gör det möjligt att agera inom återvinningsfristen, det vill säga en paragraf i hyreslagen som innebär att socialtjänsten går in och garanterar skulden inom tre veckor efter avhysningsbeskedet. Det gör det möjligt för barnfamiljer att ha kvar kontraktet.

Försöks- och träningslägenheter är inte lämpliga för barnfamiljer som blivit bostadslösa på grund av obetalda hyror. Barnfamiljer behöver en sund och missbruksfri miljö. Det behövs också en översyn för att se hur många barn som idag bor i hotellboende eller annat tillfälligt boende och hur länge. Det handlar också om huruvida barnen kan gå kvar i sin förskola och skola.

Socialtjänsten behöver samverka med andra kommunala förvaltningar, hälso- och sjukvården, kronofogden, bostadsföretag, frivilligorganisationer med flera. Erfarenheter visar också att där samverkan fungerar väl har antalet vräkningar kunnat minska.

Vräkningar har mycket negativa effekter på barnen. Deras boendesituation försämras dramatiskt, de förlorar sitt sociala sammanhang, kan tvingas byta skola och mår dåligt av den kris deras föräldrar hamnar i.


Vräkning av barnfamiljer ökar trots nollvision


Inga barnfamiljer ska vräkas från sina hem. Det målet satte regeringen upp för fyra år sedan. En nollvision. Men utvecklingen går inte åt rätt håll. Hälften av kommunerna klarar inte uppgiften. 

69 barn har vräkts från sina hem i Stockholms län under årets första hälft. Av dem bor 21 i Stockholms stad (källa: Kronofogden aug. -11). I hela landet vräktes motsvarande tid förra året 328 barnfamiljer. I år och under motsvarande tid var antalet 358. Alltså en ökning med nio procent.

Utförsäkringen av sjukskrivna kan påverka antalet vräkningar. Diakoner har märkt att det är allt fler vanliga familjer, ibland ensamma flerbarnsmammor, som kommit i kläm och inte kan betala hyran. Många av vräkningarna sker i onödan enligt rapporten som gjorts på uppdrag av barn- och ungdomsminister Maria Larsson.

Rapporten listar flera orsaker till att barn fortfarande vräks:
*Vuxna glömmer barnperspektivet. Det är mycket svårare för ett barn än för en vuxen att tvingas flytta.
* Somliga kommuner har infört ett maxbelopp för biståndet, utan lagligt stöd.
* Att en familj inte vill medverka till socialtjänstens utredning är inte ett lagligt skäl att låta barn vräkas.
* Enligt socialtjänstlagen ska rätten till bistånd bedömas utifrån den aktuella situationen. Ändå motiveras många avslag med att hyresgästen borde ha klarat av hyran exempelvis med hjälp av bättre planering. Trots att han/hon inte har några pengar när krisen inträffar. Detta är fel enligt arbetsgruppen.
* Det händer att kommunerna ser en vräkning som ett inslag i en behandlingsstrategi. Tanken är då att den som vräks ska lära sig en läxa. Ingen forskning stödjer metoden.

I nio av tio fall handlar vräkningar av barnfamiljer om att hyran inte är betald, enligt kronofogden. En av artikelförfattarna till rapporten "Varför vräks barn fortfarande", Ida Borg, säger att vi har sett att många vräkningar av barn kunde ha undvikits om man sett mjukare på en familjs aktuella ekonomiska situation.

Det finns fler oroande moment kring vräkningar av barn. Enligt Ida Borg sker fler vräkningar av barnfamiljer än vad som syns i kronofogdens statisk. Den definition som kronofogden använder sig av fångar vissa, men inte alla. Påtvingade flyttningar med hot kan vara exakt lika jobbigt för barnen men kommer inte in i någon statistik, enligt rapporten.

Från ansvarigt håll i staden talas det om att många vräkningar kan bero på att familjen hyrt i andra hand och där värden inte i god tid talat om för stadsdelarna att det är en vräkning på gång. Men somliga kommuner klarar detta genom god kontakt med hyresvärdar.

Nu föreslår Maria Larsson en nationell samordnare Men det är ändå märkligt att kommunerna, i vissa fall, har så svårt att ta fram något konkret. Verktyg finns redan. Bristerna finns i den lokala praktiken.

Nynäshamn är en av de kommuner som lever upp till nollvisionen. Kommunen har en grupp med uppsökare som träffar vräkningshotade personer och hjälper dem att sätta upp avbetalningsplaner. I Nynäshamn har man ett bra samarbete med fastighetsägarna och får alltid tidigt indikationer om någon hotas av vräkning.

Det är viktigt att det vräkningsförebyggande arbetet har en stark förankring i den kommunala organisationen och ingår i socialtjänstens permanenta verksamhet. Barnvräkningar bör ges en social definition.

Socialtjänsten behöver säkerställa rutiner som gör det möjligt att agera inom återvinningsfristen, det vill säga en paragraf i hyreslagen som innebär att socialtjänsten går in och garanterar skulden inom tre veckor efter avhysningsbeskedet. Det gör det möjligt för barnfamiljer att ha kvar kontraktet.

Försöks- och träningslägenheter är inte lämpliga för barnfamiljer som blivit bostadslösa på grund av obetalda hyror. Barnfamiljer behöver en sund och missbruksfri miljö. Det behövs också en översyn för att se hur många barn som idag bor i hotellboende eller annat tillfälligt boende och hur länge. Det handlar också om huruvida barnen kan gå kvar i sin förskola och skola.

Socialtjänsten behöver samverka med andra kommunala förvaltningar, hälso- och sjukvården, kronofogden, bostadsföretag, frivilligorganisationer med flera. Erfarenheter visar också att där samverkan fungerar väl har antalet vräkningar kunnat minska.

Vräkningar har mycket negativa effekter på barnen. Deras boendesituation försämras dramatiskt, de förlorar sitt sociala sammanhang, kan tvingas byta skola och mår dåligt av den kris deras föräldrar hamnar i.


18 mars 2012

Dålig ventilation och radonproblem i skolan.

Varannan privat skola och förskola i Stockholm vet inte, 2012,  hur mycket radon barnen utsätts för. Och nästan var tredje har fått anmärkning på ventilationen. Varje anmärkning är en för mycket eftersom den kan utgöra en hälsorisk, säger en handläggare på Miljöförvaltningen  Liknande problem finns också i en del kommunala skolor och förskolor.

Miljöförvaltningen genomför tillsyn över skolor och förskolor i Stockholms stad. Både privatägda och kommunalt drivna. De vanligaste anmärkningarna gäller radon och ventilation. Det är allvarligt att så många skolverksamheter har brister. Det är viktigt att lokaler inspekteras, vad gäller radon och ventilation, innan de godkänns för verksamhet med barn.

När de gäller radon är det extra allvarligt eftersom radon kan fastna på dammpartiklar i luften och när man andas in dem hamnar en del i lungorna. Hälsoriskerna hänger samman med att radongasen i inomhusluften sönderfaller till så kallade radondöttrar.

Att exponeras för radon kan ge upphov till besvär och ohälsa, särskilt hos dem som redan har utvecklat en allergi eller annan form av överkänslighet. Besvären kan bli livslånga, även om orsaken till dem försvinner. Barn är känsligare än vuxna och utvecklar besvär snabbare. Att radon ökar risken för lungcancer har visats i både djurförsök och epidemiologiska studier. Källa: Socialstyrelsen.

Hela 51 procent av de privata skolorna i Stockholm har fått anmärkningar för radon – att jämföra mot 27 procent hos de kommunala.  Delvis kan skillnaderna bero på att de privata skolorna inte vet hur höga radonhalter det finns i lokalerna. Till skillnad från de kommunala som har mer kunskap, bland annat genom att Sisab, som är fastighetsägare  till ungefär hälften av de kommunala skolorna. De gör uppföljande kontinuerliga mätningar. Och vet vad som är viktigt att uppmärksamma ur hälsosynpunkt.

