Ann-Katrin Nnamaka, Uppsala, skrev i AB 8 juli om bostadspolitiken. Bland annat om förbundsordföranden i Hyresgästföreningen Barbro Engman och Jan Jonssons löner på 105.000 kr per månad. De har dessutom fallskärmsavtal som gör det möjligt att erhålla miljonbelopp om de tvingas sluta. Nnamaka anser att deras löner borde ligga i nivå med riksdagspolitikernas, d.v.s. betydligt lägre. Dessutom låter föreningen villaägare sitta på poster i förbunds- och regionstyrelser.
När det gäller rimlig lön svarar Engman att det är ju inte jag som bestämmer utan för vår del är det förbundsstyrelsen som bestämmer lönen. Visst. Men de som sitter i förbundsstyrelsen är ju inte precis representanter för den vanlige hyresgästen med rädsla för nya hyreshöjningar
Värre än lönerna är att hyresgästföreningen lierat sig med fastighetsägarna om införandet av marknadsanpassade hyror. Det står i direkt strid mot hyresgästernas intressen eftersom det innebär kraftigt höjda hyror framför allt där det är bostadsbrist. Framför allt där kommer fastighetsägarna att göra de stora klippen.
En sådan utveckling kan resultera i än mer segregerade städer där de med pengar kan bosätta sig i centrum medan de som har det sämre ställt tvingas ut i förorterna om de alls har råd att hyra. Hyresgästföreningen borde arbeta för en bostadspolitik som skyddar hyresgästerna.
Ursprunget till detta är en felaktig regeringstolkning av en EU-text. Regeringen skrev sedan en proposition som riksdagen har antagit. Oppositionspartierna kände sig extra maktlösa eftersom parterna på fastighetsmarknaden stod bakom det hela. Varför gjorde Hyresgästföreningen hyresgästerna denna otjänst?
Länkar:Hyresgästernas boendetrygghet Hyresgästföreningen kritiseras Jag ger upp – lämnar Hyresgästföreningen .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar