17 februari 2011

Äldre sköra i kläm

En korttidsplats är vistelsen mellan hemmet och sjukhuset när ohälsan tilltar. Eller då anhöriga, som vårdar den äldre hemma, behöver avlastning. Idag drar man ner på dessa platser trots ett stort behov. Tiden på sjukhus har samtidigt blivit allt kortare. Många äldre sjuka klarar inte att återvända till hemmet direkt. De behöver en  plats  för återhämtning, en korttidsplats. Men där är det platsbrist p.g.a. neddragningar – eller för att andra, ännu sjukare, ligger kvar där i väntan på en plats på ett vård- och omsorgsboende.

När det gäller korttidsplatser, tidigare benämnt korttidsboenden, säger socialtjänstlagen inget om hur länge en korttidsplats får upptas.  Däremot anges att beslut om en plats i vård- och omsorgsboende, tidigare benämnt särskilt boende,  måste verkställas inom tre månader. Genom att erbjuda korttidsplats,  istället för plats inom vård- och omsorgsboendet, kan kommunen undvika att drabbas av en särskild avgift, eftersom det ju då inte finns något beslut som ska verkställas. En kvinna i 90-årsåldern  vistades ett par år på ett korttidsboende. Är det rimligt.  Risken finns att kommunerna sätter det här i system.

Idag har kvarboendeprincipen – att alla ska bo hemma så länge som möjligt –  blivit vägledande för svensk äldrepolitik. Det är en ekonomisk fråga eftersom platserna på vård- och omsorgsboenden är dyra. Biståndbedömningen för att få en plats på ett sådant boende har blivit alltmer restriktiv.

Andelen äldre som bor i vård- och omsorgsboenden har minskat med 25 procent under 2000-talet och kraven för att få en plats har höjts. Samtidigt har antalet platser i slutenvården också minskat, särskilt inom geriatriken  och psykiatrin. Parallellt med denna utveckling har det skett en kraftig förkortning av vårdtiden på sjukhusen. De äldre åker in och ut mellan sjukhuset och hemmet. Därmed har korttidsplatserna för återhämtning mellan sjukhuset och hemmet blivit allt viktigare. Men även där är prioriteringarna hårda.

Socialstyrelsen kom 2008 med en rapport ”Kallelse till samordnad vårdplanering – hur gick det sedan?” Där beskrevs, genom intervjuer, situationen för fyra svaga personer som alla fick avslag på ansökan om en korttidsplats. Av rapporten framgick att de äldre skrevs ut från sjukhuset till det egna hemmet även när de hade stora svårigheter att röra sig och sköta sin hygien.  En majoritet var i riskzonen för undernäring, bland kvinnorna hela 70 procent. De äldre var oftast smala, klena, vårdbehövande, ledsna och deprimerade. En rapport som borde komma i strålkastarljuset.

Det har varit sparsamt med byggande av  vård- och omsorgsboenden som också  inkluderar  korttidsplatser.Samtidigt har avyttringen av befintliga vårdplatser pågått. Det handlar bl.a om äldre servicehus som inte ansetts som lämpade till tyngre vårdbehov. De har under 2000-talet avvecklats eller gjort om till seniorboenden.  En successiv minskning av platser i äldre sjukhem har också skett där flerbäddsrum ersatts med en-persons-rum och där rum utan egna hygienutrymmen byggts om eller avvecklats till något annat.

Frågor som rör såväl bristen på vård- och omsorgsboende, inklusive de begränsade korttidplatserna såväl som omvandlingen av servicehus till s.k. trygghetsboenden, bör  komma i fokus. Liksom om vissa kommuner försöker kringgå gällande lagstiftning när det inte finns plats på ett vård- och omsorgsboende. Pensionärsorganisationerna måste ständigt hålla sig informerade  om vad som händer inom äldreomsorgen  Det ligger i såväl pensionärsorganisationernas som politikens intresse om de vill värna om en human äldrepolitik.

16 februari 2011

Mobbning – elevers Golgata

Ingen arbetsplats skulle acceptera en så bristfällig arbetsmiljö som på vissa håll förekommer inom skolans värld. Vari ligger problemet? Var finns skolans ledning när elever utsätts för mobbning?
Bättre åtgärder mot skolk, mobbning och kränkande behandling är nödvändiga. De lagar som rör skolans område är i stort sett bra. Det är tillämpningen som ibland brister. Ingen kan kräva att skolor alltid ska lyckas. Men arbetsmiljölagen, barn- och elevskyddslagen och likabehandlingsplanen ska vara kända och tillämpas på skolan. Om inte skolans ledning klarar detta - vad kan vi då förvänta oss av eleverna? Det kan till och med anses som ett lagbrott att inte agera mot mobbning.