Även när det kommer till ventilationen har de privatägda skolorna fler anmärkningar än de kommunala  – 29 respektive 24 procent. När det gäller ventilation kan brister leda till  koncentrationssvårigheter, trötthet och huvudvärk. I en sådan miljö är det svårt att inhämta kunskap. Alltför många elever i samma klassrum ger också sämre luft.

Därför är det viktigt att en ventilationsanläggning är dimensionerad efter antalet personer som vistas där. Vid ökad klasstorlek eller förändrad verksamhet behöver troligtvis en del ventilationsanläggningar dimensioneras om.

Under 2012 ska, enligt uppgift, 160 inspektioner utföras, i olika stadsdelar, framför allt på Norrmalm och i gymnasieskolor i olika stadsdelar som ännu inte besökts. Enligt uppgift kommer då Miljöförvaltningen att ha gått igenom samtliga delar av staden en gång sedan den riktade tillsynen började 2006. Cirka 185 ärenden är fortfarande öppna och kräver uppföljning. Ytterligare 100 tillkom i fjol. Därefter ska det göras en utvärdering om hur tillsynen i framtiden ska skötas.

 Av nedanstående  artikel från  februari 2011  framkom  bl.a  ”Miljöförvaltningen har just nu 258 tillsynsärenden som ligger på hög från inspektioner utförda mellan åren 2006 och 2010. I de flesta av fallen handlar det om att förbättra ventilationen eller utföra en radonutredning. Åtgärderna är kostsamma och har dragit ut på tiden. I dagsläget vet tjänstemännen inte ens om några fel faktiskt har rättats till, eftersom de inte har haft tillräckligt med personal för att göra uppföljningar.”

Av artikeln framgår att ansvaret  för barnens inomhusmiljö ligger både på verksamhetsutövaren, i det här fallet Stockholms olika stadsdelar och privata utövare, och på fastighetsägaren. Luften i skolorna  är dålig.

Att åtgärda de brister som finns när det gäller radon och ventilation i skolorna är en kostsam historia för staden. Samtidigt är det viktigt att inte barn och unga exponeras för farliga radongaser och dålig ventilation. Stadens arbete med att minska hälsorelaterade riskfaktorer och förbättra skolornas inomhusmiljö måste fortsätta och intensifieras trots kostnaden. Hälsan måste vara viktigast.



26 februari 2012

Barnomsorg på obekväma tider


Många tusentals föräldrar jobbar natt. De flesta inom serviceyrken där det ofta krävs arbete på såväl kvällar som helger och nätter. Arbete under obekväm tid är ett nödvändigt inslag för att samhället ska fungera. Då krävs det barnomsorg utöver dagtid. Det är kommunerna som har ansvaret för barnomsorgen också när det gäller föräldrar som arbetar på obekväma tider. Men samtidigt är inte nattomsorg en självklar rättighet.

Exempel på arbete på obekväm arbetstid är: Poliser, buss- och tunnelbaneförare, flygvärdinnor, städare, kassörskor, sjukvårdspersonal, personal inom äldreboenden och omsorg. Men en ledarskribent på DN löste problemet för nattarbetande mammor. De kan jobba dagtid.

Många föräldrar kan pussla ihop obekväm arbetstid med hjälp av vänner, anhöriga och barnflickor. Men inte alla. Det kan dessutom på sikt vara svårt att förlita sig till ett barnvaktssystem, med närstående och vänner, utöver det som samhället bör erbjuda. Vi vet att många, särskilt kvinnor, tvingas tacka nej till arbete på obekväm arbetstid. Det slår extra hårt mot ensamhushållens ekonomi.

