17 oktober 2010

Har oppositionen redan glömt de sjuka?

Har oppositionen lämnat walk over till Alliansen när det gäller sjukförsäkringssystemet? Det förefaller vara ganska tyst från oppositionens sida. Frågan är om det kommer att bli tyst ändå fram 1,5 vecka före valet 2010.

”Valet är över vart tog vi sjuka vägen?” Det var rubriken på Lars Sjöbloms artikel i Aftonbladet. Sjöblom var M-politikern som lämnade moderaterna p.g.a. hur de behandlade sjuka och utförsäkrade. Han gick över till S men konstaterar nu att Mona Sahlin och Ylva Johansson har glömt bort oss. Inte ett ord har vi hört från dessa politiker. Nu pratas det om invandrarfrågan och Afghanistan, konstaterar Sjöblom som undrar var läkarnas röster är.

Ja, efter valet det har blivit tyst om sjukförsäkringen och dess konsekvenser från oppositionen Innan valet tog inte heller oppositionen upp frågan om sjukförsäkringen i tid. En reporter på TV4 sa att det kunde blivit Alliansregeringens stupstock. Och det missade oppositionen?

Kristersson ska rätta till sjukförsäkringen, löd rubriken på TV4:as inslag om hur sjuka drabbas. Men det blir bara små justeringar har Kristersson senare meddelat. Frågan är vart Margaretas fall räknas.

Vad händer med de långtidssjuka som utförsäkras och vad händer med dem i Fas 3? Åtskilliga reportage har visat att många arbetsgivare utnyttjar personer i Fas3. Som tvingas utföra arbete som kunde skett till marknadsanpassade löner. Social ekonomi kan det vara något för Fas 3 deltagare?

Eva Carlsson och Pernilla Ulvblom från Sociala arbetskooperativens intresseorganisation (Skoopi) tog upp frågan i Dagens Samhälle 32/2010.De skriver bl.a att i Arbetsförmedlingens faktablad står att ”Sysselsättning i Fas 3 kan bestå av arbetsuppgifter som annars inte skulle bli utförda (…). Här är regelverket motsägelsefullt, eftersom det måste finnas meningsfulla arbetsuppgifter och kvalitet även för deltagaren; möjlighet att bli delaktig, få utvecklas och ges chanser till framtida anställning. skriver de.

Carlsson och Ulvblom skriver vidare att i Arbetsförmedlingens faktablad står även att anordnaren ”Får inte placera den arbetssökande hos en annan arbetsgivare, förening, organisation eller annat företag”. Men, konstaterar de, det är något som vissa kommuner, bl.a Botkyrka, inte följer. ”Se till att inte långtidsarbetslösa utnyttjas”, var rubriken i Dagens Samhälle.

Vem följer upp deltagarna i de olika arbetsmarknadsprojekten och i Fas 3. Hur är deras arbetsförhållanden? Hur introduceras de ut mot arbetslivet? Hur blir de bemötta. Den frågan borde nätverket Resurs ställa till respektive politiker i socialförsäkringsutskottet. Då får vi se om oppositionen också kommer ut på banan. Det som Lars Sjöblom och många andra drabbade efterlyser

10 oktober 2010

Pensionärer – stor väljargrupp i bakvattnet

Behövs ett fungerande pensionärsparti i Sveriges riksdag? Vem/vilka driver de frågor som är viktiga för pensionärerna? Det är frågor som ofta kommer upp då många pensionärer anser att de utgör en bortglömd grupp i samhället. Trots att andelen pensionärer utgör 25 % av väljarkåren. Eller var fjärde röst. Men i de politiska församlingarna är alltför få representerade.

”De etablerade partierna lovar oss äldre inför valet guld och gröna skogar, bara vi röstar på dom. Glöm ditt gamla parti, ditt gamla parti har för länge sedan glömt dig. Vårt parti heter SPI (Sveriges Pensionärers Intresseparti). Det skrev Backa Nils Eriksson i Länstidningen Östersund sept. 2010. Men SPI gjorde ett katastrofval över hela landet

De pigga pensionärerna vill ha sänkt skatt och höjd pension, i stället för tvärt om. För de som inte kan föra sin egen talan råder hårda villkor. Äldre som inte förmår föra sin egen talan behöver god omsorg som utgår från deras behov. Det finns många åldringar som har problem med toalettassistans. Många kan tvingas lägga sig vid Bolibompa.

Hemtjänstens personal, kanske de enda som många ensamma äldre träffar, får endast tid för de mest basala behoven. Ingen tid att sitta ner och prata med den äldre.Var fanns den frågan i valrörelsen. Eftersom utgifterna för personalen utgör cirka 80 procent av kostnaden för ett normalt äldreboende är det i stort sett bara personalstyrkan som det går att skära ner på. Vissa äldreboenden är sedan tidigare klart underbemannade. Eller dementa som låses in för natten. Dock inte specifikt för just Piteå.