Ytterligare ett mobbningsfenomen har tillkommit - den digitala mobbningen där eleverna ofta skriver en offentlig dagbok på Internet. Där skriver de om sina känslor, upplevelser, drömmar och fantasier. Tidigare fanns det ett lås på dagböcker och tonåringarna förvarade dem på ett hemligt ställe. Skolan borde ta upp konsekvenserna av att leva ett transparent liv på nätet.

Skolan måste ha beredskap att möta elever som mår dåligt eller har en besvärlig livssituation. Hänsyn till de individuella behoven måste tas. Det motverkar frånvaro, mobbning och kränkningar. Det finns ofta en gemensam bakgrund till skolk, mobbning/kränkande behandling - nämligen att problemen inte har åtgärdats i tid.

Mobbningen har en komplex bakgrund. Istället för att få bättre stöd tvingas många elever att klara sig allt mer själva - med mindre lyckat resultat. Dagens skola bygger mycket på ökat ensamarbete, vilket är förödande för elever i behov av lärarledd undervisning. Detta leder till bristande självkänsla och uppgivenhet som i sin tur kan leda till ogiltig frånvaro, skolk och kanske mobbning. Dessutom har det dragits ner på skolpersonal kring eleverna - kuratorer, skolsköterskor, resurspersonal och skolvärdinnor blir allt färre.

Fallet Måns från Lerum borde varit en väckarklocka. Måns begick självmord 2005 efter att ha mobbats under sex år. Skolverket riktade, efter Måns död, skarp kritik mot kommunens bristfälliga agerande för att få stopp på mobbningen. Efter Måns död blev det känt att skolan varken upptäckt, utrett eller åtgärdat de kränkningar som Måns utsattes för. De insatser som gjordes var kortvariga, skrev Skolverket. Ingen hade agerat vare sig samlat eller målinriktat och det har brustit i skolans kontakt med föräldrarna. Detta är värt att notera. Kanske är det en av grundorsakerna till att mobbning kan fortsätta att utvecklas. "Fallet Måns borde vara en väckarklocka för hela landet", skrev ett undervisningsråd på Skolverket. Men vad har hänt sedan dess?

När allvarlig mobbning uppdagas bör samtliga inblandade kallas till ett möte. Om inte ett dokument och en handlingsplan upprättas och sätts på pränt får det anses som så kallad "hemlös information", vilket förmodligen inte är tillåtet.

Samhället kan aldrig överta föräldrars ansvar för sina barn. Men skolan har ett ansvar att se till att eleverna kan gå till och från den obligatoriska grundskolan samt uppehålla sig där under raster och måltider utan att trakasseras.

Skolornas program mot mobbning fungerar så dåligt att de allihop får icke godkänt av Skolverket. Varje rektor måste känna till skollagens regler och hur dessa ska hanteras till vardags. Eleverna ska inte behöva gå sin Golgatavandring till skolan medan vuxenvärlden, ibland, ser på. Landets rektorer och skolpolitiker måste rycka upp sig!

Läs mer: "Skolornas program mot mobbning sågas", svt.se 28 januari.

11 februari 2011

”Hållbara skolor” avlövar landsbygden

Kommunstyrelsen i Ljungby kommun beslutade den 8 febr. om nedläggning av 2 av 3 landbygdsskolor. S la ner sina röster. Intressant fortsättning följer. Men  hur och varför agerar egentligen M, ”Det nya landsbygdspartiet”, som de gör?

Skolnedläggningar är tyvärr inte ovanliga. Men de här fallen är så häpnadsväckande att det borde ge eko ändå upp till Sveriges riksdag. Kommunpolitikerna räknar med att spara ungefär två miljoner kronor om året på nedläggningarna. Ungefär vad en villa i Ljungby stad kostar. 