Somliga uppmanas av sin stadsdel att söka nytt jobb eller byta till dagtjänst. Till ett ”vanligt” jobb. Enligt uppgift finns det nu bilagt ett tillägg till ansökningshandlingarna,  som stadsdelarna använder. Tillägget lyder:”I de fall där det är en nattjänst måste intyg med från arbetsgivaren där det framgår att det inte finns någon annan tjänst.”  Egendomligt sätt att ”lösa” problemet. Att därmed, om möjligt, få småbansföräldern att byta jobb.

 Malmö stad ställer t.ex. inte krav på att byta arbetstid utan den fasta tjänst som man har är det som gäller. Ingen förälder ska behöva tacka nej till ett kvälls- eller nattarbete och möjligheten till egen försörjning. Familjesituationer ser olika ut och för ensamstående föräldrar är nattomsorg en viktig och nödvändig satsning, säger man från Malmö stad.

Enligt vad som framkommit i en DN-artikel (13 febr -12) anser tjänstemännen i  Stockholms stad att staden har en generös hållning till barnomsorg på obekväm tid. Medan de som söker barnomsorg  på dessa tider hävdar motsatsen. Det kan också skilja mellan beviljad obekväm tid  utifrån samma förhållanden men stadsdelarna emellan. Det finns idag inget kösystem och ingen garanti. Det finns privat nattomsorg, Rektangeln, med ca 40 barn. Därifrån köper stadsdelarna ibland platser.

Någon stadsdel uppges vid enstaka tillfällen givit hjälp i hemmet med barnomsorg på obekväm arbetstid. Oftast har det då handlat om några timmar från dagis stänger tills förälderns jobb slutar på kvällen. 

Det är också ett bekymmer att det ibland beviljas färre timmar än vad som föräldern ansökt om. Om så är fallet måste en överklagan lämnas in varje halvår för att få täckning för barnomsorgen fullt ut. En del föräldrar blir beklämda över att de, trots att de vill arbeta, klara sig själva och sin ekonomi, blir ifrågasatta när det gäller antal timmar som de arbetar. De ombeds redogöra för sitt schema i detalj och ansöka om timmar var sjätte månad.

Det händer att ansökningarna blir liggande på hög vilket skapar oro hos föräldern. Eller där  föräldern överklagar ett beslut till såväl JO, förvaltningsrätten som kammarrätten. Men det blir ett status quo då överklagandet hänvisas tillbaka till Stockholms stad. Om stadsdelen dessutom kontaktar JO och säger att man har ändrat sina rutiner så agerar inte JO mer.

En person säger att hon gjorde sitt val för tio år sedan. Att jobba natt. Långt innan hon fick barn. Hon har allergi och astma och utsätts inte för så stor exponering när hon jobbar natt. Hon presterar dessutom bättre på sitt jobb nattetid och arbetstidsförkortningen, som det innebär att jobba natt (32.33 h/vecka), gör att hon orkar jobba heltid och ta hand om sitt barn.   

Nu uppmanas landets kommuner, från riksdagshåll, till skärpning – annars kan det bli lagstiftning. Men samtidigt delegerar staten allt mer ansvar till kommunerna – utan att alltid skicka med finansiering. Enligt uppgift får inte stadsdelarna några pengar från centralt håll i staden till finansieringen av barnomsorg på obekväm tid.

Regeringen har i förarbeten förtydligat att den nya lagen innebär att kommunerna inte utan vidare kan avstå från att tillhandahålla barnomsorg på obekväm arbetstid. Ambitionen ska vara att de familjer som har behov av sådan omsorg också ska få det. Men å andra sidan säger regeringen att varje ansökan ska prövas individuellt och att barnomsorg på obekväm tid inte kan ses som en självklar rättighet. Då kan det bli så att småbarnsfamiljen ändå står utan barnomsorg på obekväm arbetstid. Status quo.