I valrörelsens sista halvår kom skattesänkning för pensionärer i fokus. En överbudspolitik från både regeringen och oppositionen. Övrig äldrevård kom i skymundan. Som t. ex. behovet fler vård- och omsorgsboende inkl. korttidsplatser. Frågan om personaltätheten, alltså i praktiken de ekonomiska resurserna, likaså.

I DN:s Valfläskkollen togs frågan om miljonären är en pensionär upp? Majoriteten av alla miljonärer är pensionärer, hävdade Fredrik Reinfeldt (M) och pikade Mona Sahlin (S) för att hon vill sänka skatten för de rikaste. En retorik över huvudet på flertalet pensionärer. På olika sätt fördes fattiga pensionärer och sjuka vårdtagares behov åt sidan.

”Pensionärerna behöver ett eget riksdagsparti”, stod det i DN den 21 aug. Ett ämne som ofta dyker upp. Insändarskribenten Magnusson skrev att andelen pensionärer utgör 25 % av väljarkåren. Utlovade skattesänkningar för pensionärer ansåg Magnusson som löften till inget förpliktigande eftersom det alltid finns ett ”men” efter löftena.

Det bör dock påpekas att det är svårt starta ett parti enbart i äldrefrågor. Det bör, i så fall, breddas till att omfatta skola, vård och omsorg. Det behövs också ett bra partiprogram, engagerade personer och en driftig ledare.
– I tre och ett halvt år är det tyst, men ett halvår innan valet är vi väldigt populära, sa pensionären Larsson medlem i PRO Sunnemo. Det är kanske där debatten och analysen om äldrefrågorna bör starta. I tystnaden som följer vad gäller de äldres behov, efter ett val. Den tystnaden får inte fortsätta till 2014.

03 oktober 2010

Alliansens svek mot folkhemmet

HYRORNA , Inlägg av Jan Lindholm, MP, i ETC
2010-08-21

Det talas mycket om att högerregeringen kan komma att falla på sina misslyckanden med socialförsäkringen och arbetslöshetskassan. Få talar om sveket mot den svenska hyresrätten, skriver Jan Lindholm (MP).

I stället för att ta striden i EG-domstolen och göra sitt yttersta för att försvara den svenska modellen med allmännyttiga fastighetsbolag valde regeringen att kapitulera i farstun. Trots att många bedömare ansåg att vi hade kunnat vinna i EG-domstolen så valde man att själv dödförklara den svenska modellen för hyressättning. Motivet var självklart att man ville genomföra rena marknadshyror. I högerns Sverige finns ingen annan rätt än den som kan köpas för pengar. Den som bott hela sitt liv i en hyreslägenhet i innerstaden skall självklart kunna kastas ut om hyresvärden har möjlighet att hitta en hyresgäst som kan betala mångdubbelt mer. Social hänsyn, bovärde, besittningsskydd, det är gammalmodigt för en moderat bostadspolitiker.

Det var lite för uppenbart hänsynslöst att gå hela vägen på en gång. Därför valde man att lagstifta om ett nytt hyressättningssystem med inbyggda skyddsregler. Att hyrorna trots det kommer att växa med minst fem procent per år och i attraktiva innerstadslägen förmodligen betydligt mer väljer man att tala tyst om. Samtidigt har regeringen i lag ålagt de kommunala fastighetsbolagen tunga sociala uppgifter samt ett krav på utdelning i samma nivå som de privata fastighetsbolagen.

Det finns kanske kommuner som tycker det är toppen att hyresgästerna får betala extra skatt. Risken är stor att fastighetsbolagen inte klarar underhållet när vinstutdelning går före. Förfall leder till avflyttning och så har högerregeringen fått som de vill. Förslumning, segregering och hyresrättens död.

Det otäcka är att den här processen är så skickligt iscensatt att den kanske inte går att stoppa ens med ett regeringsskifte. När regeringen svek den svenska modellen så gjorde man det samtidigt nästan omöjligt att återta förlorad mark.
Den möjlighet EG-rätten nu erbjuder för kommuner att lösa boendefrågor för dem som inte kan köpa sina egna bostäder är att införa så kallad social housing. Det innebär i praktiken inkomstprövning och en kraftig segregering.

Bostadspolitiken var det svenska folkhemmets kärna. En politisk ambition att alla skulle kunna bo bra även de som inte kunde betala var grunden för att alla barn skulle få en bra start i livet. Den epoken byts nu mot att var och en får lösa sitt boende på egen hand och att priset på boendet bestäms av den som har råd.
I Paris och Londons förorter kan vi se vart resan bär med högerstyret. Sverige behöver snabbt en ny regering.

Jan Lindholm
Riksdagsledamot, Miljöpartiet de gröna