Varken sämre undervisning eller ekonomi anses ligga bakom nedläggningarna. Det handlar om avsaknad av landsbygdspolitik, om  underlag som inte är tillräckligt granskat och om för många skolor i centralorten Ljungby. De tre skolorna Torpa, ev. tillfälligt räddad, S:a Ljunga och Kånna borde, sakligt sett, ha goda förutsättningar att vara kvar.

I Smålandsnytt den 8 febr. sa Ann-Charlotte Wiesel, kommunstyrelsens ordförande, att problemet är att det föds för få barn totalt i Ljungby kommun. Varför då inte lägga ner en skola i Ljungby stad istället? Och varför lägga ner S:a  Ljunga skola då den befinner sig mitt i en friskoleprocess?

I Smålänningen den 31 jan fanns en  insändare  med rubriken ” Utredningen om Hållbara skolor”. Insändaren skrev bl.a:  ”Är problemet egentligen ett annat?  Elevsituationen i Ljungby tätort. Har man inte där för mycket lokaler och för få barn? Det får landsbygdsskolorna plikta för.”

Någon djupanalys av orsak och verkan har  inte gjorts. Politikerna använder begreppet  ”Hållbara skolor”.  Var står politikerna om vi lanserar begreppet ”Hållbar landsbygd ?” I utredningen ”Hållbara skolor i Ljungby kommun. Parlamentarisk utredning står bl.a: ”Detta förslag innebär troligtvis att skolorna i Ljungby tätort utnyttjas fullt ut.” Alltså genom avlövning av landsbygdsskolorna.

I brevet till statsministern från föräldrar i S:a Ljunga står bl.a: ”Ett närvärmeverk startades  av lokala bönder som förser  byn, kyrkan och skolan med värme. Efter att Södra Ljunga har varit utan kommunala tomter i många år undersöks nu, tack vare sockenrådets agerande,  markförhållanden bakom skolan vid sjön för byggnation. Allt detta och mycket mer raseras vid en nedläggning.” Vad har kommunpolitikerna gjort när det t.ex. gällt tomter för att öka inflyttningen till orter med hotade landsbygdsskolor?

Nu skriver jag till landsbygdsminister Eskil Erlandsson, C, och stadsminister Fredrik Reinfeldt, M. I brevet skriver jag bl.a: Om denna koncentration av skolorna till landets centralorter genomförs i stor skala kommer vi snart att få se den största och snabbaste  avfolkning  av landsbygden någonsin. En skolnedläggning på landsbygden är definitiv. Var står då  M, ”Det nya landsbygdspartiet”, på riksnivå i denna regionalpolitiska fråga?
Eivor Karlsson, Stockholm
Uppvuxen i S:a Ljunga  


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



Stockholm den 10 februari 2011

Till
Statsminister
Fredrik Reinfeldt

Angående nedläggning av landsbygdsskolor
I valrörelsen 2010 benämnde sig Moderaterna bl.a. som ”Det nya landsbygdspartiet”.


Skolnedläggningar är en fråga som berör och upprör många. Den utgör själva livsnerven i en bygd. Det innebär liv, rörelse, engagemang och framtid. Det innebär oftast också en affär på orten och allmänna kommunikationer.


Nu lanseras ett begrepp ”Hållbara skolor” där kommunpolitikerna vill centralisera.  Landsbygdseleverna ska åka in till tätorten. Deras landsbygdsskolor ska avvecklas.

Om denna koncentration av skolorna till landets centralorter genomförs i stor skala kommer vi snart att få se den största och snabbaste avfolkning av landsbygden någonsin. En skolnedläggning på landsbygden är definitiv.

Var god se bifogad insändare/artikel som jag skickat till Ljungbytidningen Smålänningen. Jag ser fram emot att få synpunkter snarast.

Det är kommunerna som avgör det mesta när det gäller skolfrågorna. Men regionalpolitiken och rikspolitiken har ändå en viss koppling. T.ex. landsbygdsfrågor, som bl.a. nedläggning av landsbygdsskolor. Ann-Charlotte Wiesel, M, är kommunstyrelsens ordförande i Ljungby kommun.  

Vid förra nedläggningshotet, 2004, ville Moderaterna inte lägga ner dessa skolor. Den dåvarande ledande M-politikern, tyvärr avliden, stred för att skolorna skulle vara kvar.

Var står då M, ”Det nya landsbygdspartiet”, på riksnivå i denna regionalpolitiska fråga? 

Med vänlig hälsning

Eivor Karlsson
Adress och tfn/mobilnummer