En ensamstående förälder och sjuksköterska  framträdde i DN den 13 febr. 2012 och  berättade om hur det är att arbeta  på obekväm tid.  Omedelbart skrev Hanne Kjöller, ledarskribent i DN se. under rubriken: ”Lite får föräldrar också offra”. Hon ifrågasatte om mamman hade rätt till sitt förstahandsval när det gäller arbetstider. Mamman borde kunna  välja dagtid, enligt ledarskribenten.

”Det är ob-tillägget  och de längre ledigheterna som mamman inte vill bli av med.” Den slutsatsen drog Kjöller. Kvinnor är inte alltid så värst sympatiska mot varandra. Vidare skrev Kjöller : ”Ska en astronaut kunna kräva barnomsorg tre månader i sträck för att sedan kunna vara ledig med sitt barn resten av året? Eller ska man kanske kräva att de föräldrar som kan ska vänta med rymdresor och  nattarbete tills barnen klarar sig utan offentlig omsorg?”

Så löste DN:s ledarskribent Kjöller frågan barnomsorg på obekväma tider. Frågan är vad riksdag och regering kommer att åstadkomma för realistisk lösning. Om de nu gör någonting alls.





10 februari 2012

Markfallet värre än Bjästa


Artikel, se nedan.
Det går inte att lappa och laga en åldrad myndighet i en ny tid. Det handlar om problem med Socialtjänstlagen och socialtjänsten.  Många, både barn och vuxna, drabbas. Bristfällig dokumentation, långa utredningar och lagar som inte är up to date riskerar rättssäkerheten. Nu reagerar såväl professionen som delar av landets socialchefer.

Historien om familjehemsbarnen i Mark visar att lagstiftningen behöver ses över. Det anser Barnombudsmannen, Rädda barnen och Anders Broberg, professor i anknytningsteori m. fl.

Av Kammarrättens dom framgår  att barnen fick sin första grundläggande anknytning i det första fosterhemmet i Mark. Det skulle vara skadligt om barnen inte fick träffa fosterföräldrarna igen. Barnen bör också, som ett led i sin bearbetning, få tillfälle att umgås med fosterföräldrarna i deras hem, står det i domen.

Men Marks socialnämnd går nu tvärt emot Kammarrättens dom.  Nu skall istället barnens behov av fosterföräldrarna utredas och om barnen överhuvudet taget har något behov av de psykologiska föräldrar de lärt känna som sina föräldrar. Det handlar alltså inte längre om när fosterföräldrar och barn skall få träffas utan om de skall träffas överhuvudet taget. Trots att domen är tydlig skall det nu utredas igen i Marks kommun. Utredning och förhalning har fortlöpande pågått i detta ärende.

Det behövs betydligt större social kompetens inom socialtjänsten i mötet med frustrerade vårdnadshavare. Dessa står inför sitt livs troligen svåraste situation – att fråntas sitt/sina barn. I Markfallet hade funnits mycket mer att önska.

Men  artikeln nedan handlar om det som skedde utöver själva omhändertagandet. Den dolda agendan. Ibland diffusa uttalanden, ej adekvata  uppgifter i akter, förtal.  Smutskastning  som efter hand spritt sig till bloggar och tidningarnas kommentatorsfält när det gäller fostermamman. Det är inte allmänheten i gemen som skriver nedlåtande, flertalet stödjer fostermamman i hennes kamp.

Det handlar också om huruvida de båda advokaterna som skulle företräda Marks socialnämnd respektive den biologiska mamman har uppträtt enligt god advokatsed. För att utröna detta har jag gjort en anmälan till Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Det handlar även om Gryning Vård AB som tjänar stora pengar på dessa två barns utsatthet. Hur mycket?  Här är förhoppningen att även Gryning Vård ingår i den granskning som åklagaren nu ska inleda när det gäller Marks socialnämnd. Gryning Vårds agerande i de båda domstolarna föreföll något märkligt.

Blir det någonsin bättre för utsatta barn? Både för dem som omhändertas akut och på ett felaktigt sätt men också för de barn som borde omhändertas men där så inte sker? För att stärka rättssäkerheten behövs en förändring av Socialtjänstlagen.

Här finns en huvudartikel med såväl externa som interna länkar. Exempelvis två anmälningar till Advokatsamfundet. 

Det är min förhoppning att media åter vänder sitt strålkastarljus mot Marks socialnämnd när det gäller de många oklara turerna på en, som det förefaller, till delar dold agenda. 
Markfallet värre än Bjästa
http://www.alternativ-debatt.se/politik/markfallet_varre_%C3%A4n__bjasta.htm


 


29 januari 2012

Socialstyrelsen i Västsverige

Till
Socialstyrelsen i Västsverige
OROSANMÄLAN      Marks socialnämnd följer inte Kammarrättens beslut. 

Stockholm den 29 januari 2012

Från Eivor Karlsson
Adressupgifter

Kopia till:
Barn- och ungdomsminister Maria Larsson
Barnombudsmannen, Fredrik Malmberg
Rädda Barnen, pressavdelningen
Anders Broberg, professor i psykologi.
Bo Edvardsson, docent i bl.a. psykologi och utredningsmetodik
Uppdrag Granskning

Den 12 december 2011 gjorde jag en orosanmälan till Socialstyrelsen samt för kännedom då också  till ovanstående mottagare. Orosanmälan utmynnade då  i samma anmälan som nedan. Men nytt har tillkommit. Marks kommun ska nu göra en egen utredning – då ställs umgänget in.

Fosterföräldrarna har, enligt uppgift, endast fått träffa  barnen två gånger  sen Kammarrättens dom, 2011-10-17. Hur upplever barnen frånvaron av sina  psykologiska fosterföräldrar? Barnen måste tro att de svikit dem. Vad säger bio-mamman  och ansvarig personal till barnen om fosterföräldrarna?

I domen står att barnen fått sin första grundläggande anknytning till det första fosterhemmet. Det skulle vara skadligt om barnen inte fick träffa EH och AH, de tidigare fosterföräldrarna igen. Barnen bör också, som ett led i sin bearbetning, få tillfälle att umgås med  EH och AH i deras hem. Men nu följer inte Marks socialnämnd  Kammarrättens dom

För någon dag sedan fick det första fosterhemmet veta, läser jag på fostermammans  blogg,  att inget beslut har tagits om eller när fosterhemmet ska få träffa barnen igen. Det kan dröja på obestämd tid.  Nu skall socialförvaltning/nämnd i Mark istället utreda barnens behov av fosterföräldrarna och om barnen överhuvudet taget har något behov av fosterföräldrarna. Och vad det i så fall skulle innebära. Det handlar alltså inte längre om när de skall få träffas utan om de skall träffas överhuvudet taget.

Trots att domen är tydlig vill Marks kommun  alltså utreda om Kammarrättens dom stämmer och om nämnden behöver göra som domen säger.  Det verkar snarare vara så att man letar efter någon som bekräftar deras tes att fosterfamiljen inte skulle vara viktig för barnen utan kan plockas bort. Tillsyn behövs. Som tidigare riktar jag samma uppmärksamhet mot Gryning Vård som har kontakt med barnen samt dito socialsekreterare. Ingen utanför socialförvaltning/nämnd och den sfären har kontakt med barnen.

Framställan av orosanmälan
 – Nu måste Marks socialnämnd klargöra hur umgänget mellan fosterhemmet och barnen ska regleras.
– En opartisk barnpsykolog bör undersöka hur barnen mår.
– Gryning Vård bör förklara vad de menar med texten i Kammarrättens dom sidan 23 angående umgänget familjehem och barnen. Inte mer trixande och beskyllningar  i detta ärende. Det handlar om barn. Inte vuxna. Även fosterföräldrarna, som mottagit barnen vid umgänge, bör ge sin syn på saken.

Enligt artikel 25 i Barnkonventionen (UNICEF i Sverige)  ska staten göra regelbunden översyn av situationen för ett barn som är omhändertaget av myndigheterna. Staten bör här jämställas med Socialstyrelsen och inte Marks socialförvaltning/nämnds tillsyn över dessa placerade barn. Därtill har det förekommit och förekommer situationer där barnens hälsa, trygghet, framtid och umgänge bör stå under granskning av en instans också utanför socialtjänsten i Mark. Kammarrättens dom 2268-11

12 januari 2012

Förslag till förändringar och översyn av Socialtjänstlagen

Detta brev går var för sig till Socialutskottets ordförande Kenneth Johansson  samt  till Barn- och ungdomsminister Maria Larsson.Bifogar här en artikel som jag har haft på  Sourze ”Socialtjänsten har immunitet vid omhändertagande av barn”.

Jag utgår från Markfallet dit flera av nedanstående frågeställningar kan härledas. I min artikel finns också ett citat där jag återger ett av Riksdagens protokoll under familjerättsliga frågor: 2009/10:73 Anf. 15 av J.E. (FP).  Ledamoten tog upp frågan om att riksdagen borde kunna utse ett särskilt juridiskt biträde åt barn vid vårdnads- och umgängestvister. Detsamma anser Barnombudsmannen. Men det förefaller bli dyrt enligt vad som framgår av anförandet.  

Barn- och ungdomsminister, Maria Larsson, talar om en ”egen socialsekreterare till omhändertagna barn”. Det får nog ringa eller ingen effekt. Bristfällig dokumentation, långa utredningar  och lagar som inte är up to date  riskerar rättsäkerheten. Vi lever i en ny tid.  En egen socialsekreterare för barn som behöver hjälp räcker inte.

Regeringen har aviserat ett regeringsförslag om skärpt lagstiftning och där man avsatt 500 miljoner kronor under tre år för att förbättra situationen inom socialtjänsten. Det är bra. Men det går inte att lappa och laga en åldrad myndighet  i en modern tid och med så många människor som befinner sig i frustrerande situationer. Ofta med bristande kunskap om hur man ska hanterar situation.

Mot bakgrund av att Du är ordförande i Socialutskottet  vill jag  ha svar på några frågor kring lagar och  eventuella lagändringar: Vårdnadsöverföring borde varit aktuellt i  det riksbekanta Markfallet. Här behövs tydliga regler. Var och vilka ska avgöra när sådant är lämpligt?  Och efter hur lång tid  i fosterhemmet?  Ca fyra år i Markfallet. Hänsyn  till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad ska tas. Det gjordes inte i Markfallet. Och hur ska reglerna utformas vid inhemsk adoption?   

Fosterföräldrar, såväl som närstående/nätverk  där föräldrarna hastigt rycks bort eller som i ett fall där pappan dräpte  mamman och sitter i fängelse (Luleåfallet ), var  inte ” inte part i målet”. De hade  alltså ingen talan. Fosterföräldrarna  i Mark  hade  – efter fyra år (längre tid än vad som ofta gäller vid vårdnadsöverföring) –  ingen talan. Hur påverkar Markfallet andra framtida fall av vårdnadsöverföring?

Luleåfallet. September 2009 utsåg Luleå tingsrätt, på rekommendation av socialnämnden i Luleå, barnens förmyndare, en socialsekreterare på förvaltningen, som särskilt t.f. vårdnadshavare. Han hade socialförvaltningen som arbetsgivare och utredarna som kolleger. Vems tillsyn stod då den särskilt t.f. vårdnadshavaren under? En lokal politiker  (M) ansåg att detta var delikatessjäv.

Risken är att förmyndaren inte hävdar barnens intressen, sa han. Beslutet kan bara överklagas av vårdnadshavare. Barnens mor är död och pappan sitter i fängelse och har fråntagits vårdnaden. Så  i realiteten kan beslutet inte överklagas, enligt  politikern. Det var enligt M-politikern endast Socialstyrelsen som kunde få tingsrättens beslut omprövat, om den finner att arrangemanget inte är lämpligt. Det är tveksamt.  Vad gäller? 

De närstående i Luleå kom i ”konflikt” med socialtjänsten och barnen fick inte stanna i släkten. De närstående hade ingen juridisk talan. Anser Du att detta är ett adekvat sätt när det gäller barnavårdsärenden?  Borde inte barnen här fått ett opartiskt juridiskt biträde istället för en anställd på socialförvaltningen? Det behövs ett opartiskt juridiskt ombud till omhändertagna barn vilket flera experter framhållit. Även Barnombudsmannen. Delar Du den uppfattningen? Se  motion nedan.

Anser du att alla medborgare bör ha en juridisk röst?  Då behövs en lagändring av nuvarande:  ”Ej part i målet”. Tjänsteansvar bör tillämpas när någon grovt åsidosätter sin uppgift. Vad säger Socialtjänstlagen?  Vilken myndighet står över socialtjänsten när fel begås? Det bör klargöras. Socialstyrelsen kan idag bara utdöma vite.

Lagen om vård av unga, LVU, behöver ses över.  Det handlar om barn som placerats i familjehem som spädbarn och som hunnit rota sig där under mer än tre års tid. Det här är frågor som söker svar. Men Socialdepartementet, utskottet och Barnminister Larsson för inte ens upp frågorna på dagordningen.

En riksdagspolitiker, som 2009  satt i socialutskottet skrev, angående Markfallet,  i Nya Lidköpings-tidningen: Vara kommun borde aldrig ha släppt ansvaret till Marks kommun dit den biologiska mamman senare flyttade. Det gör man vanligtvis bara med riktigt okomplicerade fall, det här är verkligen inte ett sådant, skrev riksdagsmannen. Vad gäller när det handlar om två kommuner?  Vem avgör? Det bör tydliggöras. 

Det handlar även om vårdnadstvister mellan föräldrar och vilken roll socialtjänsten intar vid vårdnadstvister  Barnkonventionen föreslås att  införas som svensk lag. Men vad skulle en Barnkonvention, som svensk lag,  kunnat göra i t.ex. Markfallet? Om man inte också inför förändringar av Socialtjänstlagen och utkräver tjänsteansvar.

Sammanfattningsvis så tillgodoser inte det regeringsförslag som kommer  att presenteras i vår   omhändertagna barns behov gentemot en otydlig, ibland godtycklig  myndighet, socialtjänsten, i en ny tid.

Förslag till förändringar, översyn  och granskning av Socialtjänstlagen med hänvisning till ovanstående text:  Det gäller vårdnadsöverföring där det förefaller otydligt vad gäller tiden i fosterhemmet från späd ålder. Det handlar också om de som saknar en juridisk röst, alltså ”Ej part i målet”. Men också om  att  omhändertagna barn bör få ett opartiskt juridiskt ombud.

Vidare behöver Lagen om vård av unga, LVU, ses över när det gäller små barn. En annan viktig del när det gäller rättssäkerhet är tjänsteansvar. När och hur tillämpas tjänsteansvar?  Överföring av ansvar från en socialtjänst  till en annan, som i Markfallet, är också viktigt att tydliggöra. Vad gäller? Samt opartisk bedömning av vårdnadskonflikter. Bör sociala myndigheter kvotera in fler män i verksamheten? Skulle det hjälpa pappor i vårdnadskonflikt? Eller handlar det om en ibland föråldrad, auktoritär kultur?

Jag länkar en  motion om behovet av att stärka barnens ställning i beslut rörande fosterhemsärenden. Samt Krav på lagändring efter Markskandalen.

Bifogar här docent Bo Edvardsson, expert på utredningsmetodik, och hans utredning gjord utifrån socialtjänstens bristfälliga  utredning i ett annat fall av omhändertagande. Följde socialtjänsten  denna mall vad gäller dokumentation och annat skulle problemen inte bli så omfattande för berörda barn med familjer.  Edvardssons granskning   

Eivor Karlsson